måndag 18 december 2017

Moules frites och boeuf tatar äter man inte ofta ens i Skövde

Fyra år på det femte. I Hjo. Och Bloggaren har inga planer på att lämna Idyllien. Visserligen har den sura insändaren i Hjo tidning rätt på några ställen. Stora torget är för stort och centrum för litet. Och A-traktorerna gör väl ingen människa glad. Tidigare har Bloggaren klagat över krossat glas på trottoarerna. Och att vattenmätaren i hamnen visar 10 cm fel. Men åt rätt håll. Om man säger. För Vätterns del.

Men annars så.

Vättern är sehr schön. Och moules frites och boeuf tatar äter man inte ofta ens i Skövde. Men i Hjo händer det. (Kan man få en påse med hem till hunden, tack!) Och till nästa sommar är Trafik igång igen. Och Håkan, be bop a lula, dyker säkert upp till Hamnfesten i juli. Ullevi är bara så åbäkigt.

Så Bloggaren blir allt kvar. Strosande längs Hjoån med sin charmerande labrador till hund. På femte året. Om längtan efter en tolvbitars sushi blir för svår får man bege sig till Göteborg. Så. Ungefär.

Och vintern i Tibro är inte roligare än här. Bara så ni vet. Säger Hjo-Hjo. Har han bestämt hört någon säga någonstans.




tisdag 12 december 2017

Sälar i Vättern

Med svart hund i vit snö beger sig Bloggaren ut i halkan. Slinter omkring och funderar på varför vattenmätaren i Hjo hamn visar dryga 32 cm under det normala, när den i verkligheten är 22. Om man får tro SMHI. Vilket Bloggaren gärna vill göra.

Vi noterar alltså att sjön mår 10 cm bättre än förmodat, åtminstone i Hjo. Men i Jönköping kantrar den med 1,4 mm per år. Se upp! Fast knappast 2017.

När Vättern hämtat sig återstår bara för Bloggaren att önska sig en population saimenvikare (sälart som blev kvar i sjön Saimen i Finland efter landhöjningen för 8000 år sedan) till sjön. Som drar sig in mot hamnbassängen om kvällarna för att bli matade med sik och abborre. Det vore något. Men tydligen finns det bara 360 saimenindivider kvar, vilket betyder tuffa förhandlingar med finnarna. Synd att inte Vätterns storöring* finns kvar. Kyllä.

Informationstätt, muttrar Hjo-Hjo. Alldeles för. Ingen orkar läsa om 8000 år gamla finska sälar. De finns för övrigt i Ladoga också. 

Sådan husse, sådan hund. Grrr.


*I begynnelsen fanns två öringstammar i Vättern, en uppströmslekande och en nedströmslekande. Den nedströmslekande storöringen, som kunde bli upp mot 20 kg, försvann när vattenkraftverket i Motala ström byggdes i början av 1900-talet. Då var det slutlekt, och därmed slut på vätternlaxen, som den också kallades. Synd. Jo, onekligen.

torsdag 7 december 2017

Som osvensk är man nästan som en fransman

Svenskarna är ett präktigt folk. Så ock Bloggaren och hans hund – åtminstone vad gäller nyttiga frukostar och hundströveri. I övrigt är vi skeptiska. Till hembakt och Duktiga Annika. Bloggaren vill ha sushi och dumplings. Även om marknaden i Hjo, liksom i Gällivare (se David Väyrynen: Marken), är obefintlig.

Dock betalar vi skatt och är laglydiga. Och hejar på Sverige när det beger sig. Osvenska är vi inte. Långt därifrån. Men knappast odanska heller.

För som odansk är man i det närmaste dum i huvudet. Som osvensk är man nästan som en fransman. Frimodig och spirituell. Eller som ett Zlatan-mål rakt upp i krysset. Med klacken. Förbannat bra alltså, på ren svenska. Förmodligen är vi ensamma om en sådan underlig självsyn. Ett undantag finns angående osvenskheten: svenska fotbollslandslaget. De ska spela svenskt (kollektivt ansvarstagande. Kämpa!). Så är det bara. Efter Erik Hamréns osvenska katastrofår behöver den saken knappast diskuteras. Heja Janne Andersson!

Hur är det med finnarna? Har de några problem med finskheten? Nix. Inte i dagarna. Knappast annars heller. Perkele, de har inte haft det lätt med sina grannar. Eftersom en ryss är en ryss även om man steker honom i smör. Och svensken är så pass osvensk numera att han dricker surt alkoholskadat vin. När det finns vargtass.

För osvensk för landslaget?

måndag 4 december 2017

Krossat glas

Visst är Hjo en ovanligt trevlig stad med båd Vätternhav och Hökensås inpå knutarna. Och hamn och sik och töff-töff-tåg och mer. Inte tu tal om annat. Glöm inte alla fantastiskt välluktande hundpromenader längs Hjoån, påpekar hunden Hjo-Hjo. Jovars, säger Bloggaren. Så är det allt. Men.

Och men säger hunden.

Jo, för han har tröttnat på att hoppa kråka bland krossat glas på Hjos trottoarer och torg. På Falköpingsvägen, några meter väster om rondellen, båda trottoarerna. Krossat glas. Korsningen Ringvägen/Strömsdalsvägen, på andra sidan brandstationen. Krossat glas. På trottoaren vid kyrkogårdens södra sida. Krossat glas. Stora torget. Krossat glas. Och så var det visst på något annat ställe ock. Men var har Bloggaren glömt. Man blir som, säger hunden. Och det håller husse gärna med om.

Så var det med det. Och imorgon förväntar sig Bloggaren att glaset är uppsopat, borta och iväg. Vilket återstår att se.

Vad mer? Tja, kollade på Paul Simon live in New York City härom kvällen. A long time ago, yeah / Before you was born dude / When I was still single / And life was great. Bra? Visst visst, fast det var något alldeles kolossalt vad karln blivit lik Jan Guillou. Eller om det är tvärtom. Riktigt störande faktiskt. Det blir som fel. Fasligt vad han sjunger bra, Guillou.

Blunda, säger Hjo-Hjo. Eller gnag på ett ben, så blir det bättre.



torsdag 23 november 2017

Präktigt folk

Läser i morgonbladet att hundägare lever längre än icke. Vilket vi i Bloggarens fall inte sett än. Men visst, Hjo-Hjo gör så gött han kan. Utom idag (Å, regniga natt, aldrig mera kan livet bli glatt) då lusten inte verkar infinna sig. Att plaska runt på stadens gator med husse hängande bakefter i ett rött snöre (Fot, sa jag. Fot!) kan en gott vara utan. För en blir som blöt om lilla magen.

Man får röra på påkarna. Och så är han en fin kompis i tv-soffan. När han lägger nosen i knät och suckar tungt över världens dårskaper i Aktuellt.

Annars har Bloggaren förstått att det är frukosten det beror på. Inte en morgon utan oeuf dur mayonnaise, ett skivat äpple, fyra spillkum kaffe. Och en inlagd sill, icke att förglömma. Direkt från Vätternhavet. Man mår som.

- Du har väl inte glömt din D-vitamin, undrar Hjo-Hjo. Så här års kan man bli som lite hängig ifall man inte. Och så tänderna förstås, sticka och tråd!

Präktigt folk, Bloggaren och hans hund i Hjo. Sant. Men på kvällen händer det att de delar på en Beaujolais Nouveau, åtminstone så här års. Och läser Illusionen om Gud. Eftersom det inte går att lita på någon nuförtiden. Det blir bara värre och värre. Horace, min Horace, varför har du inte agerat mot den nittonde akademiledamoten? Att den karln har en skruv lös, det är helt säkert det.

Och på bilden står Bloggaren i Frankrike och pekar på Italien. Vilket är en ganska trevlig sysselsättning.  



lördag 18 november 2017

Leonardo från Ramnäs

Dags för ett inlägg nu då. Säger Hjo-Hjo, den uppfordrande hunden. Sätt sig på rumpan och skriv om från Vinci, som di kallar honom i tidningar och television. Han som sålde en liten tavla häromsistens, och inte var från Ramnäs. Men om han så vore. Ja, då hade han hetat da Ramnäs. Då då.

Jovisst hund, men husse kan inte haka upp sig på allting. Då blir det kaos i hjärnkontoret. Det räcker med Ebba Busch Thor, som, ifall det vill sig i valet i höst, åtminstone inte lär bli kulturminister. Och Putin och hans hackare. Putin: Привет привет, он стал черным в коттеджах. Это был не я, по крайней мере. Vilket skulle betyda: Hallå hallå, blev det svart i stugorna. Det var i vart fall inte jag.

Jo, det är fullt i kontoret. Handfallen polis i förorten, Trumps twitter i tid och otid, och Mugabe i husarrest. Vilket var på tiden och lovande. Men tv-profiler och underbara teatergenier är synnerligen olovande. Med dick pics och andra besynnerligheter. Vad säger man? Bloggaren blir som.

Tur att Liv och Horace syns i rutan igen. Typiskt bra tv. Den som påstår något annat ska jag brännmärka, säger Hjo-Hjo. Som börjat bli påtagligt lik sin husse i både tal och skrift. Dock skiljer sig våra åsikter åt vad gäller gnagben och grisöron.  




torsdag 9 november 2017

Hundens år

Som gräsänkling i dagarna fyra tar Bloggaren ut svängarna och äter korvgryta à la Mannerström, med rågsiktskaka och dijonsenap, så långt lagret räcker. Och Hjo-Hjo, som är en mycket läraktig hund, säger att ojojoj, detta borde vara förbjudet för ickehundar. Och göteborgare, så klart. Och annat löst folk.

Vi färdigställer 10 liter äppeldricka och klipper gräset (lite i taget, det är en dag imorgon också), eller höstlöven snarare, och är nyttiga i största allmänhet. På kvällarna tittar vi på Adele från ”Royal Albert Fucking Hall”, som sjunger Someone Like You så att tårarna sprutar. På såväl husse som hund. Tvivelsutan är vi två Highly Sensitive Dogs. Till den låten har vi gråtit i snart fyra år nu. Olycklig kärlek gör sig ovanligt bra på skiva.

Och efter fyra år blev Hjo-Hjo omslagspojke på bloggen. Vilket var på tiden. Det är hundens år i år.

Till sist berättar Naturmorgon i P1 att man riggat upp en kamerafälla på Hökensås härintill. För att inventera lodjur. Och mycket riktigt, först kommer ett lodjur, luktar på doftlockelsen och pinkar på detsamma. Sedan kommer en räv, en utter, en tjädertupp, en mård med nyfångad ekorre i munnen.


Och till sist kommer – tre kameler! Jodå, lyssna på klippet här.





måndag 30 oktober 2017

På hänger löst

Öringbumlingen hoppar och slår i ån, en tvåkilosbit allraminst, och Bloggaren skjuter från höften och säger till hunden att nu. Men icket. Bara plasket fastnade. Med öringen är det som det är. Den vill inte vara med.

Du får sikta bättre, Old man, häcklar hunden, han som heter Hjo-Hjo. Hjoån är trots allt inte Ångermanälven. Medgives. Fast så mycket vatten som idag har Bloggaren inte sett i ån sedan ho vet när. Snart svämmar Vättern över. Eller inte.


Och i den arga språklådan avhandlas idag ungdomarna som inte blir lyssnade på. Eller flickorna som blir tafsade på (vad annat att vänta i dessa ytterst tider). Men. Alltså. Vi lyssnar på The Animals, men The Animals blir knappast lyssnade på. Eller hur Eric B? Ska det vara så märkvärdigt svårt att.

hänger löst. Och kallas mycket riktigt för en strandad preposition. Det borde varje journalist kunna höra i sitt förbannade språköra. Ifall de hade något.

Och Ingemar Bergman hade besvär med sina inre dämoner. Då var det synd om han. Jovisst serru. Vem håken nu denne Ingemar var?

Till sist borde kanske Bloggaren ändra spår. Och växla in på gladspåret. Solen skiner ju som i det värsta Karlstad. Ta ett kort på huset vettja, och hunden och platanen. Och en stelbent husse. Kanske det, kanske det.

Jag ska bara gå ut och döda av katten först.










måndag 23 oktober 2017

Hjo och Ohjo

Så var det dags igen. Att ändra bloggheadern från fjärde året till femte. Om en liten vecka ungefär. Bloggaren blir som lite trött. Kanske vore det läge att kalla sig Året runt i Hjo istället. Så att man fick vara ifred. Fast Året runt i Hjo låter som vore det Naturbloggaren i Hjo. Visserligen är Vättern sehr schön. Och Hjoån med öring och dalgång likaså. Men.

 Nå, det ger sig. Fast inte idag.


 Och på Oxford Street goes rhymin' Hjalmar och nynnar på A Rainy Night In Soho. Eller om det är Waterloo Sunset. Man vet inte. Men svänger i London, det gör det. Och Sagan om det röda äpplet är häftig, moffa!


 Mer då? Jo, Hjo-Hjo besöker Arboga i Det Egentliga Sverige (Västmanland alltså), en stad lika gammal som gatan. Med gator därefter. Och hus. Han blir som till sig i trasorna. Eftersom här är lika fint som hemma. Nästan. I Arboga skulle Bloggaren kunna bosätta sig nästa gång. Synd bara att Vättern inte räcker längre än till Askersund. Så att.

Grrr, London och Arboga och Askersund (som också är en högst förtjusande stad), frågar sig hund av ordning. Blir det inte lite väl mycket Ohjo nu? Kan tänkas, kan tänkas. Hopp in i hundburen så åker vi hem.









onsdag 11 oktober 2017

Äppeltider

Vi tar en sväng ner till hamnen och Bloggaren konstaterar att turisterna har tagit husbilen hem till Sarpsborg och Rüdesheim. Och Surahammar och Flen. Det är lugnt, så när som på muddringsmanskapet som flänger och far. Så att Ångbåtsjazzen åter kan svänga i böljan den blå istället för vid kaj. Det blir bra det. Att det sedan träts över pengar och tillstånd är inte Bloggarens bekymmer. Han bryr sig inte, och trivs med det.

Annars är det äppelplockning som gäller. Husmoder/Gravensteiner, oklart vilket, Filippa och den gula okända och oätliga. Som efter jul smakar alldeles utmärkt. Och 30 liter Rüdesheimer Qualitätswein aus Hjo, som kluckar och står i. Om tre fyra år sätter vi oss under platanen i trädgården och berömmer vinet i smackande ordalag. Eller hur du, Hjo-Hjo?

Fast han säger att han gillar Åkerö bättre. Då skulle han smacka. Sicket trams.

Så över till något helt annat.

Angående Sveriges fotboll mot Holland behöver vi inte inte säga annat än att de gjorde jobbet. Vad som krävdes. I playoff väntar Danmark – får vi hoppas. Eller Kroatien, och då, mina vänner, är det Godnatt, jord. Lika sant som att Vättern är en iskall sjö. Eller hav.





torsdag 5 oktober 2017

Äpplen och Van Morrison

Här på Västergatan klipper Bloggaren gräset och står i. Borstar tänderna på hunden. Och lagar kålsoppa som det slantas bratwurst uti. Är flitig i största allmänhet ända tills Van Morrison anländer med posten klockan fjorton och tjugotre. I ung liveupplaga från 1973. Då då då. Golvas vi av Ain`t Nothing You Can Do, och är fullkomligt obrukbara till vettigt arbete resten av dagen.

Sicken pipa. Bloggaren slås av tanken att det är rätt onödigt att lyssna på annat. Alls. Egentligen. Och Hjo-Hjo nickar bifall. - Hade det på tungan. Ja, det skulle vara Alf Robertson då då, med den där om hundar och ungar. Vet la du, farsan.

Jo, det förstås.

Men på kvällen rycker Bloggaren upp sig och besöker Lilla Park, där pomologen Andreas Hellström berättar hur man bäst beskär de förbenade vattenskotten. I JAS-månaderna nämligen, förslagsvis en vacker dag i augusti när det smakar med ett glas rosé eller två. Då blir man så lagom noga. Vilket är bra. Och 30 % per år, inte mer.

Dessutom lät han förstå att vi har det extra fint, vi som har egna äppelträd strax utanför husknuten. Särskilt nu i september-oktober. Det skrev Bloggaren under på.

Det var igår det. Idag har Hjo-Hjo simmat i Vätternhavet. 10 grader varmt, eller hur man ska kalla det. 











söndag 24 september 2017

Fransk afton

Det är bara att erkänna, dagarna går och Bloggaren får ingen ordning på sin franska abstinens. Bäst då att ställa till med Fransk afton: sjunga Il venait d'avoir dix-huit ans* med Dalida och ta sig något litet glas rosé (fast rosén smakar så mycket mer i solen i Menton, vilket man får lära sig att leva med) i väntan på musslorna och pommesen. Då känns det genast lite bättre. Och på filmstudion på Västergatan får Jean-Paul Belmondo sitt stora underbara genombrott med Till sista andetaget.

- Åhh, en svart-vit rulle, säger Hjo-Hjo. Det var inte igår. Ascoolt! Nästan bättre än fyra gnagben.

Så att. Man reder sig.

Värre då med Sura blå, elda på. För att prata ishockey mitt i franska myset. Två smockor i rad och 0-11 i målskillnad. Bloggaren blir som nedstämd. Och undrar om det inte vore värt att bli frölundait på gamla dagar. Men Frölunda Indians är inte Sura Blue Hammers. 38 år i Göteborg hjälper inte. Så att.

I Scandinavium har Bloggaren aldrig sett ishockey, bara rock'n rollers. Och en nobelpristagare: Einstein, disguised as Robin Hood / With his memories in a trunk / Passed this way an hour ago / With his friend, a jealous monk.

Men nu tror Bloggaren att vi får ge oss. Innan inlägget blir spretigare än det redan är.


* Klippet på Il venait d'avoir dix-huit ans är från Mina Tannenbaum, en film som inte går att kringgå en fransk afton.


söndag 17 september 2017

Äpplen och kir.

Så här är det: en äkta kir är gjord på cassis, plus alligoté. Vill man ha en Kir Royal tar man en crémant istället, lämpligen en crémant de bourgogne. Fast Bloggaren är inte så kräsen av sig, det funkar med vilket vitt vin som helst, bara det är tillräcklig surt.

Bloggaren frestas säga att ingen vann kir-tävlingen. Men det vore orättvist, grannen visste faktiskt. Så vi ses väl snart över en kir, äkta eller oäkta, i baren på Malmgatan.

Och på Västergatan hjälper Hjalmar morfar med äppelplockningen. Det som äppel-päppel-premier cru ska bli. - Ta den, moffa. Ta den!

Ja du, Hjalmar, säger morfar. Om det vore så enkelt. Om vi ska kunna behålla vår premier cru-status får vi vara noga med terroiren och bara plocka äpplen i söderläge. Bästa jordmånen ger kalksten, flinta och lerjord. Och sur granit. Men sandjorden i Hjo lär också vara fin, har Bloggaren hört. Fungerar även till äppelkompott.

Bien sûr! Säger Hjalmar, som börjar bli rätt slängd på Hjos klimat- och odlingsförhållanden. För att inte tala om franskan.

Och bara för att Hjo-Hjo ska få vara med på ett hörn, och inte surna till, publiceras även en fin bild på vår svarta pärla.





torsdag 14 september 2017

Beaune

Så Bloggaren har varit i Beaune och ätit boeuf bourguignon? C'est vrai, och trampat pinot noir så att det kan bli en eller annan premier cru gjord även i fortsättningen. Och ätit dallrande jambon persillé och andoulletter (grynkorv och isterband tycks fransoserna inte ha förstått sig på - än).

Och goda ostar har de ock. Man behöver inte bli som omätt.

Trots att Strindberg älskade sitt vin från Cote de Beaune, och Lundell gick på Södra Promenaden med tre flaskor röd bourgogne, måste Bloggaren tillstå att han inte hörde ett ord svenska under vistelsen i Bourgogne. Förutom hustrun förstås, som undrade om vi inte skulle ta tåget till Dijon nångång. Innan senapen tar slut. Beaune är inte svenskarnas turistparadis, helt klart. Eller också tog man flyget till Bonn istället, det är en möjlighet.

Största sevärdhet: Hospices de Beaune, sjukhuset för de medellösa från 1443. Tål att tittas på, se bild nedan. Håller vinauktion i november. Jisses, då bär det snart av igen.

Så till dagens allmänbildande fråga, eftersom kir fortfarande håller ställningarna i Bourgogne. En äkta kir är gjord på crème de cassis och vit bourgogne. Men från vilken druva? 1. Chardonnay. X. Alligoté. 2. Sauvignon blanc.

Bon chance!






tisdag 29 augusti 2017

Muddring i hamnen

På dagens hundpromenad tittar Hjo-Hjo upp på sin husse och undrar vad i hela friden den bloggande gamle mannen ska berätta om idag. Har inte Bloggaren skrivit tillräckligt och nog om väsentligheterna i Hjo? Dvs mig. Kan så vara, kan så vara. Men nu muddras det i hamnen och väsentligare blir det inte i Hjo denna sommar. När Vättern sjunker och S/S Trafik ligger där den ligger. Och årets ångbåtsjazz visserligen svängde men svängde kvar vid kaj.

Så alltså. Vi knäpper en bild och skriver en rad. Okay, säger hunden. Om det är så du vill ha det, old man.

Jepp, fast om du är snäller får du vara med på en bild du ock. Och poserar lydigt intill plurret. Nybadad och grann.

Ja, men då så. Då återstår bara att berätta att Bloggaren har blivit med grill. Och att fläskkarrén verkar bli ovanligt väl marmorerad och mör på Västergatan. Och att Bloggaren är rätt mör själv. Och längtar till la France. Till Beaune till exempel.

Så att.





söndag 27 augusti 2017

Vätternkräftor och födelsedag

Att vätternkräftorna smakar som sig bör, dvs mumma, är vida känt i vårt långliga land. Från Östermalmshallen till Feskekôrka, nåja, i Göteborg. Och särskilt bra lär de smaka i Hjo, har Bloggaren hört.

Så med födelsedagsfirande Göteborgsdotter med Norrlandsmåg och vänner på plats, dukar vi upp med kräftor och hattar och röda dekorativa rönnbär, kantarellpaj och ost och smör och bröd. Och det obligatoriska åkerbärsbrännvinet från Sörböle, icke att förglömma. (Se upp där nere! Eller: Nu! som det heter på finska). Och ett gott öl från Pilzn ska man heller inte missunna sig. Ont i håret kan man få för mindre. Men se roligt det var det / Och det var ju bra det.


Och äpplen har ni gott om detta äppelfattiga år? Jojomen, de lär räcka både till Rüdesheimer- som Sauternesvin, och kompott dessutom. Ända fram till mars. På nätet läser Bloggaren att äpplen är hur nyttiga som helst. Så gott som. En blir nästan som förskräckt. Det är praktiskt taget bara hundpromenaderna med Hjo-Hjo/Jocke Berndtsson som är nyttigare.


Så då säger vi så. Eftersom han redan har krånglat på sig halsbandet och hämtat kopplet. Så ja, husse kommer, husse kommer.


Grrr!











måndag 21 augusti 2017

Hur vackert är det inte i Hjo

Hur vackert är det inte i Hjo, morrar hunden Hjo-Hjo när han betraktar minkens/illerns/utterns väg över vågbrytaren i hamnen. - Ta ett kort för håken! Skynda, skynda, gastar han som den värsta Gunde Svan. Men när Bloggaren fipplat färdigt med kameran har minken redan hoppat i, fullt upptagen med att fiska fisk.

Eller var det en iller kanske? Eller rentav en utter? Det var en utter, avgör hunden. Absolut. Så då säger vi så.

Visst är det vackert. Fast pojkarna i Hjo är allt av en särskild sort. I Hjo tidning läser Bloggaren om en man som gillar att köra sin bil ut i en damm full av gyttja. Så långt det går. ”Man blir aldrig för gammal för att leka i geggamojan.” Men han var visst från environgerna häromkring, så det kan förklara saken. Kanske. Och Bloggaren är inte infödd, så att.

I övrigt skryter vi för alla göteborgare om hur vackert det är i Hjo. För Andersson i Annedal till exempel. -Ta tåget och kom, det är jättefint i Hjo. -Tror jag säkert, säger Andersson. Men däremellan finns väl bara en massa träd. Och långt till Gyllene Prag är det också. Men han är lite som han är, tycker det börjar bli lite väl exotiskt redan vid Stigbergstorget.

Jo, Hjo är fint. Det enda som saknas är en sushibar. Med tanke på Vätternhavet borde det gå att ordna. Bara vi hade en japan. Tja.



onsdag 16 augusti 2017

I bloggvärlden än en gång

Såg The Beatles - beep beep'm beep beep yeah – på tv härom kvällen och kanske gjorde någon annan det också. Bra så. Men till alla er andra, här kommer klippet från Anfield Road och Boys of Liverpool's Kop curve. Bör betittas eftersom det är så jävla värt.


Annars då? Jovars, Bloggaren noterar med stigande tillfredsställelse att sommarens musikfestivaler passerat utan att en enda flicka blivit tafsad på. Som språkpolis får man får inte ge sig.Tydligt är att journalisterna i Majorna läst Fjärde året i Hjo och tagit intryck. I år är det sexuellt ofredande som gäller. Gott så. Än så länge. För Bloggaren misstänker att man i tidningen snart får läsa om flickorna som blir sexuellt ofredade på. Vi får väl se.

Och angående Anders Borg säger Bloggaren inte mycket. Eftersom han inte var med på festen på Husarö. Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen. Fast Lotta Gröning säger det bra: 
Anders Borg är satt vid skampålen, poliser, advokater och pöbeln spottar. Och så även Leif GW Persson: Jämfört med mig – i min krafts dagar – är Borg en usel amatör.

För övrigt kan nämnas att Hjo-Hjo Pettersson Myhrberg funderar på att byta namn i dessa lättsamma tidevarv. Eftersom ombyte förnöjer och det, som sagt, är så lättvindigt. Hädanefter vill jag bli kallad Jocke Berndtsson, viskar han i husses öra. Bara så du vet.







onsdag 5 april 2017

Vättern krymper och playan växer

Idag har Bloggaren spankulerat med hund och kamera längs den skvallrande Hjoån. Smugit efter lekande harr och gäckande forsärla. Då fick han förstås ett knippe utsökta bilder med sig hem till bloggen. På både fisk och fågel. Men icket. Harren gör sig inte på bild och ärlan vippar och flyr så snart Bloggaren ens tänker sig tanken. Det enda villigt poserande viltet är den svarta uttern. Som vanligt. Och han är faktiskt mera tam än vild.

Och vid Strandpromenaden har badsäsongen börjat. För svarta uttrar och andra labbar. - Skråen vad här är långgrunt, säger han, uttern. Rena rama Rimini.

För så är det, Vättern krymper och playan växer. Sommarens attraktion, helt klart, när turisterna väller in från Tyskland och Ytterhogdal. Om en liten månad eller så. Sehr schön, men kylslaget. Så att både turisten och rödingen trivs.






måndag 3 april 2017

Bloggaren lever och har hälsan


Bloggaren signalerar i bloggtystnaden att han lever och har hälsan. Bloggandet tycks dock gå på kryckor. Jo. Men idag tar han sig samman eftersom Hjalmar varit här och ätit blåbärskompott och kräftor från Västerhavet, ej att förväxla med Vätternditot. Hjo-Hjo har ätit Gårdons mat och Gårdon Hjo-Hjos, och Pinot noir därtill, från nya världen. Han klappar sig om magen. Voff. Så mycket dumheter husse lär honom. Säger vän av hundordning.

Hjo-Hjo har även hunnit med en dag hos Linnéa. Gjorde succé bland brudarna såklart. De med saft i köttet. Han fick hänga med dem. Eftersom han inte gillade grabbarna med käft och cowboysboots. För att prata med herr U Lundell en gång på 70-talet.

Så Hjo-Hjo har kopparslagare och husse after ski-abstinens. Blir det aldrig vinter igen nångång? Så Stina Nilsson får sätta norskorna på plats. Man blir som tvungen att ta sig upp på Billingen och beskåda Marcus Hellner. När han rycker i Hellnerbacken i Holmenkollen. Mäktigt, nästan som Thomas Magnuson i Magnusonbacken. I Lathis -78. Men bara nästan. För det rycket kan Bloggaren bli lycklig av än i dag.

Hellners ryck kan man titta på här. Och Magnusons här. Gud så roligt det är att vara svensk! I fornstora dagar.










måndag 20 mars 2017

Hur blir det med svartavinbärsbuskarna?


Hjo-Hjo hoppar så glatt över stock och sten och premiärutsträcker sina lurviga i ån, den lilla, som mynnar i sjön, den stora. Han har det gött, helt klart. Här i Hjo borstar vi till och med tänderna på våra svartfotade bästa vänner. Afghanska bacha bazi bryr han inte sin, annars så överkänsliga, hundhjärna med. Eller att Paulo Roberto åsamkat Filip & Fredrik & Gudrun en PK-feministiskt härdsmälta. Med att män kan two-boobs-fokusera på Instagram. Nej, talibaner har han aldrig hört talas om.

Eller Erdogan. Och Trump förstår han sig inte på. Bristfällig omvärldsanalys mao.

Bloggaren däremot. Han har huvudet fullt av hemvändande IS-krigare, feministisk utrikespolitik – i slöja, och hur Annie Lööf kan tänkas bli som statsminister. Milde tid!

Agendan är fullspikad. De storpolitiska händelserna avlöser varandra. Vi får se hur det blir med svartavinbärsbuskarna vi skulle köpa till sommaren. Kanske kan vi klämma in ett besök på Granngården sedan Erdogan gormat klart om Merkel och Hitler. Jisses!










tisdag 7 mars 2017

Snygga karlar

Herre Gud, vad är det för fel på er karlar, utbrast en kvinnlig kollega en gång när Bloggaren dristade sig till att påstå att han inte kunde avgöra om en man var snygg eller ej. Är ni homofober hela bunten, sa hon inte men tänkte säkert. Hur livsfarligt kan det vara? Tja.

Sedan dess har Bloggaren funderat på saken och kommit fram till att det finns två snygga män. Eller finns och fanns. Sven-Bertil Taube nämligen. Och Leonard Cohen. Så under dagens långa hundpromenad nynnar Bloggaren med sin allra bästa Sven-Bertilröst: Och alla vänner som jag haft / De tycker nog det är synd jag far / Och alla kärestor jag kysst / De önskar nog jag stannat kvar. Vemodigt, säger Hjo-Hjo. Över måttan. Men snygg kille, helt sikkert. Och även Cohen tåldes att tittas på. Och lyssnas.

Så ska vi klämma i med: Yeah the women tear their blouses off / And the men they dance on the polka-dots / And it's partner found, it's partner lost / And it's hell to pay when the fiddler stops / It's closing time. Undrar hunden. Så då gör vi väl det då.

Fast de flesta karlar är fula. Det hävdar Bloggaren fortfarande. Å det bestämdaste.