onsdag 5 april 2017

Vättern krymper och playan växer

Idag har Bloggaren spankulerat med hund och kamera längs den skvallrande Hjoån. Smugit efter lekande harr och gäckande forsärla. Då fick han förstås ett knippe utsökta bilder med sig hem till bloggen. På både fisk och fågel. Men icket. Harren gör sig inte på bild och ärlan vippar och flyr så snart Bloggaren ens tänker sig tanken. Det enda villigt poserande viltet är den svarta uttern. Som vanligt. Och han är faktiskt mera tam än vild.

Och vid Strandpromenaden har badsäsongen börjat. För svarta uttrar och andra labbar. - Skråen vad här är långgrunt, säger han, uttern. Rena rama Rimini.

För så är det, Vättern krymper och playan växer. Sommarens attraktion, helt klart, när turisterna väller in från Tyskland och Ytterhogdal. Om en liten månad eller så. Sehr schön, men kylslaget. Så att både turisten och rödingen trivs.






måndag 3 april 2017

Bloggaren lever och har hälsan


Bloggaren signalerar i bloggtystnaden att han lever och har hälsan. Bloggandet tycks dock gå på kryckor. Jo. Men idag tar han sig samman eftersom Hjalmar varit här och ätit blåbärskompott och kräftor från Västerhavet, ej att förväxla med Vätternditot. Hjo-Hjo har ätit Gårdons mat och Gårdon Hjo-Hjos, och Pinot noir därtill, från nya världen. Han klappar sig om magen. Voff. Så mycket dumheter husse lär honom. Säger vän av hundordning.

Hjo-Hjo har även hunnit med en dag hos Linnéa. Gjorde succé bland brudarna såklart. De med saft i köttet. Han fick hänga med dem. Eftersom han inte gillade grabbarna med käft och cowboysboots. För att prata med herr U Lundell en gång på 70-talet.

Så Hjo-Hjo har kopparslagare och husse after ski-abstinens. Blir det aldrig vinter igen nångång? Så Stina Nilsson får sätta norskorna på plats. Man blir som tvungen att ta sig upp på Billingen och beskåda Marcus Hellner. När han rycker i Hellnerbacken i Holmenkollen. Mäktigt, nästan som Thomas Magnuson i Magnusonbacken. I Lathis -78. Men bara nästan. För det rycket kan Bloggaren bli lycklig av än i dag.

Hellners ryck kan man titta på här. Och Magnusons här. Gud så roligt det är att vara svensk! I fornstora dagar.










måndag 20 mars 2017

Hur blir det med svartavinbärsbuskarna?


Hjo-Hjo hoppar så glatt över stock och sten och premiärutsträcker sina lurviga i ån, den lilla, som mynnar i sjön, den stora. Han har det gött, helt klart. Här i Hjo borstar vi till och med tänderna på våra svartfotade bästa vänner. Afghanska bacha bazi bryr han inte sin, annars så överkänsliga, hundhjärna med. Eller att Paulo Roberto åsamkat Filip & Fredrik & Gudrun en PK-feministiskt härdsmälta. Med att män kan two-boobs-fokusera på Instagram. Nej, talibaner har han aldrig hört talas om.

Eller Erdogan. Och Trump förstår han sig inte på. Bristfällig omvärldsanalys mao.

Bloggaren däremot. Han har huvudet fullt av hemvändande IS-krigare, feministisk utrikespolitik – i slöja, och hur Annie Lööf kan tänkas bli som statsminister. Milde tid!

Agendan är fullspikad. De storpolitiska händelserna avlöser varandra. Vi får se hur det blir med svartavinbärsbuskarna vi skulle köpa till sommaren. Kanske kan vi klämma in ett besök på Granngården sedan Erdogan gormat klart om Merkel och Hitler. Jisses!










tisdag 7 mars 2017

Snygga karlar

Herre Gud, vad är det för fel på er karlar, utbrast en kvinnlig kollega en gång när Bloggaren dristade sig till att påstå att han inte kunde avgöra om en man var snygg eller ej. Är ni homofober hela bunten, sa hon inte men tänkte säkert. Hur livsfarligt kan det vara? Tja.

Sedan dess har Bloggaren funderat på saken och kommit fram till att det finns två snygga män. Eller finns och fanns. Sven-Bertil Taube nämligen. Och Leonard Cohen. Så under dagens långa hundpromenad nynnar Bloggaren med sin allra bästa Sven-Bertilröst: Och alla vänner som jag haft / De tycker nog det är synd jag far / Och alla kärestor jag kysst / De önskar nog jag stannat kvar. Vemodigt, säger Hjo-Hjo. Över måttan. Men snygg kille, helt sikkert. Och även Cohen tåldes att tittas på. Och lyssnas.

Så ska vi klämma i med: Yeah the women tear their blouses off / And the men they dance on the polka-dots / And it's partner found, it's partner lost / And it's hell to pay when the fiddler stops / It's closing time. Undrar hunden. Så då gör vi väl det då.

Fast de flesta karlar är fula. Det hävdar Bloggaren fortfarande. Å det bestämdaste. 






söndag 5 mars 2017

Femmilen

Kort hälsning från Hjo innan Hellner ska ut och köra skiten av Martin Johnsrud Sundby och Petter Northug. Bloggaren tar sig en titt ut genom fönstret och undrar hur det ska gå att spåra och dra i detta snöväder. - Han får lägga sig i rygg på Sundby, Hellner, säger Hjo-Hjo. Och lata sig i vindsuget. Men blåser ryssvindarna som vid Strandpromenaden får man nog ställa in hela föreställningen.

Men Lathis är inte Hjo. Så att.

Hur har vi det med blåbärssoppa, undrar hunden. Har vi så det räcker i fem mil? Och avslagen Coca sista biten? - Allt klart, svarar Bloggaren. Utom till norrmännen, de vederkvicker sig med andra medikamenter. 

- Kom nu då, skidor på tv två! Eller ett.


fredag 3 mars 2017

Tvivelaktig sysselsättning

Bloggaren läser Katarina Barrling i morgonens GP och är ense. Med Machiavelli – och Barrling: Det är mycket säkrare att vara respekterad än älskad. Att samla hjärtan på Facebook är en vansklig sysselsättning, för furstar och deras nutida efterföljare. Och underlyndande. Rene driten, som norrmannen sa i Villecroze. Fast då gällde det en helt annan sak. Och Wittgenstein sa och säger alltjämt: Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen. Ett gott råd.

Så när slutar Bloggaren att blogga? Tja, imorgon. Eller efter sommaren.

Det är ju så att när man drar igång gräsklipparen kommer livsandarna åter. Och sommaren i Hjo är fin att rapportera från. I hamnen är det nästan som i Smögen. Så att. 


Så vi grisar väl på några månader till. Lyssnar på Not fade away och Can you please crawl out your window? (vilken ynnest att ha varit ung på 60-talet) och väntar på hustrun. Som kommer hem med sushi från Skövde. Ryktas det på Axevalla. Så att. Som sagt var.

Och så här ser det ut i Villecroze. Bara så att ni vet. Den andra bilden kan vara från Frejus. Notera Corazza Bildt i bakgrunden. Kunde vara.



måndag 27 februari 2017

En skuffelse

Skid-VM har varit en skuffelse, så här långt. Och lär så förbli. Kanske kan Charlotte Kalla knipa en silver- eller bronspeng på 10 km klassiskt, guldet är i alla händelser vikt åt Björgen. Som för övrigt inte skulle göra bort sig på herrarnas 15 km heller.

Efter dagens storstryk drar sig Bloggaren undan till huggkubben. Hugger fyra famnar ved och befriar sig från frustrationen. Nästan. Medan hustrun lagar räkomelett och föder barn vid spisen. Så är könsrollerna fördelade på Västergatan.

Sedan känns det bättre.

Åtminstone med skidåkningen. Angående kommunalt tilltänkta bagerier i Hjo är det värre. Kompletterande, inte konkurrerande, säger projektledare JB. Bloggaren är skeptisk. Vilket blir nästa projekt? En kompletterande bokhandel? Med kommunen i ryggen. Bullar och böcker har väl ingen dött av. Tja.

Och imorgon kliver Johan Olsson in i skid-VMhandlingarna. Det kan bli något – bara nu inte Björgen får för sig att ställa upp där också. 








fredag 24 februari 2017

I Skövde


På Heden i Skövde går Bloggaren och hans hund och gör stora ögon åt stridsvagnen som bevaktar Markstridsskolan. För Skövde garnision är något helt annat än öringleken i Hjoån. Här är det slut på leken. Nämligen. Så hör upp herr Putin, med tillhörande kosacker: Hit, men inte längre! Det är vad Bloggaren skulle vilja påstå.

Och vid Trängregementet säger Bloggaren Oh boy, en hästkyrkogård! Så coolt. 
- Äsch, säger Hjo-Hjo. Som är en allmänbildad hund. Det är hästminnesstenar över livhusarernas framgångsrikaste tävlingshästar. Illuster och Kornett osv. Vet la du.

- Aha, men vad har de med trängen att skaffa?

- Intet, blott intet. Men här huserade tidigare Livregementets husarer. Innan de töltade iväg till Karlsborg. Bara så du vet. Förresten, vore det inte coolare med berömda hundar, som Lassie, Svipp och Lajka. Jag bara frågar.

Ja, så sa han, Bloggarens hund, lyfte på benet och drog iväg med husse till Sankta Elins källa. Sjungande: Oh boy / Vilket vackert väder, solen skiner idag / Oh boy / Inga tunga kläder behövs, och det gillar jag.









torsdag 16 februari 2017

Vårvinter vid Vättern

Om inte Vättern har lagt sig den 7 februari blir det inte av. Sägs det i Hjo. Så då är det väl så då. Bloggarens långfärdsskridskor blir kvar på vinden även denna vinter. Och lakbusan i snickarboa. Men lika bra det. För fryser sjön till blir våren seg som sirap. Med färskpotatis och jordgubbar först i augusti. Till kräftorna. Så att.

Vintrarna var bättre förr. Men hemskt kalla.

Då gillar Bloggaren och hans Hjo-Hjo vårvintern bättre, sådan den ter sig en dag som denna. Med iffiff-blå himmel över Vättern. 
De e bra, de e bra / De e fint, de e fint. Man borde vara nöjd.

Men hunden utbrister lillgammalt, som kunde han läsa sin husses tankar: Sluta grubbla över EU:s illiberala demokratier nu, och hur många miljoner forinter de borde få plikta för sina Orbána dumheter. Ta ett kort istället vetja! Come on is such a joy / Come on make it easy / Come on make it easy / Take it easy, take it easy...

Då säger vi så.



onsdag 8 februari 2017

Apropå nordosten

Det är inte så att det brinner i martallens topp, inte direkt. Men solen tittar fram mellan molnen och då gäller det att få med sig kängor och kamera och hund. Ut. I en faslig fart. Men när Bloggaren kommer ut går solen in. Det är som det är. Kallt.

Och efter Vättern blåser nordosten och kylan blir etter värre. Som i Stalins Sibirien. (Nåja.) Där kulaker och andra fosterlandsförrädare arbetade ihjäl sig. Eller frös. Vilket var helt i sin ordning, om man pratade med gammelkommunisterna i Surahammar på 70-talet. Bloggaren var mer lagd åt det kinesiska hållet. Vilket knappast var bättre, skulle det visa sig. Men han var inte sämre än att han gjorde sig en pudel. Dickan och Östblom och Lappen hade aldrig hört talas om pudlar. Aldrig, njet njet.

Detta apropå nordosten. Man blir som.

Och hustrun undrar om Bloggaren måste ha huvudet fullt av Putin, Assad och Islamiska staten. Stalin. Och andra galenpannor. Alltid. Blir det inte bra skitjobbigt ibland?

Jovars, då brukar Bloggaren klä på sig och gå ut med hunden. Några varv. Fast nu verkar inte det hjälpa heller.  


Om sommaren är allting så mycket enklare



torsdag 2 februari 2017

Vin de pomme och (vår)sol vid Hjoån

Första februari, och det är Långt till sommar, långt till vår / Tänd en brasa, torka ditt hår. Klippet är från tiden då snön verkligen föll. Och det begav sig, som det heter. Stockholms konserthus 1982. Öffe, Öffe!

Men häromdagen värmde (vår)solen så att Bloggaren fick sätta sig ner och lapa d-vitamin som en S:t Petersburgsbo vid Neva. Fast vid den något mindre floden i Hjo. Då då. Det gäller att passa på. För imorgon är det jämntjock och grått igen. Vilket Bloggaren är helt säker på eftersom imorgon var igår.

Mycket roligare än så blir det inte så här års. Inte före skid-VM i alla fall. Och hur roligt det blir visar sig väl. Åtminstone håller vi tassarna och tummarna för Stina Nilsson. Och Johan Olsson. Och att snön faller i Lahtis.

Jo, men nu höll vi på att glömma det roligaste av allt: Bloggarens äppelvin som fått egendesignade etiketter! Hur snygg får en vinflaska bli? Vinet gifter sig med gåslever och smakar som Tokajer. Det er helt sikkert det. Nästan.

Och Hjo-Hjo börjar bli riktigt hyggelig til å snakke dansk. Værsgo, säger husse och ställer fram tallriken med pølser och kartoffelmos. Sulle nästan tro att han begriper bon appétit ock.





fredag 27 januari 2017

Hjoån sinar


Nere vid hamnen. Så här års. Kan Bloggaren nästan få för sig att längta efter dragspelsstämman och ångbåtsjazzen på S/S Trafik. Eller sädesärlorna, körsbärsblommen och turistbussarna från Göttingen och Hedemora. För att inte tala om allt båtfolk med mössorna så käckt på svaj. Och älsklingarna som heter Maj.

Vintern i Hjo är inte som sommaren. Fast det är den inte i Menton heller. Så att.

Men till sommaren hoppas vi på regn, mycket regn. Eller helst tidigare än så. I annat fall orkar inte harren längre än till Gula paviljongen i maj. När det ska lekas tafatt i ån. Och öringen tvingas ställa in safaridagarna i höst. Hjoån sinar. Hemska tanke, Hansson. Någon som vet hur en regndans går till?

Och efter ån står Vargen och tiger. - Han är som tystlåten, säger Hjo-Hjo. Inte kan man tro att han härstammar från hunden. Grrr.  





måndag 23 januari 2017

I Tidan

Enklaste vägen till Tidan, Hjo-Hjo? - Sikta på Hönsa och sväng vänster vid Belleforsvägen. Sedan är det raka spåret. Det vet väl varenda skaraborgare. Säger den begåvade hunden som håller på att förläsa sig på Motormännens vägatlas. 

Jo, och på funkiskondiset Condis smakar räkmackorna nästan som på Heaven i Göteborg. Vi försäkrar oss om att räkorna är fångade i Vättern och köper med oss en hålkaka Görgött till kvällsgröten. Man blir som hungrig medan man äter.

Och i lilla Tidans stora antikvariat, Böckernas hus, köper Bloggaren en bok om Frankrikes ädla druvor och stora viner. Från 1958. Jisses, vilka drack vin i Sveriges land på den tiden? Surt och vattenskadat. Bakom dansrotundan i Folkets Park.

Tredje sevärdheten heter Tidan, Västergötlands grannaste å som så överraskande rinner genom Tidan. Vem hade kunnat ana det.  Flyger tranorna på rygg över Tidan? Icket. 

Hjo-Hjo fördjupar sig hela hemresan i Naturlig utfodring av hundar. En typiskt bra bok.





onsdag 18 januari 2017

Tomt arbete och meningslösa jobb

Sociologen Roland Paulsen talade om tomt arbete och meningslösa jobb på tv i veckan. Vi borde inte jobba så mycket, sa han. Produktiviteten har mer än fördubblats sedan 70-talet. Så nog borde vi kunna ägna oss åt vettigare saker. Än att jobba. Gott, en arbetstidsförkortning skulle sitta fint. Säger Bloggaren, som går hemma och skrotar för jämnan. Meningslösa jobb är inget att sträva efter. Bort, bort.

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / samma sak händer imorgon / jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo / det är inget liv / det är slaveri.

Ett problem bara. Vem ska bedöma vilka jobb som är meningslösa? Kapitalet kommer aldrig att bry sig om en sådan oväsentlig fråga. Går det att göra pengar på Heja Blåvitt eller Kyss mig därbak-dekaler så gör det. Så vi får nog avskaffa kapitalismen. Om det ska bli någon ordning på torpet. Och införa De Nyttigas Centralkommitté istället. Med Lars Ohly, Mikael Wiehe och Åsa Linderborg i spetsen.

Och liberalismen då? Vad göra med den? Frihet, jämlikhet, broderskap. Avskaffas. Självfallet. Det ena följer av det andra. Individuella fri- och rättigheter, vad ska vi med dem till? Vi har ju Centralkommittén.

Hur blir det med onödiga hundar, undrar Hjo-Hjo sådär lagom bekymrat från sitt lata soffhörn.

Och tomt arbete, måste betyda att man ska Rulla runt for nothing. Ett o-ben alltså. 






torsdag 12 januari 2017

Jycken fyller år

Idag fyller jycken tre år och föräras redan till frukost ett jätteben med kycklingsmak. Jycke och jycke, säger Bloggarens svarta pärla. Jag heter Hjo-Hjo, om det möjligtvis låter bekant. Men benet smakar kyckling, det är rätt. Förbannat bra smak dessutom, för att prata med den Gamle fanjunkaren. Säger den begåvade hunden, som för övrigt önskar senarelägga morgonkissrundan. Har inte tid.

Vilket passar Bloggaren perfekt eftersom han håller på att grotta ner sig i nobelpristagarens The best of the cutting edge. Som den ohejdade Dylanman han är. Liksom Lena Anderssonman, Ingrid Bergmanman, Edith Piaffman, Leonard Cohenman, Siri Hustvedtman, Joni Mitchellman, Bodil Malmstenman, Sofi Oksanenman, Rolling Stonesman och Albert Einsteinman. Och Sara Danius är Dylankvinna. Ovedersägligen. You would not think to look at him / But he was famous long ago / For playing the electric violin /On Desolation Row. Albert E alltså.

Slutligen måste vi ändå ut. Och både hund och husse är glada över att idag inte är igår. För då var det för jäkligt och Bloggarens mössa blåste all världens väg nere vid hamnen. Och Hjo-Hjo satte sig resolut på rumpan. Med nosen pekande hemåt. - Kom nu Dylanmannen så går vi. Hem.






söndag 8 januari 2017

Vättern är schön


Med minus 10 utanför köksfönstret åker långkalsongerna på.

Vilket får Bloggaren att känna sig som en torpare. Och lantlig som en centerpartist, hå hå ja ja.


Men de sitter inte i vägen när hunden ska ut på morgonkissen. Uppe vid hundklubben. Därifrån har Bloggaren hela staden i blickfånget, och kan kontrollera att Vättern ligger kvar. Vilket den gör. Med sensationellt lågt vattenstånd, men rätt mycket ändå. Vatten. Om man betänker. Och Bloggaren undrar hur mycket vatten det finns i molnet som följer sjön från Askersund till Jönköping (se bild ovan). Vättern är schön. Sehr schön.


Och när vi kommer hem får Bloggaren begrava en sidensvans som flugit ihjäl sig mot altanglasdörren/fönstret. Stackars liten. Sådant händer oss ibland.


Detta hände sig häromdagen. Nu är det nollgradigt och långkalsongerna bidar sin tid. Och Super-Stina vann idag igen. Man blir som. Imorgon (läs idag) får vi se vem som är bästa bergsgeten. Hon är som Sixten Jernberg: man går ut hårt och sedan ökar man. 


Och Hjo-Hjo ligger och grunnar på hvornaar ett grisöra smager som bedst.



onsdag 4 januari 2017

Jaktstart i Tour de Ski


Idag är det nettopp umulig å holde kontroll på følelserna. När Stina Nilsson kör ifrån norskorna i Oberstdorf. Vi pratar jaktstart i Tour de Ski, om nu någon till äventyrs skulle ha missat den nya skiddrottningens framfart bland alptopparna. Trots sin onda rygg hoppar Bloggaren rakt upp och slår huvudet i taket och utbrister på den Gamle fanjunkarens vis. Att det där var förbannat bra gjort. Med ett par utropstecken därefter.

Är det tillåtet att så oförblommerat visa sina patriotiska känslor? Om detta säger Bloggaren absolut. Såsom man säger nuförtiden.

Hjo-Hjo, Bloggarens hund, är några grader coolare. Han ligger på mattan bredvid med sitt gnagben. Har egentligen inte tid. Men han håller upp en stund och betraktar Stina Nilsson ur ena ögonvrån. Och han säger, om nu husse hörde rätt, att det är just så en slipsten ska dras.

Det var allt för nu. Men det räcker väl.


måndag 2 januari 2017

Gott Nytt!

Hallå, hallå, undrar bloggsupportrarna från världens alla hörn. Har bloggaren lagt ner verksamheten? Eller bara förätit sig på skinka och OP Andersons julaquavit? Ingetdera, tiden räcker bara inte till. Om man som Blogg-morfar ska leka med Hjalmar dagarna i ända, och sticka emellan med Max potta och sjunga Haren skuttar fram så fort... Ja, då blir det gärna på det viset.

Man har som inga problem att få tiden att gå. Till och med tomtens The Cutting Edge-klapp, korta versionen, ligger olyssnad.

Men Vätternkräftor på nyårsafton fanns det tid till? Erkännes. Men då hade Hjalmar redan tröttnat på Max potta. Och var nöjd ändå. Vilket bekräftas av bilden nedan.

För övrigt har Bloggaren förstått att skriver han (illa) om Putin strömmar ryssarna till bloggen. I tusental. Men inga kommentarer så här långt. Från Putin. Men kanske är det Lillefar som jävlas med Bloggarens rygg. Det skulle man nästan kunna hoppa upp och sätta sig på. Ifall man inte hade så ont i nämnda kroppsdel. Ryggen alltså, inget annat.