Croque Monsieur och en Kronenbourg 1664, SVP

Ack,inga älskande har lidit så / som jag och rouletten i Monte Carlo, sjunger Sven-Bertil, och Bloggaren, som är rätt behändig i tanken, byter strax ut Strandpromenaden mot Promenade du Soleil. Och strax befinner vi oss på en magnifik gångande upplevelse till Monaco. Varmt är det också. Magnifikt och förtvivlat. Som tur är finns den där enkla men naggande goda i Roquebrune-Cap Martin, där man kan få sig en Croque Monsieur och en Kronenbourg 1664. Eller två. D'accord!

Livsfarligt. För efter det har Bloggaren ingen lust att traska på i värmen längre. Och ute på cappen ser man Monaco så vackert på håll. Det får räcka. Och någon roulette blir det alls inte tal om. Förresten finns det ett Casino även i Menton. Ja eller hur, säger hustrun.

Ja du Sven-Bertil, så kan det gå.

Hemmavid blåser det kallt. Och i den mån Bloggaren behöver någon att hålla i hand - inte är det Gustav Fridolin. Straffspark, kunde inte låta bli.

Ostronöppnaren på Le Lido

Så här års brukar Bloggaren tillbringa ett par veckor på sydligare nejder. Där han äter ostron och känner sig osvensk i största allmänhet. Vilket är välgörande i sig. Kan vara. Ofta. Dock inte denna höst.

Men om det är 11 grader i Hjo och 12 i Paris kan det väl kvitta. Och fagrare omgivningar än Vätterns strand och Hjoåns dalgång är knepiga att hitta. Så inte behöver man åka utomlands...

Och Hjo är nästan som Menton. Strandpromenaden är Promenade du Soleil, fast utan alla solglasögon och musslor med pommes frites. Och rosévin. Det kan Bloggaren vara utan. Och en pilsner på Bar Tati här i Hjo är inte heller fy skam. Så att.

Egentligen är det bara den mästerliga ostronöppnaren på Le Lido vid Place aux Herbes som fattas. Han är snabb och flink med kniven och Bloggaren är förlorad och förförd. Frågar: Gör det inte ont det där, i muskeln på l'huîtren? Non, säger ostronöppnaren. De är så vana vid det. Fast på franska då.

Ostronöppnaren skulle göra sig på Bryggan. Utan tvekan skulle han det. 

Inte över hövan hävligt

En frankofil som bloggaren snappar även på hemmaplan upp Météo Menton och ser att det för tillfället inte är sådär över hövan hävligt där heller. Trösterikt? Nja, inte riktigt, i la France vet man nämligen att hösten blir hyfsad ändå vad det lider, här vet vi att den snarare blir ohyfsad.

Vi stannar en stund i Frankrike. Läste nämligen Staffan Heimerssons kolumn i Aftonbladet häromdagen. President François Hollande, skriver Heimersson, är den mest misslyckade politiker av någon kulör som något västeuropeiskt land sett sedan andra världskrigets slut. Han hatar de rika och föraktar de fattiga. Och 62 procent av fransoserna anser att han bör avgå bums. Ord och inga visor.

Det finns således brister även i paradiset. Man får hoppas att Stefan Löfven inte får det lika hett om öronen, han spelar ju på samma planhalva som Monsieur Normal.

Hävligt, vad fanken betyder det? Så pratar vi i Västmanland skulle bloggaren vilja påstå, och betyder att det inte var så vidare värst.

Snart höst

Nu kommer hösten smygande och snart regnar det vareviga dag. Det är svensk höst det, säger den optimistiske bloggaren. (Och sommaren är inte stort bättre. Utom i år förstås, men sommaren 2014 var sommaren 1 av 10 - undantaget.) I vanliga fall tillbringas oktober, åtminstone någon av veckorna, i la France i underbart svenskt högsommarväder – utan regn. Så icke i år. Inget rosévin läppjas längs Promenade du Soleil i Menton denna höst, åtminstone inte av bloggaren. Och inga ostron, ingen champagne. Ja men... Non, i höst stannar vi hemma i Hjo.

Inför de mörka månaderna införskaffades idag en rekorderlig huggkubbe där bloggaren kan hålla värmen hela vintern. Nåja, där hugges nog mest späntved, men inne ska det eldas så att kaminen glöder. Det får gå det också. Man får sätta på sig raggsockorna och kura ihop sig i soffhörnet, läsa en god bok. God mat förstås, och en pipa Greve Hamilton – ifall man fortfarande rökte. Gud så trevligt. Och stärkande långpromenader med hunden. Det blir nog inte så tokigt trots allt.

Tillbaka i gruvan

Sådärja, nu är veckans bloggare tillbaka i gruvan. Vad blogga om idag? Jo, Hjo-Hjo ska gå på kurs och bli som folk. Prio ett: gå fint i koppel. Utan koppel går han jättefint fint, med koppel blir det en helt annan sak. Man kan ju tänka sig hur det kommer att se ut i vinterhalkan, 30 kilo hund som drar, och efter kommer husse i snöret. Får se om de har något knep mot grannens robotgräsklipparna också. Hjo-Hjo är oerhört fascinerad, kan knappt bärga sig.

Fokuserad hund

Underlig tingest

Sedan åter till den Hjoska rivieran. Vad som skiljer den från den franska är åtskilligt, för att inte säga allt. Dock, med lite god fantasi, finns vissa likheter, vilket också har påtalas i tidigare inlägg, se Den Hjoska rivieran. Och om man strosar fram mellan båtarna i hamnen kan man ibland undra om här är här och där är där. Kanske är båtarna lite större och fler i la France. Men om man håller sig till Menton, som inte är sådär jättevräkigt, är likheterna slående. Eller?

Är inte detta hamnen i Hjo?

Och detta Menton? Eller...

Den Hjoska rivieran

Den Hjoska rivieran. Cap-Martin i fonden.

Mycket gott har bloggaren ätit i sina dagar och mycket av detta i la France. Men sjömansgryta har aldrig serverats i detta fagra land, vilket helt klart måste betraktas som ett minus. I Hjo däremot. Sjömangryta, the Toppermost of the Poppermost, som John Lennon skulle ha sagt. Och Hjo-Hjo har fått en ny favoriträtt, vaff, vaff (men bort med löken om hunden ska smaka, och det ska han ju).

Hund har norpat äpple från komposten, gammalt från i höstas.

Mera jämförelser. Inget talar för att den Hjoska rivieran har något gemensamt med den franska. Men det har den, med lite god vilja. Cap Martin ser man tydligt åt Jönköpingshållet till, och Menton är Hjo förstås. i bukten. Självklart, vad annat? Inte så många restauranger längs Strandpromenaden kanske, och Vättern är kall, men annars så...

Vad gör man mer i Hjo denna sommarlördag i maj? Ja, man klippe-klippe klippe-klippe gräsemattan, och den blir så fin*. Och Hjo-Hjo busar med Amigo, som fyller två år idag, ger sig inte en tum. Honom får ni problem med, som min morfar sa om vår första hund för hundra år sedan. Och så blev det.

*Häjkon Bäjkon Band

Gorbio

Vi bestämde oss till slut och tog bussen upp på ännu en bergstopp – Gorbio. Hustrun spänd hela morgonen, ont i magen. Vi vet båda hur dessa bussresor brukar vara: slingrande, hisnande historier med stupet knappt ett andetag bort. Det är inte roligt att behöva sjunka ner på golvet med hjärtklappning och kallsvett. Och runt omkring oförstående fransoser – vad är det för konstigt med sådana här vidriga vägar?

Av detta blev nu inget. Högt och slingrigt, förvisso, men inget stup. Tämligen behaglig resa faktiskt.

Enligt Wikipedia är ”Gorbio est un petit village perché dans une vallée au-dessus de Menton et Roquebrune.” Högst förtjusande är jag villig att tillägga, men säsongen var tyvärr över för så sena turister som vi. Lunchen blev kaffe med Tarte au pommes och var sitt glas vin. Vinet kostade 1,50 E, blir svårslaget i år. Alltid något.

Söndag

Så var det mat igen, ja. Svårt att komma ifrån i det här landet, särskilt på söndagarna. Vi tog oss in till Menton för intagandet av söndagslunchen, denna långdragna ceremoni då allt annat tycks stanna upp. Och alla tusen restauranger börjar befolkas vid ungefär halv ett - vid halv två är det fullt.

   

Profiteroles 

Le Cyrnos efter Promenade du Soleil är en favorit. Där äter man denna söndag Duo poisson (lax och daurade) som plat de jour. Oui, je prende les poissons, S.V.P. Ja, det är inte fel alls. Men det bästa med denna repa är desserten. Profiterole au chocolat, petit-chouer med glass, grädde och chokladsås. En ny bekantskap, som utan krusiduller tar sig upp i topp på efterrättslistan. Här i landet lever desserterna ett liv i välmåga. Andra toppnummer är Tarte Tatin, Créme brûlée och Tarte aux fraise. Man slickar sig om munnen.

Iles flottante kvalar inte in på listan denna vecka heller.

.

Mat och födelsedag

Äldsta dotter med sambo nere på besök. Vi gör ett nytt försök med Italien, Ventimiglia. Och Ventimiglia har sin marknad som ett säkert kort i rockärmen. Jag köper ett dussin näsdukar snyggt förpackade i medföljande ask – undrar hur den mannens affärer går, vilka mer än jag köper näsdukar år 2013? Nå, vi köper en Limoncello också, hustruns favoritlikör, plus en parmesanost vi inte kunde lämna ostörd. Visst italienarna kan de också! Fast knepiga, lunch på språng med micrad pizza i hand.

Dotterns födelsedag firas på vegansk restaurang i Menton (trodde inte att sådana fanns i Frankrike). Koncept: asketism i överflöd. Inget vin till bovetet här inte! Påvert. Dottern nöjd men inte översvallande. Bättre då kvällen efteråt: italienskt hak (voila!) runt hörnet med värme och god mat, magnifik Risotto Frutti di Mare! Hur kan vi ha missat den?

Måste erkänna att italienarna här i Menton kan laga mat.

Mat och mat och mat.

Dotter och svärson springer, springer långt. Den ena till Italien, den andra till Monaco. Beundransvärt. Själv har jag med ålderns rätt slutat med sådana dumheter.

Några dagar i början av oktober

Imperia

Yngsta dotter med sambo på besök, kul, kul! Vi besöker Imperia – egentligen två städer, Porto Maurizio och Oneglia, som Mussolini behagade slå ihop någon gång på 20-talet – i hopp om ett trevligt utflyktsmål i Italien, när vi ändå befinner oss så nära. Och visst ser Porto Maurizio fint ut på håll, där den klättrar uppför kullen/berget. Men någon vacker piazza kantad av restauranger kunde vi inte hitta. Ingenting annat heller. Vi gick ändå från toppen och ner.

Utfodring på enklast tänkbara.

Några italienvänner blir vi nog aldrig i den här familjen.

Dottern ville ha glass – den var god.

Roquebrune village

Uppe i bergen ligger Roquebrune gamla by. Det är något helt annat. Man äter på la Grotte, svärdfisk t ex, blir på gott humör, tittar på den magnifika utsikten (Monaco alldeles bestämt därborta, till hälften skymt bakom capen) och utforskar gränderna, som slingrar sig upp eller ner i byn, antingen trappor eller backar. Man undrar hur barnen lär sig cykla. Om de gör det.

Helt sinnessjukt! Som dottern uttrycker det.

Det är kul det här!

Man lär nå Menton på 1,5 timme per fots – det gör vi en annan gång.

Blåst

Det har blåst några dagar, väggarna knakar och dörrarna slår. Vågorna når ibland Promenade du Soleil.

Harry Brandelius – vad visste du om Medelhavets vågor?

Les bananes et Les enfants terribles

Två berömdheter. I Roquebrune: Josephine Baker. Efter strandpromenaden finns en skulptur föreställande henne själv och några av adoptivbarnen (la tribu arc-en-ciel). Plus de berömda bananerna.

I Menton: Jean Cocteau. Det nya Cocteau-muséet intill saluhallen liknar inget annat, möjligen ett antal tandhalsar som sticker upp ur marken. Ja men, kan du vara lite snäll! D'accord!. Interiören lär vara av det luftigare slaget, så att man nästan får känslan av att befinna sig utomhus mellan vattnet och den vackra Menton gamla stad. Dessutom rymmer det närmare tusen verk av denne konstnär, författare, dramatiker, filmmakare...
Måste göra muséet ett besök vad det lider.

I Roquebrune/Cap Martin och Menton

Vi hinner med ett mellanspel i Roquebrune på vägen till Hjo – det är en inte helt igenom otrevlig bekantskap. Från balkongen där jag sitter med ett glas rosé på behagligt avstånd, ser jag det gröna Medelhavet ungefär femtiotvåochenhalv meter bort. Fransmän av båda könen joggar förbi på Promenade du Soleil, den heter så i Menton, här heter den något annat. Men det är samma promenad. Springer man åt väster hamnar man i Monaco, åt öster i Menton, och Italien i förlängningen.

Vi tog oss gångandes till Menton, och åt lunch på le Balico på Place aux Herbes. Ostron som förrätt. Det är svårt att tycka illa om ett land där man äter ostron, råbiff och pärlhöna till lunch.

Gott så. Men sedan kom regnet. Det har visst inte regnat här på tre månader, men nu brast alla fördämningar. Dyngsur och kall fick vi ta bussen tillbaka. Nu har jag fått ont i halsen. Hustrun säger att det har jag inte alls. Jag hoppas hon har rätt.