söndag 31 augusti 2014

Hädanefter


Ut i svampskogen igen med hustru, göteborgsdotter, måg och hund. Och mer behöver vi inte säga om det för då övergår denna blogg till att kallas svamptjôtbloggen. Bara det att mågen blir barnsligt uppspelt när han hittar smörsopp och fårticka. Smörsoppen flår och kladdrensar du själv, säger bloggaren som bränt sig på grynsoppen. Drypande våt om fötter och ben beslutar bloggaren att hädanefter får det vara nog, till nästa svampexkursion inköpes ett par rejäla stövlar. Hädanefter.

Hädanefter. Tror att Veronica Maggios melodislinga har bitit sig fast ordentligt hos bloggaren, ja inte bara hos bloggaren – göteborgsdottern, dito syrran, tar sig en svängom med Hjo-Hjo, som nynnar: ädanefte, ska ja va bja... Tydligen har han hört låten tidigare han också. Märkligt.

Bloggaren rensar svamp. Dan är inte slut än, ryter han men ingen hör. Hädanefter...

fredag 29 augusti 2014

Valtider



När vi kliver utanför dörren denna fagra sensommardag gnuggar bloggaren sig i ögonen och undrar om han trampat sig rakt in i en tavla, ett sådant där dekorativt vallmofält av Monet. Nej, vi är fortfarande på hemmaplan och färgklickar saknas minsann inte här heller. Hund och husse stannar till längs ån och resonerar lite med herr Kanin. Han visar sig vara bördig från Teg och säger att int fan heller. Int behöver en fara iväg utrikes när vi har så mytsche fint hänne. Vi kan inte annat än nicka och hålla med.

Detta är ingen politisk blogg och kommer aldrig att bli. Men i dessa valtider gör vi ett litet undantag. Bloggaren nås nämligen av rapporter från Göteborg, säkra källor, att di röde och di gröne ligger i startgroparna för att utropa Folkrepubliken Majorna-Masthugget. De sägs knappt kunna bärga sig tills ett färdigt valresultat föreligger. Och måndag 15 september kl 12.00 avtäckes Göran Johansson på Mariaplan. Go staty-gubbe från Kortedala.

Åtminstone är det så bloggaren fått det berättat.

tisdag 26 augusti 2014

Kantarellmacka - nej

Karl-Johan i kolossalformat. Inte halvmetern hög kanske,
 men nära nog.
Till svampskogen far vi idag med devisen: en kantarellgul matta i skogen kirrar (när använde du det uttrycket senast?) kantarellmackan till kvällen. När bloggaren kastar ett öga ner i svampkorgen kan han konstatera att av detta bidde möjligen en tumme. Om man nu inte nöjer sig med Karl-Johan, vilket man naturligtvis gör när kantarellerna lyser så ickegult i mossan. Men le cèpe, som fransosen säger, är fin i risotton, några dl vitt vin, buljong och lite parmesanost och man kan glömma kantarellmackan.

Hjo-Hjo har längtat och igår började äntligen unghundskursen. Han är inte mycket för att stå still och lyssna men en jävel till att krypa i tunnlarna. Och hoppa genom ringar. Ja, att hoppa över huvud taget. Och bitas så där kärvänligt runt handlederna. Och lite till.

Det blir bättre, säger hundledaren som älskar labbar. En valp orkar inte koncentrera sig längre än 10 sekunder åt gången. Hjo-Hjo kommer att bli precis så bra som ni önskar. En superhund. Husse och matte utbyter menande ögonkast – ja, men självklart.




söndag 24 augusti 2014

Woody Allen och Karl-Johan


Tokig högt och lågt.

Stort pusskalas utbryter när storasyster anländer från Stockholm, Hjo-Hjo hoppar tokig högt och lågt. Och mågen är med med hundkex och bitvänlig The Economist. Happy helg!


Anländer gör också Woody Allen i en best of-box. Rena filmfestivalen med andra ord. Först ut är Annie Hall, en favorit sedan länge - ingen kan väl undgå att drabbas av Diane Keatons charm. Även Hjo-Hjo fnittrar förtjust i sitt soffhörn. Synd bara att filmen dör lite när Annie följer med Paul Simon till Los Angeles. Det tar liksom slut. I morgon väntar Hannah och hennes systrar.

Med grynsoppen fick bloggaren blodad svamptand. Alltså, ut i svampskogen igen. Och Hökensås glesa tallskog är inte snål på Karl-Johan. Verkar vara ett sådant år i år .Fem liter sisådär ligger på tork i friggeboden. Och varsin kantarellmacka fick vi som bonus. Handuppräckning – grynsopp eller stensopp (Karl-Johan)? Det är nästan som i plugget i slutet på 50-talet. Elvis eller Tommy?


torsdag 21 augusti 2014

Grynsopp


Så kom hösten, snabbare än vi kunde ana. Inget katastrofregn häromkring men vi tröttnar på det blöta tämligen omgående ändå. Men med regnet kommer vi äntligen iväg till svampskogen. Den blivande svamphunden visar inga gryende kunskaper i ämnet, trampar obekymrat omkring i maten, ser inte ens svampen. Oj oj, säger bloggaren.

Flera liter smörsopp – läcker matsvamp. Vid närmare betraktande visar sig dock smörsoppen vara grynsopp. En lika förträfflig matsvamp, försäkrar bloggaren. Svampköttet gulvitt och vackert, som på ett äpple ungefär. Hustrun är skeptisk. Grynsopp...

Fin färg

Tror nog att Hjo-Hjo blir nog en utmärkt svamphund med tiden. Tillsvidare får vi nöja oss med hans andra goda hundegenskaper. Som sotaren sa när han var här i morse: Fin hund, speciellt färgen. 

måndag 18 augusti 2014

Neil Young


Det här är en sådan där dag som inte riktigt vill lyfta. Bloggaren retar sig på det mesta, bland annat finns det alldeles för många katter i Hjo. En stor vit katt finns, som genar över tomten och bajsar i potatislandet. Fast han fick ändra sina vanor när vi köpte hund. Svart katt finns, och Palmqvistens katt finns, och flera randiga därtill. Idag hade en gulrandig fräsande katt anledning att vara lycklig eftersom Hjo-Hjo hölls kopplad på hemväg från långpromenaden. Annars hade den varit hundmat vid det här laget.

Sådant är humöret. Men...

hemma skjuter man in Neil Youngs DVD Heart of Gold i spelaren. Och och och. Till Old King kan varken hund eller husse låta bli att stampa takten. I had a dog and his name was King / I told the dog about everything […..] Was the best old hound dog / I ever did know.

Så kan det gå.


Sedan Four Strong Winds. Neil Young berättar om när han först hörde låten på jukeboxen som grabb – han kunde bara inte låta bli att spela den om och om igen. Det kan man gott förstå. För vi gungar iväg tillsammans husse och hund, arm vid tass, tass vid arm.



På morgonpromenad
Den stora vattenskålen

lördag 16 augusti 2014

Kräftor igen. Hjoån igen

Kräftor igen.

Eftersom bloggaren varit lite krasslig och hustrun anar känningar i halsen tackar vi nej till besök i helgen. Men kinesiska kräftor för fyra står för upptining i kylen. Inte kan vi två äta ett kilo var. Eller hur. Fast, smack smack och slurp slurp, det gick himla jättebra. Vete tusan om inte kineserna smakade bättre än signalerna vi åt förra veckan. Frosseri, är det en dödssynd det?


Hjoån igen.

Hjo-Hjo springer lös och ledig längs ån, fram och tillbaka med tungan hängande utanför som en slips – hundslips. Hans promenadstråk blir säkert dubbelt husses. Det är jättebra. Det här har vi väntat på, att hunden ska bli så stor att han är redo för lite längre utflykter. Det syns att han är jätteglad, Hjo-Hjo.

Aporna tjattrar som vanligt i trädkronorna men låter sig ej fångas på bild, de är så skygga. Däremot får bloggaren plötsligt syn på tre andra jeppar där i djungelgrönskan. Kolla, där är de. För tusan, fram med kameran, knäpp och knapp, så där ja. Äntligen är kufarna förevigade på bild.

Sandvargen
Bland tomtar och troll - Sverker Castillo
Kanin





torsdag 14 augusti 2014

Krullig päls

Senaste dagarna har bloggaren hållit sig vid liv med alvedon och voltaren. Näsan rinner och huvudet värker, ja, det känns som om skallen ska krackelera i duschen. Skört. Hunden tycks tro att det här är det sista vi får se av han som kallar sig husse, han lägger sig tätt intill i sängen, nafsar efter händerna – kom igen då då!

Och idag på morgonen reser sig bloggaren upp från sängen och går ut och klipper gräsmattan. Hjo-Hjo följer förtjust i hälarna, han hade nog nästan gett upp. Men ger oss, det gör vi inte, som Lars Gustafsson brukar säga. Gott, då kan man sätta sig att blogga en smula igen.


Krullig hund äter tomat
Mer att berätta? Jo, matte borstar tänderna varje dag – på Hjo-Hjo alltså. Ska vi borsta tänderna? Då kommer han tassande med viftande, glad svans. Över måttan förståndig hund. Kan också berätta att han fått så krullig päls på sista tiden. Krulligt, vågigt, lockigt, nästan självfall. Vanlig fråga: Är det riktigt säkert att det är en ren labrador? Det börjar nästan bli lite tröttsamt. Hustrun, som ibland kan vara riktigt rolig, brukar svara att det är en korsning mellan en apa och en chinchilla.

Vi tycker att Hjo-Hjo är finare i sin krulliga päls. 


tisdag 12 augusti 2014

Otrevligheter

Självplock
Inte ens i Idyllien kommer man undan getingarna och flugorna. Getingarna tycks ha invaderat Hjo denna sommar. Och så här års har de visst inget annat för sig än att vilja hjälpa till med lunchen. Här om dagen dränkte sig en av de randiga terroristerna i ölen. De va la gôtt för honom, som Kal skulle ha sagt. Men knappast för bloggaren, om han inte haft ögonen på skaft.

Flugorna är etter värre. På kvällarna går hund och husse på flugjakt i huset. Hjo-Hjo ställer sig blick stilla med svansen rakt upp. Då vet man. Då kommer husse med flugsmällaren. Smack smack! Men det hjälper inte långt, kvällen därpå är det samma visa. Och det är inget konstigt med det, det är faktiskt helt naturligt. Utanför varje hus står nämligen en brun flugodlartunna (komposteringen). Denna varma sommar kryllar det av fluglarver. Äckligt? Ja, det är bara förnamnet. Vad göra? Längta efter vintern? Vatten och Ajax? Både och. Men i morgon efter tömningen åker tunnan in i vedboden. Så får vi se.

Hustrun bakar sockerkaka eftersom en sådan bör finnas i huset varje vecka. Hjo-Hjo påminner inte så lite om Sting, där han sitter på köksgolvet: Every breath you take / Every move you make / Every bond you break / Every step you take / I'll be watching you.

söndag 10 augusti 2014

Söndagspromenad


En hundpromenad i Hjo kan bli en rätt exotisk historia, åtminstone om den förläggs längs Hjoåns skvallrande vatten. I dalgången spritter det och knakar av växtlighet. Det är så pass slingrande grönt att regnskogsvarning borde utfärdas.

Och tyst! Visst är ett par silkesapor, tjipp tjipp, som tjattrar och har sig där uppe i lövverket. Jo, det tycker sig bloggaren höra, alldeles bestämt.

Lämplig söndagspromenad: man tager sin hund till Knivsmedens backe och fortsätter motströms i grönskan fram till Grebbans kvarn, där man naturligtvis stannar en stund för att beundra vattenfallet. Till och med Hjo-Hjo häpnar, tittar upp någon sekund och tänker att vatten, det är gott det.

Tio minuter, en kvart senare, beror lite på hur mycket hunden behagar stanna och nosa, når vi Stampens kvarn, målet för promenaden. Där slår man sig behagligt ner på uteserveringen och beställer skomakarlåda med knaperstekt sidfläsk. Vad mera kan man begära av en söndagspromenad?






lördag 9 augusti 2014

Hjo - Paris


Under rubriken ”Vad är det bästa med Hjo” i Hjo tidning läser vi: ”Hjo är en mycket trevlig stad till skillnad mot Skövde – det är en riktig hôla.” Så sant som det är sagt. I Hjo är det alltid något på gång. Är det inte utomhusbio på torget eller segeltävling, så är det den 38:e dragspelsstämman. Evenemanget inleds med gatudans från torget till Stadsparken, skriver nämnda tidning. Handklaver och klarinett ska de va, tjo och tjim och inge' annat. Äntligen lite riktig musik. Hjo-Hjo kan liksom inte stå stilla.


Handklaver och klarinett i all ära, det är ändå en Lundell-text (verkar som den mannen fått en tydlig revival i Hjo) som gnager i skallen: Älska mig rått och romantiskt / Rym med mig på ett tåg till Paris. Sagt och gjort. Vi sätter oss vid datorn och bokar flyg till Paris, och ett hotell i närheten av Boulevard Saint-Germain. Oh Gud så trevligt, säger bloggaren och hustrun med en mun. Då möter vi våren i Paris. Oh la la.

Och Hjo-Hjo har inte förstått vad hundpensionat betyder.

torsdag 7 augusti 2014

Kräftor

I Åsa Linderborgs Mig äger ingen finns en underbar passage där pappan, Leffe, berättar om hur det gick till på Villa ASEA.

Där åt de oxfilé och rysk kaviar. Varje dag. Berg av svenska kräftor.        
Det är ju för jävligt att såna där människor som inte ens vet hur man äter kräftor får tugga i sig hur mycket dom vill. Du ska se att de bara äter stjärtarna och kastar resten.

Det finns många underbara passager i den boken och som helhet är den rent förunderligt bra. Man kan bara avundas den som inte läst den än.

Hustrun har ätit kräftor sedan barnsben och vet hur det går till. Hon äger därför en naturlig auktoritet på området som icke  låter sig motsägas. Bloggaren hade knappt smakat kräftor innan hustrun kom in i bilden, det är å andra sidan en himla massa år sedan, så han har haft gott om tid att lära sig. Varje år lär han sig ändå på nytt att smöret i huvudet inte får glömmas. Enligt hustrun är smöret det bästa på kräftan. Bloggaren är skeptisk men läraktig. Med åren tycks ändå det viktigaste vara att kräfthuvudena ska radas upp och kanta tallriken vartefter de avverkats. Glöm aldrig det!

Vi radar upp oss i trädgården och smakar av både turkarna och kineserna. Men de väger lätt jämfört med kräftorna från Vättern. Förvisso ingen blindtest, men ändå. Den gamle fanjunkaren berättar historien om varför så goda djur borde vara förbjudna för civila. Den har vi hört förut, men det gör inget.

Hjo-Hjo får nöja sig med vattenmelon och en ynka liten kräftstjärt. Men glad hund idag igen. 

tisdag 5 augusti 2014

Albanien

Stockholmdotter i Tirana
Som ung rebell i början på 70-talet besökte bloggaren det oerhört röda Albanien. Bara Kina nådde högre i marxistisk renlärighet. Ja, om ens de. Vi badade i Adriatiska havet tillsammans med hundratals kineser och en och annan guppande skitkorv. Det sistnämnda berättade bloggaren inte för någon, erkände det knappt för sig själv. Nu har han reviderat allt. Fast visst fanns det något rörande över landet som gick sin egen kommunistiska väg, såg fiender överallt och bröt även med kineserna.

Och nu pratar stockholmsdottern i radio som sakkunnig angående Albaniens (oönskade) kommunistiska arkitektoniska arv. Det är lite kul det. Äpplet faller inte så långt, som det heter.

Agilityartist
När göteborgsdottern sedan kommer på besök får Hjo-Hjo ett glädjespel och far fram i rundgången så att mattorna flyger. Därefter några extravarv på gräsmattan också. Lycklig hund. Kanske borde den jycken byta namn till Jehu. Tror han har en framtid som agilityartist.

Och nu faller äntligen regnet.

måndag 4 augusti 2014

Labbeträff


Jag gav mig av i gryningen / ett stilla regn, en hund som vän, sjöng Lundell en gång för länge sedan. Kanske var det inte gryning i Hjo direkt, och inget regn heller (det kom visst senare) men hund var det. Och iväg bar det. Inte till havet än en gång, men väl längs Vätterns stränder till Hjo-Hjos hemtrakter, ungefär rakt över sjön. Valpträff på gång nämligen.


Vi hinner med ett besök i Vadstena först. Och blir alldeles förskräckligt (kan man säga så?) förtjusta alla tre. Det är nästan finare än Hjo. Hjo-Hjo blir alldeles till sig där han nosar runt i Munkarnas trädgård. Hit flyttar vi nästa gång!

I Karlsberg väntar syrrorna och brorsorna med stort pusskalas. Matte har nagellackat Hjo-Hjos baktassar så att vi ska få med oss rätt hund hem igen. Hmm. Nåja, man kan aldrig vara nog försiktig. Det hade ju inte varit så roligt att komma tillbaka med Mira eller Nelson i hundburen.

Nelson och Mira
Hjo-Hjo gör stor succé på apportövning med skjuten (parkeringshus i Linköping) duva. Inget nyfiket nosande där inte, han greppar duvan över nacken bara och iväg. Men han har ingen lust att släppa den ifrån sig. Inte förrän han svansat runt och visat alla hur duktig han är. Får man en köttbulle, tack! Lyckad labbeträff, enda smolket är värmen – 32 grader.

Och så följetongen: badtemperatur i Vättern, 21 grader. 





fredag 1 augusti 2014

Ett uppfriskande dopp

Har Första året i Hjo blivit en renodlad Vätternbadarblogg? Ja, risken finns denna varma sommar 2014. Här badar vi nämligen hela dagarna, badar och badar och badar.


Man är onekligen lite seg i kolan efter alla dessa dagar av sol och värme. Så vad göra denna kvalmiga huvudvärksdag annat än att bada. Med hustru och hund tar sig bloggaren ner till Vättern och ser den digitala termometern vid t-bryggan visa 14 grader. Tio grader lägre än härom dagen, fortsätter det på det här viset får man om några dagar ta med sig ishackan. Huva. Men Hjo-Hjo tvekar inte, och då kan inte husse vara sämre. Ett uppfriskande dopp, helt klart.


För Hjo-Hjo har det varit en stor dag också på andra sätt. Han lyfter på bakbenet för första gången, så där lite lagom nonchalant, och skvätt skvätt skvätter ner grannens häck. Nu börjar lilla gubben bli stor.