Kantarellmacka - nej

Karl-Johan i kolossalformat. Inte halvmetern hög kanske,

 men nära nog.

Till svampskogen far vi idag med devisen: en kantarellgul matta i skogen kirrar (när använde du det uttrycket senast?) kantarellmackan till kvällen. När bloggaren kastar ett öga ner i svampkorgen kan han konstatera att av detta bidde möjligen en tumme. Om man nu inte nöjer sig med Karl-Johan, vilket man naturligtvis gör när kantarellerna lyser så ickegult i mossan. Men le cèpe, som fransosen säger, är fin i risotton, några dl vitt vin, buljong och lite parmesanost och man kan glömma kantarellmackan.

Hjo-Hjo har längtat och igår började äntligen unghundskursen. Han är inte mycket för att stå still och lyssna men en jävel till att krypa i tunnlarna. Och hoppa genom ringar. Ja, att hoppa över huvud taget. Och bitas så där kärvänligt runt handlederna. Och lite till.

Det blir bättre, säger hundledaren som älskar labbar. En valp orkar inte koncentrera sig längre än 10 sekunder åt gången. Hjo-Hjo kommer att bli precis så bra som ni önskar. En superhund. Husse och matte utbyter menande ögonkast – ja, men självklart.