söndag 30 november 2014

Vegetarisk helg

Vi hade sånär glömt Gyllene Prags panerade ost med tartarsås. Vilket kan vara praktiskt emedan krogen ligger i Göteborg och vi utflyttat till Hjo. Men när den vegetariska stockholmsdottern kommer på besök tar bloggaren tjuren vid hornen och lagar till osten på eget bevåg. Och hustrun är en fena på tartarsås. Ja, så även vid förra besöket, så så skapas en panerad osttradition i Hjo.

Om ost är vegetariskt? Tja, eftersom vi har haft vegetarianer på besök som ätit röding med glupande aptit så... Och i gengäld var dagens linsbiffar helveganska. Gott var det i alla händelser. Okött alltså, hela helgen. Inga problem. Alls. Eller hur du Hjo-Hjo?

Linsbiffarna
På julmarknaden inköpes ett par tumvantar av synnerligen hemstickad god kvalitet. Och Hjo-Hjo träffar på Solan i folk- och hundvimlet. Husse plåtar och plåtar, börjar alltmer likna herr Storch i Sällskapsresan, han som missade att ta bort linsskyddet från kameran. Fast här blev det allt några bilder, som synes.

Hjo-Hjo charmar okänd
Och här kommer Solan

fredag 28 november 2014

Ny kompis

Frukost med Asketorpa ägg, det är gott det. Galet gott. Apropå galet så hade vi en grabb hemmavid som kallades Johnny Tupp. En lördagskväll kom han hem blodig och dan och beklagade sig: Farsan, jag har fått stryk. Varpå fadern genmälde att det skulle han haft för längesedan. Så kan det också vara.


Klockan halv tolv har Hjo-Hjo stämt träff med nya bästisen Solan, som är en taxlabbe. Kanske. De kör skiten av varandra tills tungorna släpar i marken. Och sedan är de på varandra igen. Nog har de kul så det förslår, men husse börjar frysa. Nästa vecka träffs vi igen. Samma tid, samma plats. Solan är jättefin.

Julkorv och rotmos och senap. Torrfoder.

Sedan stryker bloggaren skjortor och lyssnar på The Kinks: Daddy didn't have no toys / And mummy didn't need no boys. Bra, bra. Det var bättre förr. Sextisju, sextisju, fråga Ulf Lundell.







onsdag 26 november 2014

Sun is shining

Klubbad oxe, är det en maträtt eller? Nej, det är bloggaren i sin säng klockan åtta på morgonen när Hjo-Hjo slickar honom i nacken. Upp med ett hopp, rullgardin opp! Och minsann: Sun is shining, scoo-be-doop-scoop-scoop.

Skriver den 25 november och Hjo-Hjo badar i Vätternhavet. I böljorna de blå. Vilket alls inte var meningen, rent av förbjudet, men gjort i en handvändning då husse släpper kopplet för att föreviga hund och böljor. Simmar gör han också. Lilla Gubben, nu blev du allt kall om magen. Nåja, solen skiner wunderbart och det gäller att passa på så länge det är isfritt.

Vi fortsätter till hamnen, där änderna vid strömparterren omgående begriper att det är en pensionär i antågande. De kvackar uppfordrande efter APK-limpa. Bloggaren som trodde han såg så ungdomlig ut. Så Hjo-Hjo får till uppgift att schasa bort de där påflugna ankorna. Det gör han så gärna. Sedan följer vi Hjoån upp till Pilsnersvackan och går hem. En och en halv timme ute i solen. Sämre saker kan man ha för sig en tisdag i november.






måndag 24 november 2014

Rapport från Hjo

Måndag i Hjo, och livet rullar på så pass lugnt och skönt som det är rimligt att det gör i vår lilla stad, som i bloggarens värld fortfarande är Hjo. Allt väl, förutom regnet. Det är en sådan dag som Hjo-Hjo verkar fundera på om det är värt besväret med långpromenaden matte envisas med. Kanske är det bättre att stanna hemma och gosa med Gockan. Och äta Tortilla-chips med husse. Han är på det humöret idag.



Och med posten kommer ett vykort från Figeac. Om inte bloggaren missminner sig har han suttit där en gång, vid den sköna floden Célé och försökt bli mätt på en Croque monsieur och en Kronenbourg – kan man inte komma i tid för le déjeuner blir det gärna på det viset. En fin trakt i alla händelser. Och i det närmaste 20 grader står det på kortet.

Le Pont d'Or, Figeac.
Bild lånad från http://www.bestwestern.fr/
Jovars, bloggaren är tillfreds med livet. Och vore det inte för alla galenskaper i nyheterna vore det ännu bättre. IS i topp, tokigare kan det väl knappast bli. I Egypten stympar man flickorna, alla så gott som, och i Indien hänger man upp dem i mangoträden. Man förvånas. Storligen. Man vet sig ingen levandes råd. Nog nu.

I Hjo är allt väl, förutom regnet.


lördag 22 november 2014

Säkert och sol


Mörka november tär på blogghumöret och dito inspiration. Hjo-Hjo tjuvar ditten och Hjo-Hjo tjuvar datten, bloggaren lagar isterband och Vättern är vacker. Ungefär. Soltimmarna är lika med noll, sägs det.

Så lämpligt då att lördagen kom med blå himmel. Ut med kamera och hund nynnandes: Jag har en ELLE i min väska / så att det ska se ut... Hur nu det skulle se ut? Och hur hamnade den Säkertslingan i skallen efter alla år? Tja, en gång snurrade den skivan, och snurrade och snurrade igen. Så att. – Är du fortfarande arg? Men Hjo-Hjo är glad. Som en kanonkula i kopplet. Nog luktar det godare efter madamerna i dikeskanten en solig dag som idag. Vaff.

Noterar att bron vid Knivsmedens backe snart är klar. Fallera. För den blir bra att ha. Eller hur, Hjo-Hjo? När det i sinom tid blir badväder. Någon gång i februari.

Vid Stampens kvarn frestar man med Skomakarlåda. Och Vättern glittrar lördagsfint i solen.

Och idag vilar spaden. Nu lyssnar vi på Säkert: man skulle ha en kille med bil./ man skulle ha... Tralla la. Det låter bra.







torsdag 20 november 2014

Isterband i vår lilla stad

När bloggaren steker isterband skär han korvarna en gång på längden, och därefter längderna på tvären. Två isterband blir då skurna i åtta delar och ligger så vackert på skärbrädan och inväntar potatisen. Under tiden passar man på att duka fram till lunch. Rödbetor, saltgurka och knäckebröd. Hur gott får det bli?

Tillbaka i köket. Ser det inte lite klent ut på isterbandsfronten? Eller? Jo, åtta har bestämt blivit sju. Och på golvet sitter hunden och slickar sig om munnen. Men Hjo-Hjo då! Ja ja, det är som det är. Husse vet, isterband hör verkligen till livets glädjeämnen. Vad göra? Köpa extra stor förpackning nästa gång? Jo, så får det bli.

Och på kvällen tändas åter ljusen i vår lilla stad, som Gunnar Wiklund sjöng en gång. Undrar om det inte var Hjo han sjöng om. (H)jo, det var det, det syns ju klart och tydligt på bilden. Vad skulle det annars vara?



måndag 17 november 2014

Med sandpapper i munnen

Så var det Vätternhavet igen.

Ser idag att man stängt av den elektroniska badtemperaturmätaren (kan man säga så, det är väl ändå en termometer?) vid T-bryggan. Så nu är det bäst att hålla sig på land, som det blåser idag kan det rent av vara någon minusgrad i vattnet. Vättern är en oberäknelig sjö. Hej och hå, streta på. Sådana här dagar blåser det väl rakt igenom de underbara husen på första parkett. Man får vara glad att man inte bor vid sjön. Eller hur du, Hjo-Hjo? Tjôta, säger han fast han knappt varit i Göteborg. Ja, ja, kanske ändå.

Hemma målar hustrun loppiskorgstolar, Vita. Blir gôrsnyggt, den ena är snart klar. Den andra får sig en riktig sandpappertvagning. Eller fick. Hjo-Hjo, kom hit! Loss! Spotta! Aldrig, han älskar sandpapper. Med lite sandpapper i munnen är lyckan gjord, även på en grådaskig måndag som denna. Pröva får ni se. Och när man tröttnat tar man stöveln. 







lördag 15 november 2014

Beläst hund


Vid pass 15.30 tar bloggaren med sig sin hund och traskar ner till Vätternhavet för att betrakta natursceneriet i halvskymningen. På med huvan för här blåser det på. Vågorna svallar och brusar, nästan som hos Strindberg eller Harry Brandelius. -Ja, det är magnifikt. Jäklar anacka, säger husse till Hjo-Hjo. Som nafsar åt sig en leversnitt när det bjuds, och blinkar till med ena ögat.

Här skulle det passa med en liten vers om Vättern. Men någon sådan har inte bloggaren på lager. Däremot om Hjälmaren. Den lyder: Sitter vid Hjälmarns stränder / Och matar änder / Moss, moss / harald forss. Om nu någon minns den gamle klarabohemen, nyansernas älskare. Och nu råkar det vara så att bloggaren faktiskt har träffat harald forss en gång i tidernas begynnelse. En hyvens kille. Bara så att ni vet. - Klarabohem, undrar Hjo-Hjo. Var inte han från Örebro? Behöver husse berätta hur stolt han är över Hjo-Hjos litterära beläsenhet? - Får det vara en leversnitt till?

fredag 14 november 2014

64 och ¾

Hur gubbig får man bli undrar bloggaren när han ser sig om i väntrummet. Han förundrar sig storligen. 65-åriga gubbgubbar vart än han vänder sig. Och så bloggaren som är 64 och ¾. Rena ungdomen. På KSS i Skövde således. På 15 blanka sekunder konstaterar tant doktorn att om gubben ska trilla av pinn någon gång så inte blir det på grund av förstorad stora kropps. Gött. En flaska rött på systemet och in i bussen. Hem till Hjo och fira, fattas bara.

Mellan Skövde och Hjo är det svart som i sotarens, ja ni vet var. (Säger då det, bloggaren har då varit överallt.) Det är inte i London man bosatt sig, helt klart, inte ens i Lilla London. Nästa Kivenäbben. Pling. (-Ja, hallå. -Är det Strid i Kivenäbben? -Ja. -Ja, här är det också ett jäla liv.)

Men Hjo växer för var månad, skriver Hjo tidning. +81 så här långt. Man häpnar.

Det var väl allt för idag. Inget nytt om Hjo-Hjo? Nja, han kämpar fortfarande med vad Sakta och fint betyder. Annars är allt väl.





tisdag 11 november 2014

Påtaglig salthalt

Måndag.
Busväder och bloggaren har ont i ena trampdynan. Påpassligt. Det är vila som gäller. Hustrun skickas ut på långpromenad med hunden, och bloggaren lyssnar på Verdi. Den store. Högt. Det känns gött. Både dirigenten och huset lyfter ett par tum. Pam-pam, pam-pam, padi-padi-pam, padi-padi-pam.

Tisdag.

Bättre väder, bättre fot. Hjo-Hjo är glad i hågen, känner dofterna meddetsamma: löpande tik i Stadsparken. Så ja, Hjo-Hjo, vänta på husse. Hallå, hallå!
Solen skiner i östra Skaraborg men icke i västra Östergötland, för idag ser man varken Hästholmen eller Omberg på andra sidan sjön. Sjön? Havet! Bloggaren doppar fingret i vattnet och smakar av. Och mycket riktigt, salthalten är påtaglig.

Påpekas bör. Den något kraftiga skulpturen i förra inlägget heter Élaine 1 (Liss Eriksson) och har en tvillingsyster utanför biblioteket i Sunne. Som bloggaren plåtat vid tidigare tillfälle, dock ur sådan vämjelig vinkel att den ej lämpar sig. Om man så säger.

Och Hjo-Hjo har lärt sig ännu ett ord: Gockan.





söndag 9 november 2014

Boulognerskogen

Med farsdagstårtan i bagaget bär det iväg hem till den gamle fanjunkaren i Skövde. Men först hundpaus i Boulognerskogen. För så är det, icke blott Paris sin Bois de Boulognes har. Utan även Skövde. Och av hustrun har bloggaren i 40 års tid hört berättas att Sveriges första konstgjorda badsjö anlades i Boulognerskogen. Det är liksom lite viktigt. Jo.

Titta, har hon sagt och knackat på vindrutan. Boulognerskogen! Och resten av familjen har svarat i kör: Sveriges första konstgjorda badsjö. Jojo. Men icke ett steg har bloggaren fått ta i den skogen, som förstås är en park. Inte förrän idag. Äntligen. Hur spännande kan det bli?

Fin Boulognerskog. Men sjön var inte stor. Nej, nickar hustrun besviket. Den var större förr. Bloggaren försäkrar att det inte gör något, nu när han fått promenixa i Boulognerskogen både i Paris och Skövde. Och Hjo-Hjo drar som en galning i kopplet, vill doppa sina lurviga. Det blir det inget av med.



Sedan kaffe och tårta hos fanjunkaren. Hjo-Hjo vet redan var köttbullarna finns, han har varit i det köket förr. Det blir liksom ingen ro förrän de kommer fram. Och en syltkaka som efterrätt. Och en pepparkaka.

Boulognersjön.

Med baken i vädret.

lördag 8 november 2014

Lördag i Hjo

På loppis idag och köpte Cornelis för en tia: Personliga Perssons fru / Och hans vidriga dotter / De sutto i sina särkar ännu / Och sina papiljotter... Varför föds det ingen ny Cornelis i våra dagar? Därför att det räcker med den gamle, ingen vill lyssna på Cornelis-epigoner. Det får allt komma något annat istället. Selvfølgelig, som man säger i Norge, han var populär där också. En komplicerad människa, vände sig åt vänster men sympatiserade nog mer med suputer, vindögda, glädjeflickor och dråpare, än med den så kallade massan. Många av hans visor blev väldigt bra, några blev ännu bättre. Hade holländaren sjungit på engelska så...

Hjo-Hjo gjorde också sina fynd, kom hem med älg och panda. For runt på gräsmattan som en hundspole. Älgen upp och ner i luften – aj aj, passa hornen! Pandan darrar förskräckt på förstubron. - Hur ska detta sluta? Snart är det min tur.

Hjo-Hjo och älgen vilar ut.
Bloggaren har inga trasiga skor, däremot splitter nya vandringskängor som gör honom illa på högerknylan. Alltid är det något.

Och till sist en skylt på en vägg i Hjo.


torsdag 6 november 2014

Cahors


Och idag kom första snön. Bloggaren plågar både Hjo-Hjo och sig själv med en långpromenad längs Vätterns blåsiga strand. Fy tusan sicket väder. Vi stretar på i motvinden, ger oss inte. Men hemma igen blir hunden så glad att han kutar runt i huset så att möblerna flyger. Husse är rätt glad han med, att ha tak över huvudet. Men att flänga omkring på det där viset, det skulle se ut det.

Sådana här dagar är det gott att tänka sig tillbaka till behagligare trakter. Till Cahors blir bra. Där under platanerna på Boulevard Léon-Gambetta sitter bloggaren en ljummen kväll i juni och hugger in på sin confiterade anka. Det är anka man ska äta i Cahors nämligen, och dricka ett svart vin från trakten. Där kan man sitta ett tag och må bra. Ända tills Hjo-Hjo börjar tröttna på sin inåtvände drömmande husse. Vaff vaff, hur tråkig får man bli? 

Jovisst, husse förstår. En sak till bara. Ärligt talat, hur många vet vad ett meandernäs är? Jo, men det är på ett sådant som Cahors ligger så vackert. I floden Lot. Ja.

Cahors och Lot.
Bild lånad från Wikipedia.


tisdag 4 november 2014

Specialkur

Vad kan åstadkommas bloggledes denna gråmulna, småregniga tråkighetsdag? Man bara undrar.

Efter morgonkissen slår Hjo-Hjo an tonen och kräks i husses säng. (Och i sängen ligger husse kvar och drönar. Det ska sägas meddetsamma, bloggaren hör inte alls till den pensionärstyp som vaknar av sig själv vid femsnåret, ligger och stirrar i taket och väntar på att det ska bli dags att stiga upp. Långt därifrån. Bloggaren sover gott hela natten, och ännu bättre på morgonkvisten. Hunden verkar ta efter. Också på det viset är han duktig. Men nu mår han illa.)


Men är det så att magen krånglar står matte med specialkuren redo. Stavas F-I-S-K-B-U-L-L-A-R, säg det inte högt för då springer vi och gömmer oss, både husse och hund. Men Hjo-Hjo slipper inte undan. Han tittar ömsom på matskålen och ömsom på husse. Måste jag? Ät nu, säger husse. Det finns de som har det värre. Vi får se till att laga till något halvbra som lunch. Som kompensation.

Han repar sig, Hjo-Hjo, och snart har han fastnat med tänderna i husses tröjärm. Kom nu då! Långpromenad i regnet! Ja ja, bloggaren vet, så är det att ha hund.


Ikväll sitter vi klistrade framför TV:n igen. Veckans hemskaste brott med Leif GW. Gud så trevligt.

Lite vissen.

Har repat mod.

söndag 2 november 2014

Två döda gräsänder

Stockholmsdottern, tillika Hjo-Hjos stora storasyster, och Henke V anländer Hjo vid pass 17.00 på fredag kväll. Mågen får en försenad födelsedagsbok, Hakelius Rule Britannia, och Hjo-Hjo får en ny gräsand, med kvack, från Stockholm. Den gamla har tyvärr lämnat jordelivet. Anglofilen blir nöjd och Hjo-Hjos svans går i ett, den går liksom inte att stoppa. Den stockholmska anden håller han i ett säkert grepp om strupen. Det är vad bloggaren kallar kärlek.

Men på morgonen ligger det två döda gräsänder på köksgolvet. Husse får ta och prata allvar med hunden, har man så vassa tänder får man vara väldigt snäll. Och den man älskar biter man försiktigt.

Nu är det slutbadat för säsongen. Hjo-Hjo har börjat nysa. Och kanske var han lite tillbakadragen när han träffade Kalle i morse. Hundförkylning. Får googla på det. Men aptiten har han kvar, åt rödspätta, oj oj, utan att gnälla det minsta. Med remouladsås. Eller som Hjo-Hjo säger: Mera lemonadsås, eller vad det heter.

Två döda änder.
Söndagspromenad 1
Söndagspromenad 2
Kan man få gnaga på sitt ben ifred nu?