söndag 28 september 2014

Köttbullar från Pyrenéerna

Lördag.
När bloggaren har tröttnat på mammas köttbullar plockar han fram Siv & Key L Nilsons underbart användbara Franska kort ur bokhyllan. Innehåll: fina franska resmål och god mat. Sedan tar Köttbullar från Pyrenéerna en stor del av eftermiddagen i anspråk, inte svårt men mycket att hålla redan på: bacon, oliver, vitlök, pimento, röd paprika, lök och buljong. Passerade tomater, och så köttbullarna förstås. Och något mer. Det passar med pressad potatis till. Lyssna gärna på Lou Reeds Rock n' Roll Animal och drick ett glas Lab reserva, det gjorde bloggaren.

Då blir det gott, det kan Hjo-Hjo intyga.

Senare Inglourious Basterds framför TV:n. Tarantino trivs i östra Skaraborg som det verkar.



Söndag.

Inte mycket att orda om annat än att när hustrun är hemkommen från Gbg börjar grävandet per omgående. Vilket framgår av bilden. Vad det ska bli? Det kanske är värt ett eget inlägg, så det återkommer vi till.

I kväll kan det bli fläsk med löksås. Skulle nästan tro det. 

torsdag 25 september 2014

Gräsänkling igen

Nu är det så här att hustrun har övergivit Hjo vid Vättern, inte för Mölle by the sea, men väl för Göteborg vid Delsjön, om vi nu promt ska prata sjöar. Gräsänkling igen. Aha, hörs det samfällt från bloggosfären, då dansar allt bloggaren och hunden ystert på bordet. Se upp, nu spränger de taket. Men nej, här finns varken hembiträde eller Stig Järrel, ingen kapsyl och ingen magnecyl. Bloggaren dammsuger huset, se det var allt en lustiger dans. Hjo-Hjo blir så trött. Hur tråkig får man bli? Gäsp och znirk och znark.

Tråkigt 1
Tråkigt 2
14 grader i Vättern idag. Bloggaren brukar bada vid denna temperatur, åtminstone har det hänt, i somras närmare bestämt då det var fullkomligt absolut nödvändigt att slänga sig i sjön. Idag avstår vi. Märklig sjö, Vättern. 24 grader ena dagen och 14 den andra. Mäktig, den är som havet. Hur många har köpt räkor i Fiskeboa i hamnen och frågat om det är Vätternräkor? Dra den vid nästa besök om du vill göra succé.

Sehr schön, säger bloggaren. Hunden blinkar uppskattande med ena ögat, han kan sin Strindberg. 


tisdag 23 september 2014

Inte över hövan hävligt


En frankofil som bloggaren snappar även på hemmaplan upp Météo Menton och ser att det för tillfället inte är sådär över hövan hävligt där heller. Trösterikt? Nja, inte riktigt, i la France vet man nämligen att hösten blir hyfsad ändå vad det lider, här vet vi att den snarare blir ohyfsad.

Vi stannar en stund i Frankrike. Läste nämligen Staffan Heimerssons kolumn i Aftonbladet häromdagen. President François Hollande, skriver Heimersson, är den mest misslyckade politiker av någon kulör som något västeuropeiskt land sett sedan andra världskrigets slut. Han hatar de rika och föraktar de fattiga. Och 62 procent av fransoserna anser att han bör avgå bums. Ord och inga visor.

















Det finns således brister även i paradiset. Man får hoppas att Stefan Löfven inte får det lika hett om öronen, han spelar ju på samma planhalva som Monsieur Normal.

Hävligt, vad fanken betyder det? Så pratar vi i Västmanland skulle bloggaren vilja påstå, och betyder att det inte var så vidare värst.


söndag 21 september 2014

Superstaren



Så kom hösten i ett enda huj. Bloggaren skyndar sig ut efter ved och snart brinner det så sprakande gott i kaminen. Premiär för säsongen. Snart sätter man sig tillrätta i soffhörnet och myser till sig med Chimamanda Ngozi Adichie eller Jhumpa Lahiri. Om det funkar, vilket återstår att se. Hjo-Hjo har redan börjat nynna: I'm just a jealous guy.

Det kanske inte är mer än rätt. För vem är det som är superstaren på bloggarens blogg? (H)jo-(H)jo, vem kan glömma det. Allmänna önskemål: Tjata inte så mycket, men mera bilder på hunden! Tack för det!

Då säger vi så. Bloggaren trycker på knappen och så var det gjort. För ikväll ska han sitta ifred och kolla Pulp Fiction. Travolta är bra, Bruce Willis är bra – filmen är också rätt bra.













lördag 20 september 2014

I vrångstrupen


Denna morgon sätter bloggaren kaffet i vrångstrupen. Hjo tidning ropar ut sitt scoop från förstasidan: Bron vid Knifvesmedens Slijpehuus håller på att falla ner i ån. Avspärrat för nytt brobygge oktober och halva november. Jisses Amanda, där spatserar ju bloggaren var dag med hunden. Hjo-Hjo älskar sin regnskogspromenad längs ån; aporna tjattrar och kastar rönnbär på honom, men det bekommer honom inte. Hjo-Hjogubben, vi får hitta på alternativa stigar i fortsättningen, lika bra. Husse lovar.

Regnskogen i Hjo

Också annars har Hjo-Hjo det lite svårt för tillfället. Tikarna löper och själv har han nyss blivit varse vad livet går ut på. Var morgon sitter han vid dörren och gnyr. Han vill ut till tjejerna. Det går över, säger Zekes husse när vi springer på dem vid ån. - Ett tag åt inte Zeke på grund av alla brudarna. Ja, du minns väl själv hur det var.

Jovars, lite minns bloggaren. Tonårstiden är en besvärlig tid både för människor och hundar. Man får ha tålamod och överseende. Så kulorna låter vi bli Hjo-Hjo, det lovar husse också.


onsdag 17 september 2014

Snart höst

Nu kommer hösten smygande och snart regnar det vareviga dag. Det är svensk höst det, säger den optimistiske bloggaren. (Och sommaren är inte stort bättre. Utom i år förstås, men sommaren 2014 var sommaren 1 av 10 - undantaget.) I vanliga fall tillbringas oktober, åtminstone någon av veckorna, i la France i underbart svenskt högsommarväder – utan regn. Så icke i år. Inget rosévin läppjas längs Promenade du Soleil i Menton denna höst, åtminstone inte av bloggaren. Och inga ostron, ingen champagne. Ja men... Non, i höst stannar vi hemma i Hjo.

Inför de mörka månaderna införskaffades idag en rekorderlig huggkubbe där bloggaren kan hålla värmen hela vintern. Nåja, där hugges nog mest späntved, men inne ska det eldas så att kaminen glöder. Det får gå det också. Man får sätta på sig raggsockorna och kura ihop sig i soffhörnet, läsa en god bok. God mat förstås, och en pipa Greve Hamilton – ifall man fortfarande rökte. Gud så trevligt. Och stärkande långpromenader med hunden. Det blir nog inte så tokigt trots allt.

måndag 15 september 2014

Baksmälla

Någon som hört talas om politisk baksmälla? Bloggaren har haft onda aningar en längre tid, och jo då, valet slutade lika illa som befarat. Jisses Löfven, red ut det här om du kan. Och SD:are finns det alldeles för många av även i Hjo numera. Tar man en promenix ner till stan möter man garanterat någon på vägen. Underligt. Och inte syns det utanpå heller.

Var ska Sleven vara...
Särskilt högtidligt är det ju inte heller längre, inget läge för kostymen precis, som förr. Vi tog cyklarna till Guldkrokshallen och tio minuter senare var vi hemma igen. Inget mer med det. Blåbyxorna på istället. Skruvdragare, kofot och hammare. Hustrun pekar och berättar hur det ska vara och bli. Och skrapan rev / och tången nöp, / att taket föll / och skorsten stöp* . Och Hjo-Hjo kallas numera för Sleven.

Trodde ett tag att hundarna hade det svårt med identiteten. En hund är väl också en människa, ni vet. Fast så är det icke. Det är snarare föräldrarna som har problem – husse och matte. Hjo-Hjo förstår mycket väl att han är hund, lite intelligentare än andra kanske, men ändå hund. Häromdagen gick han fram och nosade på en tax på tv-skärmen. Och när taxen fortsatte ut till höger och försvann fortsatte Hjo-Hjo runt tv:n och kollade. Hallå, vart tog han vägen? Sött.

*Ur Strindbergs Esplanadsystemet. 


Valaffischer i Hjo?


torsdag 11 september 2014

28 kilo hund

Lillkillen börjar växa till sig, fyller åtta månader imorgon fredag. Flamsig och tramsig är han dock fortfarande och ännu bebis. En stor bebis. Bloggaren vägde honom i morse, balanserade på badrumsvågen med 28 kilo hund i famnen. Pust och stön. Skulle kanske investera i en hundvåg – om det finns sådana.

Vi fick några snygga septemberdagar i sensommaren. Men ofrånkomligen känns hösten i luften. Och i gräset rodnar löven. Det är som det är. Kratta löv gör vi numera på två olika vis. Antingen åker vi till Den gamle fanjunkaren i Skövde och använder krattan på gammalt beprövat vis. Eller också kör vi ett varv med multiclipen, sedan är det rent och fint på gräsmattan. Antingen eller? Nej, både och.




Trots att valtemperaturen essat till sig de senaste dagarna orkar vår hund inte hålla sig vaken under TV4:s utfrågning av di röde och di gröne. Han sover så gott och efter ett tag viftar han till och med på svansen. Tycker han ser ut att vara en lycklig hund.


tisdag 9 september 2014

Jag fick feeling


En regnig förmiddag som denna mår inte bloggaren illa av. Tvärtom. Efter en bättre hotellfrukost (inte fransk för den är inte bättre än vad nöden kräver) är det regnrock på och ut i klorofyllen. Hunden måste få sitt, plask plask, spring spring, så är det bara. Solen kan inte skina varje dag. Rätt skönt är det, för gräsklipparen och grävspaden får vila upp sig ifred i uthuset och bloggaren får tid till annat.

Till att stryka dussinet skjortor (ingen Kronblomstillvaro här inte) och lyssna till Jag fick feeling. Det var ett tag sedan. Anna Järvinen alltså. Men Svensktalande bättre folk låter lika bra nu som då, 2007 – jisses vad tiden går. Kan du gå och Nedgångslåten likaså. Och Götgatan och... Nu stryker sig skjortorna själva. Tycker om? Jovars, något åt det hållet är det allt. Så gott folk, kila iväg bara, och köp skivan!

Något annat. Jo, Sverige klarade goda 1-1 borta mot Österrike i EM-kvalet. I radion. Fast vi numera har två TV-apparater finns inte kanal 5 i någon av dem. Märkligt. 

Och Hjo-Hjo har fått en egen tavla.


söndag 7 september 2014

Kräftor, sööb och grävlingar

Hjo-Hjo med ny kompis
Besök av Roger A, vår gamle granne från Gbg. Det vill säga, vi bodde grannar i många år. Ungdomar är ingen av oss men inte gamla för det. Inte? Nåväl, då blir det mat och vin och mat och vin. Kräftor och risotto på Karl Johan blir det (västerbotten istället för parmesan, lika bra eller bättre). Fantastiska kräftor men nu får det vara bra, det är nästan så att man börjar få lite ont i håret av de goda djuren.

Och idag bloggarens paradgren: pannbiff med stekt lök. Skysås puttrande med mycket sööb. Ett uttryck lånat av göteborgsgrannen, innebörden något oklar. Men Hjo-Hjo jublar, han älskar sööb.

Har förstått att vi har nattliga besök av herr Grävling, det är åtminstone vad vår hjogranne påstår. Jo, det är nästan som en stig upptrampad i gräsmattan. Och ett par hål har han grävt i mattan. De gör så, säger grannen. Och så skiter di i hålet. Aha. Och akta hunden, för grävlingen biter tag i nosen direkt. Och ett par brädstumpar i stövlarna skadar aldrig. Di biter tills det krasar.

Jisses, sicka djur det finns på landet.

fredag 5 september 2014

Öring och svans

Bilden lånad från Hjo - Trästaden vid Vättern

Snart, i oktober, leker öringen i Hjoån. Då kan man bege sig ut i natten på öringsafari och få klia öringen på ryggen. Åtminstone sägs det att guiden gör det. För bloggarens del blir det nog safari på egen hand och på dagen, nattliga safarin är ett avslutat kapitel. Öringens väg från Vättern till Mullsjön, nog kan det kallas rena vildmarkslyckan. Här sprakar det av livskvalitet minsann.

Och Hjo-Hjo växer till sig och betraktas numer som en stilig ung kille här i kvarteret. Med sin vågiga och blanka svarta päls har han vissa likheter med Rudolph Valentino faktiskt. Hundflickorna blir alldeles till sig när vår svarte charmör kommer med svansen stolt svängande i vädret. Lite burdus och rätt fram i själva uppvaktandet kanske, men han lär sig väl.

Apropå svans. Kan man påstå att en svans är en hund det också? Jo, med Lundellsk logik går det alldeles utmärkt. Åtminstone del av hund. 



tisdag 2 september 2014

Älgflugor

Bloggaren och hans hustru? De gick i pension, flyttade till Hjo, skaffade hund och njuter numera sysslolöshetens sötma. Det är väl så det pratas. Men slysslolöshet kan vi inte stava till.

Idag pockar gräsklipparen på uppmärksamhet, det går liksom inte att komma undan. Hustrun kittar fönster. Målar. Den dagliga långa hundpromenaden förläggs som brukligt längs Hjoån, grant så att det svider i ögonen. Lunch. Plockar två fästingar på Hjo-Hjo, en igår, och berättar det över staketet för grannen.
I svampskogen, säger han. Då får ni passa er för älgflugorna, de är ena elakingar, får man en i håret känns det som hela huvudet är fullt. De far fram på tvären. Ser ut som nyckelpigor fast är mycket fulare. Uschlingar. Jo då.

Så att. Fästingar. Man får nästan vara glad.

Sedan återstår att beskära schersminen, slit och släp för det har ingen gjort på åtskilliga år. Och hunden kommer hoppande med kopplet i mun. Och äpplena ska syltas innan kvällen. Så syssloslöhet kan vi som sagt inte stava till.