fredag 27 januari 2017

Hjoån sinar


Nere vid hamnen. Så här års. Kan Bloggaren nästan få för sig att längta efter dragspelsstämman och ångbåtsjazzen på S/S Trafik. Eller sädesärlorna, körsbärsblommen och turistbussarna från Göttingen och Hedemora. För att inte tala om allt båtfolk med mössorna så käckt på svaj. Och älsklingarna som heter Maj.

Vintern i Hjo är inte som sommaren. Fast det är den inte i Menton heller. Så att.

Men till sommaren hoppas vi på regn, mycket regn. Eller helst tidigare än så. I annat fall orkar inte harren längre än till Gula paviljongen i maj. När det ska lekas tafatt i ån. Och öringen tvingas ställa in safaridagarna i höst. Hjoån sinar. Hemska tanke, Hansson. Någon som vet hur en regndans går till?

Och efter ån står Vargen och tiger. - Han är som tystlåten, säger Hjo-Hjo. Inte kan man tro att han härstammar från hunden. Grrr.  





måndag 23 januari 2017

I Tidan

Enklaste vägen till Tidan, Hjo-Hjo? - Sikta på Hönsa och sväng vänster vid Belleforsvägen. Sedan är det raka spåret. Det vet väl varenda skaraborgare. Säger den begåvade hunden som håller på att förläsa sig på Motormännens vägatlas. 

Jo, och på funkiskondiset Condis smakar räkmackorna nästan som på Heaven i Göteborg. Vi försäkrar oss om att räkorna är fångade i Vättern och köper med oss en hålkaka Görgött till kvällsgröten. Man blir som hungrig medan man äter.

Och i lilla Tidans stora antikvariat, Böckernas hus, köper Bloggaren en bok om Frankrikes ädla druvor och stora viner. Från 1958. Jisses, vilka drack vin i Sveriges land på den tiden? Surt och vattenskadat. Bakom dansrotundan i Folkets Park.

Tredje sevärdheten heter Tidan, Västergötlands grannaste å som så överraskande rinner genom Tidan. Vem hade kunnat ana det.  Flyger tranorna på rygg över Tidan? Icket. 

Hjo-Hjo fördjupar sig hela hemresan i Naturlig utfodring av hundar. En typiskt bra bok.





onsdag 18 januari 2017

Tomt arbete och meningslösa jobb

Sociologen Roland Paulsen talade om tomt arbete och meningslösa jobb på tv i veckan. Vi borde inte jobba så mycket, sa han. Produktiviteten har mer än fördubblats sedan 70-talet. Så nog borde vi kunna ägna oss åt vettigare saker. Än att jobba. Gott, en arbetstidsförkortning skulle sitta fint. Säger Bloggaren, som går hemma och skrotar för jämnan. Meningslösa jobb är inget att sträva efter. Bort, bort.

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / samma sak händer imorgon / jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo / det är inget liv / det är slaveri.

Ett problem bara. Vem ska bedöma vilka jobb som är meningslösa? Kapitalet kommer aldrig att bry sig om en sådan oväsentlig fråga. Går det att göra pengar på Heja Blåvitt eller Kyss mig därbak-dekaler så gör det. Så vi får nog avskaffa kapitalismen. Om det ska bli någon ordning på torpet. Och införa De Nyttigas Centralkommitté istället. Med Lars Ohly, Mikael Wiehe och Åsa Linderborg i spetsen.

Och liberalismen då? Vad göra med den? Frihet, jämlikhet, broderskap. Avskaffas. Självfallet. Det ena följer av det andra. Individuella fri- och rättigheter, vad ska vi med dem till? Vi har ju Centralkommittén.

Hur blir det med onödiga hundar, undrar Hjo-Hjo sådär lagom bekymrat från sitt lata soffhörn.

Och tomt arbete, måste betyda att man ska Rulla runt for nothing. Ett o-ben alltså. 






torsdag 12 januari 2017

Jycken fyller år

Idag fyller jycken tre år och föräras redan till frukost ett jätteben med kycklingsmak. Jycke och jycke, säger Bloggarens svarta pärla. Jag heter Hjo-Hjo, om det möjligtvis låter bekant. Men benet smakar kyckling, det är rätt. Förbannat bra smak dessutom, för att prata med den Gamle fanjunkaren. Säger den begåvade hunden, som för övrigt önskar senarelägga morgonkissrundan. Har inte tid.

Vilket passar Bloggaren perfekt eftersom han håller på att grotta ner sig i nobelpristagarens The best of the cutting edge. Som den ohejdade Dylanman han är. Liksom Lena Anderssonman, Ingrid Bergmanman, Edith Piaffman, Leonard Cohenman, Siri Hustvedtman, Joni Mitchellman, Bodil Malmstenman, Sofi Oksanenman, Rolling Stonesman och Albert Einsteinman. Och Sara Danius är Dylankvinna. Ovedersägligen. You would not think to look at him / But he was famous long ago / For playing the electric violin /On Desolation Row. Albert E alltså.

Slutligen måste vi ändå ut. Och både hund och husse är glada över att idag inte är igår. För då var det för jäkligt och Bloggarens mössa blåste all världens väg nere vid hamnen. Och Hjo-Hjo satte sig resolut på rumpan. Med nosen pekande hemåt. - Kom nu Dylanmannen så går vi. Hem.






söndag 8 januari 2017

Vättern är schön


Med minus 10 utanför köksfönstret åker långkalsongerna på.

Vilket får Bloggaren att känna sig som en torpare. Och lantlig som en centerpartist, hå hå ja ja.


Men de sitter inte i vägen när hunden ska ut på morgonkissen. Uppe vid hundklubben. Därifrån har Bloggaren hela staden i blickfånget, och kan kontrollera att Vättern ligger kvar. Vilket den gör. Med sensationellt lågt vattenstånd, men rätt mycket ändå. Vatten. Om man betänker. Och Bloggaren undrar hur mycket vatten det finns i molnet som följer sjön från Askersund till Jönköping (se bild ovan). Vättern är schön. Sehr schön.


Och när vi kommer hem får Bloggaren begrava en sidensvans som flugit ihjäl sig mot altanglasdörren/fönstret. Stackars liten. Sådant händer oss ibland.


Detta hände sig häromdagen. Nu är det nollgradigt och långkalsongerna bidar sin tid. Och Super-Stina vann idag igen. Man blir som. Imorgon (läs idag) får vi se vem som är bästa bergsgeten. Hon är som Sixten Jernberg: man går ut hårt och sedan ökar man. 


Och Hjo-Hjo ligger och grunnar på hvornaar ett grisöra smager som bedst.



onsdag 4 januari 2017

Jaktstart i Tour de Ski


Idag är det nettopp umulig å holde kontroll på følelserna. När Stina Nilsson kör ifrån norskorna i Oberstdorf. Vi pratar jaktstart i Tour de Ski, om nu någon till äventyrs skulle ha missat den nya skiddrottningens framfart bland alptopparna. Trots sin onda rygg hoppar Bloggaren rakt upp och slår huvudet i taket och utbrister på den Gamle fanjunkarens vis. Att det där var förbannat bra gjort. Med ett par utropstecken därefter.

Är det tillåtet att så oförblommerat visa sina patriotiska känslor? Om detta säger Bloggaren absolut. Såsom man säger nuförtiden.

Hjo-Hjo, Bloggarens hund, är några grader coolare. Han ligger på mattan bredvid med sitt gnagben. Har egentligen inte tid. Men han håller upp en stund och betraktar Stina Nilsson ur ena ögonvrån. Och han säger, om nu husse hörde rätt, att det är just så en slipsten ska dras.

Det var allt för nu. Men det räcker väl.


måndag 2 januari 2017

Gott Nytt!

Hallå, hallå, undrar bloggsupportrarna från världens alla hörn. Har bloggaren lagt ner verksamheten? Eller bara förätit sig på skinka och OP Andersons julaquavit? Ingetdera, tiden räcker bara inte till. Om man som Blogg-morfar ska leka med Hjalmar dagarna i ända, och sticka emellan med Max potta och sjunga Haren skuttar fram så fort... Ja, då blir det gärna på det viset.

Man har som inga problem att få tiden att gå. Till och med tomtens The Cutting Edge-klapp, korta versionen, ligger olyssnad.

Men Vätternkräftor på nyårsafton fanns det tid till? Erkännes. Men då hade Hjalmar redan tröttnat på Max potta. Och var nöjd ändå. Vilket bekräftas av bilden nedan.

För övrigt har Bloggaren förstått att skriver han (illa) om Putin strömmar ryssarna till bloggen. I tusental. Men inga kommentarer så här långt. Från Putin. Men kanske är det Lillefar som jävlas med Bloggarens rygg. Det skulle man nästan kunna hoppa upp och sätta sig på. Ifall man inte hade så ont i nämnda kroppsdel. Ryggen alltså, inget annat.