måndag 30 oktober 2017

På hänger löst

Öringbumlingen hoppar och slår i ån, en tvåkilosbit allraminst, och Bloggaren skjuter från höften och säger till hunden att nu. Men icket. Bara plasket fastnade. Med öringen är det som det är. Den vill inte vara med.

Du får sikta bättre, Old man, häcklar hunden, han som heter Hjo-Hjo. Hjoån är trots allt inte Ångermanälven. Medgives. Fast så mycket vatten som idag har Bloggaren inte sett i ån sedan ho vet när. Snart svämmar Vättern över. Eller inte.


Och i den arga språklådan avhandlas idag ungdomarna som inte blir lyssnade på. Eller flickorna som blir tafsade på (vad annat att vänta i dessa ytterst tider). Men. Alltså. Vi lyssnar på The Animals, men The Animals blir knappast lyssnade på. Eller hur Eric B? Ska det vara så märkvärdigt svårt att.

hänger löst. Och kallas mycket riktigt för en strandad preposition. Det borde varje journalist kunna höra i sitt förbannade språköra. Ifall de hade något.

Och Ingemar Bergman hade besvär med sina inre dämoner. Då var det synd om han. Jovisst serru. Vem håken nu denne Ingemar var?

Till sist borde kanske Bloggaren ändra spår. Och växla in på gladspåret. Solen skiner ju som i det värsta Karlstad. Ta ett kort på huset vettja, och hunden och platanen. Och en stelbent husse. Kanske det, kanske det.

Jag ska bara gå ut och döda av katten först.










måndag 23 oktober 2017

Hjo och Ohjo

Så var det dags igen. Att ändra bloggheadern från fjärde året till femte. Om en liten vecka ungefär. Bloggaren blir som lite trött. Kanske vore det läge att kalla sig Året runt i Hjo istället. Så att man fick vara ifred. Fast Året runt i Hjo låter som vore det Naturbloggaren i Hjo. Visserligen är Vättern sehr schön. Och Hjoån med öring och dalgång likaså. Men.

 Nå, det ger sig. Fast inte idag.


 Och på Oxford Street goes rhymin' Hjalmar och nynnar på A Rainy Night In Soho. Eller om det är Waterloo Sunset. Man vet inte. Men svänger i London, det gör det. Och Sagan om det röda äpplet är häftig, moffa!


 Mer då? Jo, Hjo-Hjo besöker Arboga i Det Egentliga Sverige (Västmanland alltså), en stad lika gammal som gatan. Med gator därefter. Och hus. Han blir som till sig i trasorna. Eftersom här är lika fint som hemma. Nästan. I Arboga skulle Bloggaren kunna bosätta sig nästa gång. Synd bara att Vättern inte räcker längre än till Askersund. Så att.

Grrr, London och Arboga och Askersund (som också är en högst förtjusande stad), frågar sig hund av ordning. Blir det inte lite väl mycket Ohjo nu? Kan tänkas, kan tänkas. Hopp in i hundburen så åker vi hem.









onsdag 11 oktober 2017

Äppeltider

Vi tar en sväng ner till hamnen och Bloggaren konstaterar att turisterna har tagit husbilen hem till Sarpsborg och Rüdesheim. Och Surahammar och Flen. Det är lugnt, så när som på muddringsmanskapet som flänger och far. Så att Ångbåtsjazzen åter kan svänga i böljan den blå istället för vid kaj. Det blir bra det. Att det sedan träts över pengar och tillstånd är inte Bloggarens bekymmer. Han bryr sig inte, och trivs med det.

Annars är det äppelplockning som gäller. Husmoder/Gravensteiner, oklart vilket, Filippa och den gula okända och oätliga. Som efter jul smakar alldeles utmärkt. Och 30 liter Rüdesheimer Qualitätswein aus Hjo, som kluckar och står i. Om tre fyra år sätter vi oss under platanen i trädgården och berömmer vinet i smackande ordalag. Eller hur du, Hjo-Hjo?

Fast han säger att han gillar Åkerö bättre. Då skulle han smacka. Sicket trams.

Så över till något helt annat.

Angående Sveriges fotboll mot Holland behöver vi inte inte säga annat än att de gjorde jobbet. Vad som krävdes. I playoff väntar Danmark – får vi hoppas. Eller Kroatien, och då, mina vänner, är det Godnatt, jord. Lika sant som att Vättern är en iskall sjö. Eller hav.





torsdag 5 oktober 2017

Äpplen och Van Morrison

Här på Västergatan klipper Bloggaren gräset och står i. Borstar tänderna på hunden. Och lagar kålsoppa som det slantas bratwurst uti. Är flitig i största allmänhet ända tills Van Morrison anländer med posten klockan fjorton och tjugotre. I ung liveupplaga från 1973. Då då då. Golvas vi av Ain`t Nothing You Can Do, och är fullkomligt obrukbara till vettigt arbete resten av dagen.

Sicken pipa. Bloggaren slås av tanken att det är rätt onödigt att lyssna på annat. Alls. Egentligen. Och Hjo-Hjo nickar bifall. - Hade det på tungan. Ja, det skulle vara Alf Robertson då då, med den där om hundar och ungar. Vet la du, farsan.

Jo, det förstås.

Men på kvällen rycker Bloggaren upp sig och besöker Lilla Park, där pomologen Andreas Hellström berättar hur man bäst beskär de förbenade vattenskotten. I JAS-månaderna nämligen, förslagsvis en vacker dag i augusti när det smakar med ett glas rosé eller två. Då blir man så lagom noga. Vilket är bra. Och 30 % per år, inte mer.

Dessutom lät han förstå att vi har det extra fint, vi som har egna äppelträd strax utanför husknuten. Särskilt nu i september-oktober. Det skrev Bloggaren under på.

Det var igår det. Idag har Hjo-Hjo simmat i Vätternhavet. 10 grader varmt, eller hur man ska kalla det.