onsdag 13 juni 2018

Insektshotell, onaturlig värme och ett besök i Labbås



Tillbaka i Hjo blir man nästan lite seg i kolan. Av sommaren som aldrig säger nej. Det är som onaturligt. Värmen. Dag ut och dag in. Och man är ju ingen italienare direkt.

Vilket inte hindrar att Bloggaren är i farten och bygger (nåja, köper då då) insektshotell till Västergatans vilda bin och andra flygburna pollinatörer. Det första i sitt slag. Om tvestjärtarna i postlådan ursäktar.

Och sedan skruvar vi upp nya lamellgardiner på altanen (jäsiken vad Bloggaren ser snygger ut – bakifrån). De gamla åt Hjo-Hjo upp som valp, liksom husses kamera och tofflor. Hungriga typer, labbarna. Och sedan gör vi det, och sedan gör vi det. Och sedan åker vi en sväng till Labbås, vart annars, säger labben, och köper träskor och blomster, det är ju onsdag.

Och hade vi varit utomlands hade vi förärat VinContoret på Vulcanön ett besök. Och köpt oss en flaska Kallstadter Steinacker Trockenbeerenauslese på stående fot. Nu fick det bli Systemet och en enklare portugis istället. Eftersom vi inte kan sköta oss.

Så var det med det. Och Bloggaren säger inte mer, så har han ingenting sagt.

Återstår: junk food på Frasses. Det är gott det!








söndag 3 juni 2018

Bloggaren i Belgien


Bloggaren har varit i Brygge och ätit waffeln och vlaamse karbonaden. Bland annat. Och bekantat sig med kwak och Tintin, världsreportern. Som gick miste om sin intervju med Bloggaren från Hjo, eftersom han i sista stund fick bege sig till Kongo istället. Brådstörtande. Synd, annars hade han kunnat skriva några rader i Le Petit Vingtième. Om livet i Hjo, badtemperaturen i Vättern och om hur Hjo-Hjo har det i värmen.

På Brasserie de la Roue d'Or i Bryssel åt Bloggaren musslor, natuurlijk, vid samma bord som Bruce Springsteen (trevlig kille, som kyparen sa). Inte samtidigt, men ändå. Och med Nicole Kidman vid bordet bredvid. Jo, för skråen. Bildbevis bifogas. I skrivande stund jobbas det febrilt med att spika upp brickan med Bloggaren från Hjo på, däremellan. Får man förmoda.






På bilden nedan får Bloggaren stöttning för att inte hamna i Brygges Stadskanal. Belgisk öl är inte att leka med. Men med en Duvel i vardera benet är man snart på banan igen. Och guidar turisterna runt i stan. De börjar bli rätt många redan nu. Men det är bara början, som taxichaffisen sa. Med en suck. Bara början. 

Hemma i Hjo flockas turisterna i hamnen. Köper glass och beundrar Vättern. Det är inte så illa det heller. Och ikväll ska Bloggaren hoppa i plurret. Premiär. Och simma ikapp med sin hund. Så är det tänkt. 


                                                                     ***


Men icket, vindarna har vänt och av gårdagens 20 grader finns bara 15 kvar. Så att. 









fredag 11 maj 2018

I Hjo sitter Bloggaren och latar sig



I Hjo sitter Bloggaren och latar sig i körsbärsblommen. Hundarna badar alltjämt hela dagarna och det är som gott att leva. På en sommardag. Det enda som skulle kunna få Bloggaren ur balans är humlorna. Eller avsaknaden av, snarare. Och bina. Nu när sommaren har anlänt redan i maj. Och äppelträden snart ska till att blomma. Hur ska det då bli med det mångomsjungna Hjoska äppelvinet?

Frös de ihjäl under köldknäppen i april? Humlorna?

Jo, säger Hjo-Hjo, så är det nock. Och Gårdon: Kan man eta humlor? Stockholmare vet la du, som är trött på neon och betong. Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Vi tar ett kort på S/S Trafik och önskar lycka till med sommarens ångbåtsjazz. Till sjöss i år, tack. Aj aj, kapten! Bara nu inte båtjäveln går på ett skär.

Hemåt längs dalgångens regnskog. Där silkesaporna tjattrar från trädtopparna och kastar ruttna äpplen på Bloggaren och hans hundar. Är vi i Afrika eller, undrar Gårdon. Hur grönt får det bli? Egentligen?





tisdag 8 maj 2018

I Hjo badar och badar vi hela dagarna



I Hjo badar och badar vi hela dagarna. I vätternböljan den blå. Tills man blir som skrynklig om tassarna. Om man är hund vill säga. Ifall man är husse nöjer man sig med att klippa gräsmattan. Vilket inte är så tokigt det heller. D-vitaminerna spritter i solskenet och Bloggaren blir som glad. Sjunger Snabbköpskassörskan och Iförra veckan träffa jag / I parken på en dans / En söt och näpen flicka / Så söt finns ingenstans. Och grannarna förstår att nu är Bloggarens vinterdepression över, äntligen.

Gårdshunden Gårdon är här på semester och mår bra som sagt. Samt skickar en surströmming på närmsta yacht. Han kan sin Cornelis den lille stockholmaren. Trivs i klorofyllen på landet och hälsar alla Hjos hundladies med ett hurtigt: Tjeeena, ha en bra dag! För så säger man i Stockholm. Damerna är mäkta imponerade. Hjo-Hjo förbryllad. Var det inte jag som var charmören?

Jo, nu är det gott att leva, med humlesurr, körsbärsblom och rosévin. Vad kan man mer begära? Ja, det skulle vara att fotbolls-VM kunde börja någongång. Då då. Men utan Zlatan. Helst. Heja Sverige friskt humör... Som det hette en gång.

Kom nu då, vadå? Hundbaddags i Vätterns blå!







tisdag 1 maj 2018

Kall-Hjo

Efter en vecka med regn och kulingvarningar i Göteborg är Bloggaren tillbaka i Hjo. Eller Kall-Hjo snarare. För här är det bara turisterna som är heta, De köar efter kallglass i kallhamnen vid Kall-Vättern. Nedkylningseffekten är påtaglig, säger Hjo-Hjo. Lillgammalt.

Man undrar om harren har leklusten kvar bland isbitarna i ån. Eller om de tjiter i kylan och är heta som turister. Boom boom, swop swop, som Tommy Söderberg skulle ha sagt. Ända in i kaklet. (Kolla gärna The best of Tommy Söderberg.)

Jo, våren är svårtippad, särskilt med Vättern så nära inpå knutarna. Man blir som kalltassad, säger Hjo-Hjo. Något mindre lillgammalt.

Å andra sidan är höstarna nästan som i Provence. Ingenstans blir äpplena så goda som i Hjo, har Bloggaren hört. Och långkalsongerna kommer på först i februari. Det är livskvalitet det.

Och platanen trivs på Västergatan? Jo, fast det dröjer ett tag. Men från augusti fram till jul känner den sig som hemma. Bloggaren återkommer med bild på svalkande rosé under grönskande platan längre fram. Ja, det var väl allt för nu. Hjo-Hjo hälsar!






onsdag 11 april 2018

Trevliga rundan


Dåliga gatan har man ju hört talas om, men den ligger bestämt i Göteborg. I Hjo har vi Trevliga rundan, åtminstone i Bloggarens värld. Den går han mest varje dag med sin hund, han Hjo-Hjo ni vet. Och förlänger livet med en dag eller två. Åtminstone i teorin. I praktiken vet man aldrig. För nu kommer EPA-traktorerna fram. Bloggaren säger inget mer så har han ingenting sagt. Annat än att de kan vara ett vårtecken så gott som något. Hmm.

Men alltså, idag såg vi vårens första sädesärlor på en sten i Vätternhavet, vippande. (Men de ville inte vara med på bild.) Tussilagon, vitsipporna i backen och myrorna i stacken, såg vi ock. Man blir som glad i kylan, vill springa efter bollar och rulla runt i gräset. Och sjunga om humlesurr och klöver. Med Povel Ramel.

Och årets lovande Rüdesheimer apfelwein aus Hjo har hamnat på flaska. Avnjutes idag eller om fem år (om man ser upp för traktorerna). Bloggaren får säga som Harry Edelman med Vinboken: Själv föredrar jag en Rüdesheimer eller en Steinberger beredd på prima svenska äpplen framför äkta druvviner av samma typ. Hur mycket tyskarna än besjunga... Osv.

Kanske, skulle man kunna tillägga.

Och Hjo-Hjo mår bra men är upptagen med ett grisöra. Bara så ni vet.







söndag 25 mars 2018

Våren närmar sig city


Pedro dreams of being older and killing the old man / But that's a slim chance he's going to the boulevard / He's going to end up, on the dirty boulevard / He's going out, to the dirty boulevard / He's going down, to the dirty boulevard. The Lou Reed Revival Festival keeps going on. Åtminstone på Västergatan i Hjo. New York heter albumet för dagen. Bloggaren och hans hund struttar fram, hand i tass, i underbar (o)takt över sin tänkta Dirty Blvd. Och sjunger med i refrängen. Eller vad man ska kalla det.

För övrigt är det rätt sketet på Hjos boulevarder ock. Hjo-Hjo drar in magen så gott det går, men det hjälps inte. Husse är på honom så fort de kommer hem. In i duschen hund, annars får du sova i hönshuset i natt. Stackars hund.

Men nu går det åt rätt håll, våren kommer dundrande på häst. Och närmar sig city. Helt klart Öffe.

Apropå Lundell måste Bloggaren erkänna att han bevittnat en och annan Göteborgskonsert. På den tid det begav sig. Och en vacker augustikväll på Avenyn, efter ett stärkande glas rött på Flygarns Haga, styrde Bloggaren sina steg i bestämd riktning mot Trädgårdsföreningen. För det var där det begav sig. Och möter där, alltså på Avenyn, tre underbart glada, vackra och obekanta damer, som omgående låter meddela att: Sorry grabben, Pojkarna längst fram är inte med i år. Så att. Det går inte att gömma sig. Det syns utanpå.


söndag 11 mars 2018

Hjo, vinterstaden



Jaså, sommaren har kommit till Hjo. Nja, det är inte riktigt sant, men om man sätter lite fart och gör lite somrigt så. Då kanske man sitter där i solen med både tidning och hund i knät. Om en liten vecka eller så. Man vet inte.

Tillsvidare pulsar vi väl på i snön. Den knirrande knarrande vägen fram / I ett vinterland, ho hooo. (Varför gör Ulf Lundell bara omelodier nu för tiden?) Och kollar in mätstickan i hamnen som visar ungefär 10 cm för lite som vanligt. Vättern mår bra, nästan för bra, åtminstone vad gäller vattennivån. Och snart kommer snösmältningen. Vojne, vojne, vart ska allt vatten ta vägen? Bloggaren blir som bekymrad.

Men nu snöar det visst igen. Det är nästan så att. Jo, Bloggaren börjar fundera på att hyra ut snöskotrar till nästa vinter. I Stadsparken. Skulle vara en oerhört lukrativ sysselsättning i Hjo, där pojkarna kör så det ryker, stora som små. Och sälja glühwein i hamnen. Välkomna till vinterstaden Hjo!

Vi får väl se. 

Annars ägnar Bloggaren söndagen åt att  lyssna på Songs for Drella:Small town. Han, Lou Reed, var inte särdeles överförtjust i småstäder. Som det verkar. Men så hade han heller aldrig besökt Hjo.



lördag 3 mars 2018

Snart är det sommar


Ser på Facebook att Ruth i Virginia, ett av Bloggarens trogna amerikanska fans, har hört av sig. Undrar om det inte händer något i Hjo. Och säger att nu börjar det bli hög tid att rycka upp sig, skriva en epistel. Är det inte ens kallt längre?

Jo minsann, isvinden från Sibirien drar in över Vättern, trots att vi är inne i månaden mars. Som på sina håll definieras som vårmånad. Vilket Bloggaren inte tror på. Det är bara att titta ut genom fönstret. Då kan man få för sig att vi befinner oss i Mångsbodarna, det är bara vasaloppsåkarna som fattas. Våren blir sen, åtminstone i Hjo.

Okej okej, men då har väl Bloggaren plockat fram långfärdsskridskorna och hunnit tur och retur Motala. Vid det här laget. På Vätterns underbara glansis. Icket. Det blir ingen is, trots fjorton grader kallt om nätterna. Den ska ryka tre gånger först, heter det. Och det har inte Bloggaren sett skymten av. Nyckfull sjö, Vättern. Eller hav.

Annars är det väl så, Ruth i Virginia, att så förtvivlat mycket händer det inte i Hjo. Men i kväll ska Bloggaren se på fotboll (Napoli-Roma), äta kex, oliver och gorgonzola. Och läppja på ett glas tokajer från Tidaholm*. Det är inte så pjåkigt.

Hjo-Hjo vill ha porterstek. Kvar sedan igår. Han gör sina lovar kring kylskåpet. Vi får väl se.


Och någon vinterbild har Bloggaren ingen lust med. För snart är det sommar.

* Importör: Granqvist Beverage House i Tidaholm.

.



söndag 18 februari 2018

På ohugget

Söndag morgon och Bloggaren har ställt väckarklockan på kvart i sju. Och släppt ut hunden i snön. Så att han hinner lyfta bakbenet mot platanen och vara fit for fight. Till herrstafetten i Pyeongchang. Och en pepparkaka till morgonkaffet. Nu jäklar.

Men nästan omgående blir Bloggaren varse att di svenske inte är på hugget. På ohugget snarare. Det är nästan så att han får för sig att flytta till Norge, eller åtminstone byta namn till något som inte låter så inhemskt. För att slippa skuffelsen til å vare svensk och bortvallad. Och med toppformen liggande fyra år tillbaka i tiden.

Så nå er han omdøpt til Harald Grønningen.

Men liker likevel Guld-Stina (og Guld-Kalla og Guld-Hanna og Guld-Frida, selvfølgelig). För så ska fyra slipstenar dras. Mera guld förväntas glimra på onsdag – sprintstafetten, med Kalla? och Stina.

Sedan drar Hjo-Hjo Harald Grønningen bort till Grebbans kvarn och tillbaks. Innan det är dags för kålsoppa (hustrun är inte hemma) med slantad bratwurst på toppen. Bra karlar ska ha bra mat, som Johansson sa i Den döende detektiven.

Ute har det börjat snöa. Och Hjo-Hjo snusar i soffan.


lördag 10 februari 2018

Guld och gröna skogar


På morgonpromenaden kan Bloggaren inte få tyst på sin hund, han sjunger: Det var dans och hålligång uppå logen natten lång / Det var sommar, det var GULD och gröna skogar. Eftersom han är som gla i Charlotte Kalla från Tärendö. Precis som husse. Förbannat bra gjort! Så ska en slipsten dras. Osv.

Och i morgon ska Hellner visa var skåpet ska stå. Kanske.

Från Hjo kan annars rapporteras att lagd snö ligger. Men det blir ingen is till punschen, i vart fall inte från Vättern. Den ska ryka tre gånger först, sägs det. Och så här långt är det rökfritt. Så att. Och kanske är det lika bra, ifall man vill få någon ände på vintern. Vi hejar och står i framför tv:n. Men så snart OS-skidorna har sluntit förbi vill Bloggaren ut i backarna och plocka blåsippor. Utan strumpor och skor. Vilket är strängt verboten. Man blir som förkyld.

Och Hjo-Hjo längtar efter den guatemalanska regnskogen längs Hjoåns dalgång. Han undrar hur lummigt det kan bli. Och grönt.

Till sist. Bloggaren har skaffat sig en app som scannar gamla gulnade fotogafier. Även nya för den delen. Och vips har vi Bloggaren i åtskilligt yngre upplaga i mobilen. Vinter på Kapellgatan i Surahammar. Från den tiden då vintrarna var Vintrar, och somrarna soliga som i Extremadura. Det var bättre förr.








söndag 4 februari 2018

Hjo i snö

Oj då, har Bloggaren flyttat till Övre Soppero eller? Alltså med tanke på snörikedomen? Och på solglasögonen man tvingas ha på sig. När man blir som bländad av glittret. Nej, men Bloggaren noterar att skulle det bli ont om snö i Pyeongchang nästa vecka, går det utmärkt att flytta skidtävlingarna till Stadsparken i Hjo. Helt klart. Målgång vid Stora torget. Då blir det nästan som Lerdala, eller hur Marcus Hellner.

Vinter i paradiset med andra ord. Jo, ungefär. Det är bara sparkstöttingen som fattas. Och långfärdsskridskorna, ifall Vätternhavet skulle få för sig att frysa till. Men då får det bli bra kallt, och länge. Och med en vår som anländer först till midsommar. Nej, skridskorna får gärna ligga kvar på vinden i år också.

Annars har vi inget emot att skotta snö. Görbra sysselsättning om man känner sig insnöad. Det är bara Hjo-Hjo som gnyr och hoppar hare i snön: Det blir som kallt om magen. Men tur att han inte är tax.

Något mer att förtälja? Jo, Vättern såg bra kall ut idag. Så man vet aldrig.



onsdag 31 januari 2018

Lissabon


I Lissabon där dansa de. Om man får tro Karlfeldt. Och det vill vi så gärna. Men dans ser Bloggaren inte mycket av där han strosar omkring i Baixa och Chiado och ler mot solen. Och äter sardiner och dricker vinho verde. Dagligen och stundligen. Och blir som glad i januari. Det hör inte till vanligheterna.

Men Ronaldo såg vi inte t
ill, bara hans tröja med nummer 7 på ryggen, som nu väntar i Hjo på Hjalmar och sommaren. Till dess borde morfar hinna införskaffa sig en med Glenn Strömberg på ryggen. Med undertitel: Det är långt mellan Lerkil och Benfica. Går kanske att köpa på nätet. Eller också får hustrun sätta sig vid symaskinen. Kanske.

Vidare kan förtäljas att spårvagnarna är charmigare än i Göteborg. Vilket knappast kan förvåna någon. Men ändå. De klättrar och kränger så muntert över Lissabons sju kullar. Hoppa på så kör vi!

Och platanerna trivs med fadomusiken omkring sig? Jo, det verkar som så, säger Bloggaren (se bild) och funderar på om det är fadon som är hemligheten. Vi köper väl med oss en CD och spelar för platanen där hemma. Så får vi se hur lummigt det blir i sommar. Att dricka portvin inunder.

Men Hjo-Hjo då, vad tyckte han om de portugisiska cocker spanielflickorna? Det vet man inte. Eftersom han varit på pensionat och vilat upp sig. Grrr.











söndag 21 januari 2018

Snön har fallit även i Hjo


Dags för nytt inlägg redan nu, bara efter några dagar? Berätta Bloggaren, något måste ha hänt. Jo, förvisso. Snön har fallit även i Hjo och längs la randonnée pédestre i solskenet längs Hjoån var det så asbedårande vackert att Bloggaren rentav funderade på att bli religiös. Åtminstone för en stund. Och på det där svenska viset att man tror mer på ökad jämlikhet än på Gud. Om man måste välja.

Och häromdagen badade Hjo-Hjo i nämnda å. Änderna flydde hals över huvud och the Leader of the Pack varnade: Akta er! Nu kommer han igen, han med hunden! Att de aldrig lär sig. Eftersom både hund och husse sjunger: Ev'rybody's talking about /Bagism, Shagism, Dragism, Madism, Ragism, Tagism / This-ism, that-ism, is-m, is-m, is- / All we are saying is give peace a chance. Eller om det var Vi gå över daggstänkta berg. Fallera.

Fredliga är vi i vilket fall.

Och igår kraschade en sidensvans in i vår altandörr (glasad). Den låg i snön och vred på huvudet och undrade vad som gick fel. Men den låg där den låg. Och Bloggaren tänkte att nu dör den, precis som sidensvansen förra vintern. Den som ligger begravd intill krusbärsbusken. - Jag flyttar över den till oss, sa grannen. Så du slipper ha hunden instängd. Så får vi se om den repar sig.

Vilket den gjorde omgående, utan flytt. Man blir som glad.

Och även om Hjo inte är Lissabon är det rätt trevligt ändå. Också på vintern.  



onsdag 17 januari 2018

Hallå Bloggaren!

Hallå Bloggaren! Börjar det inte bli dags för en avrapportering från Hjo? Har det hänt något sedan sist? Eller är det till att ha gått i ide?

Nja, inte riktigt. Bloggaren har gjort sig av med sin skogs-tv och har numera så många kanaler att han inte har tid. Med Putin och strandade prepositioner, hemvändande IS-krigare och hedersvåld. Eller gängkrigen i de särskilt utsatta. Man blir som sysselsatt. Struntar i särskrivningar och glaskross på Hjos trottoarer. Och Sura Blue Hammers får klara sig på egen hand. (Vilket dessvärre också avspeglar sig i serietabellen.)

Så så ligger det till. Och Hjo-Hjo har passat på att fylla fyra. Ivrigt upptaget med sitt oxöra i TV-soffan. Som ärligt talat luktar apa, örat alltså. Men vad gör man? Hunden ska trivas.

Stormen har bedarrat och platanen (Hjos enda, såvitt Bloggaren känner till) står på benen. Lovar lummig lövskugga till sommaren. Ifall det behövs. Man vet aldrig.

Och igår kvaddade vi Kroatien med 35-31 i handbolls-EM. Ibland är det gött att leva även på en vinterdag.


fredag 5 januari 2018

Man skrattar inte i onödan

Inte ens i Hjo skrattar man i onödan en vällingvintergrådag som denna. Bloggaren snörar på sig storkängorna och klafsar ut med hunden i stadsenvirongerna. Och funderar på om det finns någon typ av ljusterapi att uppbringa här i staden. Så att man inte.

Samtidigt får man vara glad att Hjo ligger där det ligger. Och inte mellan Boden och Luleå. Det skulle bara krångla till geografin. Och mörkt som. Sulle det bli. Någon som har läst Stad i mörker?

Men vid Grebbans kvarn blir man som glad. Hjoån är som Mississippi och fallet som Niagara, fast utan is. Synd att man blir så lerig om fötterna bara.

Annars har Hjo-Hjo lovat att bli en bättre hund 2018, och borsta tänderna två gånger i veckan. Om han får kycklingfilé på pinne efteråt. För besväret. Husse då? Tja, han är som han är. Det är svårt att lära gamla bloggare sitta. Har Bloggaren hört.

Vore Bloggare en ung bloggare skulle han sitta uppe i natt och heja fram småkronorna till juniorguldet i ishockey. Eller vad det kan bli. Kan någon förstå varför de ska spela hockey klockan två på natten?