fredag 27 februari 2015

Mördartrappan

Konditionstrappan vid den gamla yllefabriken heter numera Mördartrappan. För den som inte hänger med i svängarna rekommenderas en sittning framför teven i morgon när Kalla kör skiten ur konkurrenterna i backen som i Hjo blivit en trappa. Finfin träning, husse först och hunden efter. Okopplad, vilket känns sådär sedan han stack iväg som en tok efter rådjuren. Men kopplad hund i Mördartrappan kan bli lite trassligt. Så under tukt och förmaning sitter Hjo-Hjo fint vid foten medan husse stretar på mot toppen. En blick bakåt. - Vänta!

Men halvvägs uppe är hunden om och förbi. Hade ingen lust, husse. Okej, till våren börjar vi ny hundkurs – lydnads!

Annars är han en duktig hund, har till och med lärt sig lite norska under skid-VM. En skuffelse kan han, och Flinke jenter. Och Kjempegreit förstås. Undrar just om han kommer ihåg förmaningarna från i somras: Låt kajan vara! Och Skit i katten! De måste sitta till våren om han ska kunna lulla ut och in i huset som han vill. 




onsdag 25 februari 2015

Pojkarna från Västmanland

Och så tog vi ett guld igen. 15 kilometer fri stil, Johan Olsson i blöt snö och med bra tryck i benen. 

Man ber att få tacka. Man sträcker på sig. Det är nästan så att bloggaren vädjar till vädergudarna efter snö även i Hjo. Så att man får klättra upp på vinden efter skidorna – ifall man haft några. Och köra stort på treans växel i slakmotorna i Högaliden.

Johan Olsson barnfödd i Skultuna, Västmanland. Hej vänta, sa Sventa, är inte bloggaren också från trakterna däromkring? Stämmer precis det. Nästgårds, så gott som. Jodå. Så att. Bra tryck i benen verkar vara det som kännetecknar pojkarna f
rån Västmanland. Se: Kör så det ryker.




tisdag 24 februari 2015

Utter

Idag såg vi en utter. Från banvallen framme vid Herrekvarn. Nu igen, suckar den trogne läsaren besvärat. - Uttern med det röda halsbandet? Icke då. Den kanaljen lufsar så snällt bredvid husse och märker inte ens dramatiken. Men bloggaren ser uttern balansera ut i ån på en nerfallet trädstam. Där sitter han och filosoferar en stund så att bloggaren hinner upp med kameran (iPhonen bara tyvärr). Och plums ner i vattnet. Under. Borta. Upp igen. Rätt långt håll, men den är lätt att se eftersom den är så vit och fin. Vit?

Ja, det är ett aber. Bloggaren googlar när han kommer hem. Tre alternativ gives, iller, utter eller mink. (Mård är det inte, för den har bloggaren sett skrikande högt upp i en tall i Änggårdsbergen. Gav en helt annan känsla i magen. Stor). Alla är mer eller mindre mörkhyade. Undantaget: en nyligen förrymd mink. Kan vara. Men en vit mink klarar inte av sin frihet värst länge. Och här i trakterna finns ingen minkfarm. Det satte djurrättsterroristerna stopp för härförleden. Illern gillar inte vatten, inte som en utter. Så.

Dessutom tycker bloggaren att det är bra mycket fräckare att ha sett en utter än en mink. Så visst var det en utter. Eller hur Hjo-Hjo? - Det finns väl albinos, svarar han. Labbeklokt.

Och Kalla vann snöloppet. Förbannat bra gjort!

Uttern hoppar i 1.
Uttern hoppar i 2.

söndag 22 februari 2015

Glad igen

Snö igen. Hunden tumlar ut, trycker nosen i varje spår, frustar och är glad. Då får man varsågod ta sig i kragen och lämna de heliga krigarna därhän. Glad igen, som Lundell sjöng på den tiden han tog sig ett järn och var bra. (När han småningom blivit nykter stod pojkarna längst fram med sina plakat: Börja sup igen, Uffe!) Vinden kommer in från sydväst, jag sov ingenting i natt. Snön faller, och våren kommer dundrande på häst.

Nåja, bloggaren sover ännu utan vårkänslor. Men man vet aldrig. Snart så...

Ett år och en månad börjar Hjo-Hjo ta sig ton. Gurglar varnande åt lilla Kalle (som är en hund, ingen skolpojke) varje morgon. Idag tog han sats från magen när vi mötte Sampo, en stilig springer spaniel-kille med stenarna i behåll. Kastrater och tikar är en helt annan sak. Tillsammans med Sigge från Sigghusberg går det riktigt rart till. Och för Lucy, det söta cocker spaniel-flickan här strax intill, skulle han säkert avstå en frikadell eller två.





fredag 20 februari 2015

Arg

En bloggkollega ställer sig undrande till varför alla inte är jättearga hela tiden - på grund av apoteksreformen. Bloggaren begrundar detta och medger att han ofta är lite vresig. Men det kommer sig sällan av apoteksreformen, inte alls faktiskt. Nej, det är framför teven det gnisslas tänder.

Nu senast på grund av Adam, den heliga krigaren från Göteborg. Han förväntar sig 72 oskulder i paradiset den dag han stupar som martyr för Islamska staten och kalifatet. Att förlusta sig med. Man tar sig för pannan. På goda grunder kan det förmodas att graven blir lika kall för honom som för otrogna och feltrogna. Man frågar sig hur mycket dumheter det får plats i en rättrogen? Och vad sägs om kvinnosynen?

Adam skulle bli tandläkare. Varsågod och skölj – ifall du inte fått halsen avskuren vill säga. Nog finns det anledning att gnissla tänder.

Så en arg topp 10-lista knåpar bloggaren ihop utan större ansträngning. Och hur man än vrider och vänder på listan kan inte ett apotek skönjas. Men den listan är så arg att den tar vi en annan gång.

Nu får vi sluta, ett par filmer måste lämnas på bibblan och Hjo-Hjo gnyr vid dörren med knäna i kors. Trevlig helg!









onsdag 18 februari 2015

En kille med sting

Idag visar Hjo-Hjo att han är en kille med sting. Med kamera och hund i hand hukar sig bloggaren för att föreviga herr och fru and på bild. De poserar villigt vid åkanten. Pensionärer och änder ni vet. Hundar och änder har inte samma fina relation. Så att. Ja. Hjo-Hjo är en rackarns stark hund.

Det rycker till i kopplet och husse hinner inte blinka. Änderna iväg och husse omkull. Ner i skiten bara, med näsan före.

Så om ni ser en fåra i leran där vid Ånabacken så...

Sedan är det detta med heliga krigare och konverterade virrpannor. Man kan inte älska alla människor här i världen – non. Och inte dansar man jenka med herr Putin. En ryss är en ryss även om man steker honom i smör. Det har jag inte kommit på själv. Det var en finne på TV en gång. Finnarna vet. För övrigt betyder put(a)in fnask på franska. Och Stalin mannen av stål. Sven Wollter hans vapendragare. Det finns många underliga djur i vår herres hage. Hjo-Hjo lyfter på bakbenet, hälsar.


Isskulpturer längs hela Strandpromenaden igår. Idag borta.



måndag 16 februari 2015

Kör så det ryker!

Hörde meteorologen i TV säga att från och med 15 februari är det fritt fram för våren. Nog för att bloggaren är less på både snö och kyla, men våren får vara så vänlig att tåla sig en vecka eller två. För nu börjar skid-VM i Falun. Med högtidsstunder man inte vill missa ens för en dikesren full av tussilago. Kör så det ryker Kalla, Olsson och Hellner!

Från det ena till det andra. Löksoppan bloggaren lagade härom kvällen smakade så pass finemang – rykande het, akta tungan! - att vi kände oss som värsta fransosen och fransyskan. Bild kan inte undanhållas.


Konditionstrappan vid den gamla yllefabriken står fortfarande kvar. Bloggaren springer uppför med bra tryck i steget. Så snart Hjo-Hjo lärt sig att trycka på rätt knapp publiceras bildbevis. Övning pågår. Tryck på rätt knapp. Och Rulla runt.

Och Regina Spektor biter sig fast i skallen. Sjunger How. Nu igen.








lördag 14 februari 2015

Lördag förmiddag

Lördag förmiddag och solen behagar visa sig över vår lilla stad. Vårvarning? Nej, man ska inte tro något för sticker man näsan utanför dörren är det kallt. En som misstagit sig rejält är herr Spindel som yrvaket spankulerar omkring i vardagsrumstaket, uppochner. - En spindel, en spindel, ropar hustrun. Släng ut den! Det är till bloggaren hon talar. Själv skulle hon inte för sitt liv befatta sig med sådant karlgöra. - Då dör han i kylan. Ja, funderar hustru. Men vad hade han här att göra? Det vet man inte.

När bloggaren snör på sig vandringskängorna hoppar Hjo-Hjo stående höjdhopp mot ytterdörren, han är riktigt spänstig. Vill ut och träffa likasinnade kan husse förstå. Eller också är han hemskt nödig. Grr, moff moff.

Sedan Hjo-Hjo fått sin sele trippar han på så vackert, som den malligaste pudel. Draghundens tid är förbi. Och hustrun prisar sitt inköp varje dag. - Det var min idé, säger hon. Jo, jo, säger bloggaren.

Vi träffar Lilly, Viggo och Loke, polarna. De viftar så glatt på sina svansar, och det syns att de tycker Hjo-Hjo blivit bra stilig.








torsdag 12 februari 2015

Roquebrune village

En grå städdag som denna längtar bloggaren söderut, det kan inte hjälpas. Än Hjo då, skulle inte Hjo vara tjusigt nog för vilken enkel eller komplicerad människa som helst? Jovars, fast något village perché är det ju inte. Till Roquebrune village vill bloggaren fara.

Men bergsbyarna runt Menton är inte alltid bara till att älska, även om man så vill. Gorbio visade sig alls icke så charmigt som det stod i boken, det mesta var stängt. För övrigt fanns där inte så mycket som kunde vara öppet. Sainte Agnés var bättre, men vägen dit så slingrande svindlande att bloggaren bad sin skapare om att den någon gång måtte ta slut. Och alla ska veta att bloggaren inte är troende på något vis.

Till Peille tog vi tåget. Som stannade mitt emellan Peille och Peillon, 7 km till Peille, 5 till Peillon. Vi tog oss till Peillon till fots, åt mozzarellasallad och traskade tillbaka. Gött. I Breil-sur-Roya regnade det tre timmar i sträck. Så att.

I Roquebrune village däremot. Där har man gränderna och Medelhavet så behagligt i sina ögon. Och vill man så går det bra att vandra hela vägen till Cap Martin. Men bloggaren behagade hellre sätta sig på restaurant la Grotte och äta svärdfisk på provençalskt vis. Svärdfisk heter espadon på franska. Glöm aldrig det.




Peillon på toppen


tisdag 10 februari 2015

Måndag i soffan

Läser i Hjo tidning att resterna, ruinerna av Strömsholmsdammen håller på att ramla ner i Hjoån. Så nu ska den rivas. Gott. Till nytta för öringen, som har en svettig lekpassage vid den gamla yllefabriken. Men bloggaren är lite orolig för egen del, för där i trappan över dammvallen springer han upp så gott som dagligen med hunden i hälarna. Eller om det är tvärtom. Därefter spatseras det i beskedligare takt. Bloggaren är inte mycket för att flå och flänga. Men ändå. Ropen skalla, konditionstrappa åt alla!

Yllefabrikens gamla dammfäste

Annars tillbringas en försvarlig del av måndagen i vardagsrumssoffan, bloggaren i ena änden och Hjo-Hjo i den andra. Degig måndag? Nej minsann. Vi lyssnar mycket uppmärksamt på Regina Spektor. Hon sjunger: Oh baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby / It's all about the moon. Bland annat. Och nog låter det mer begåvat än det kan te sig här ovan. Hjo-Hjo och hans husse tittar varandra i ögonen och nickar: inte så pjåkigt. Vi tar den en gång till. På shuffle tack!

Och i Stadsparken fastnar solnedgången i iPhonen.



söndag 8 februari 2015

Rulla hatt i Skövde

På fredagen kommer solen tillbaka efter så lång tid att det kan inte den bleka bloggaren minnas. Då gäller det att snabbt styra stegen mot Vätternhavet så att naturfotografen kan få tillfälle att slå till. Blå himmel, is, och innanhav - och en liten, liten västgöte som bonus. Oh la la. Hjo-Hjo vet inte hur han ska bete sig, nu är han både störst och äldst.




Och för den intresserade kan nämnas att kvällen bjuder på tacobuffé så barnsligt god att bloggaren klappar sig på magen och skrattar.

På lördagen beger sig bloggaren och hustrun till Skövde för att fira försenad födelsedag. En cappuccino på Kulturhuset, Sveriges första för övrigt, och en runda i bibliotek och konsthall (Kjartan Slettemark, sådär, sådär, sådär). Vi tar in på anrika hotell Billingen. Äter råbiff och hängmörad premiumentrecote med handskuren pommes på restaurang Glädje. Crème brûlée till dessert. Vi lullar därifrån fullt nöjda, har inget behov av att uppsöka Bogrens salonger tvärs över gatan för en sista drink. Vid pass elva sover vi redan. Så nog kan det rullas hatt i Skövde.

Hjo-Hjo då, vem har tagit hand om honom? Jo, det har stockholmsdottern och Vernersson. De har lärt honom att Rulla runt och äta rödlökschips.



torsdag 5 februari 2015

Hundbildbloggen





Två saker bara, eller tre.

Idag ska förtäljas att Hjo-Hjo fått en sele som revolutionerat livet för husse och matte och hund. Inte lika kul att agera draghund längre. Varför kan bloggaren inte förklara, men det gör inget, huvudsaken är att hunden börjat gå som folk. Man upphör aldrig att förundras här i livet. Det var det ena.

Och igår kom stockholmsdottern till Hjo. Hundlycka och -glädje? Jo, otvivelaktigt. Och en natt utan hundsällskap i sängen. När allt kommer omkring är husse och matte två rätt trista typer. Färglösa. Osvarta. Så är det bara. Det andra.

I övrigt? Inget mer? Jo, några bilder på en vacker hund. Och en glad husse. Det var allt.








tisdag 3 februari 2015

Hjo-Hjo på rymmen

Extra, extra! Hjo-Hjo på rymmen i Döda skogen!

Husse håller som bäst på att ta sig samman efter dramatiken på söndagseftermiddagen. Något kantstött, det medges. Vad var det som hände? Bloggaren funderar fortfarande. Det måste ha varit snön. För hunden springer som en tok i nysnön, över fältet och in i skogen. Husse pulsar efter men hinner inte med. - Hjo-Hjo! Kom till husse! Uppslukad, borta. Ett par rådjur ser bloggaren men ingen hund. Inte en tillstymmelse. Och strax intill dundrar Jönköpingsvägen förbi.

Vad händer sen? Berätta, berätta. Ja, vad gör man? Springer in och ut i skogen och ropar och lockar. Pockar. Matte fjäskar och gullar. Under en timmes tid, gissningsvis. Och snart är det mörkt. Då, då då. Då tittar Hjo-Hjo fram i skogsbrynet, viftandes på sin vackra svans. - Hello folks, här kommer jag. Kan man få ett havreflarn?

Man reser sig, man bemannar sig. Sakta.








söndag 1 februari 2015

Bellman, och vinter i Hjo

Vaknar upp och tittar ut. Det är vitt vitt vitt. Fram med skoveln och ut med hunden. Och så går vi den Lundellska knirrande knarrande vägen fram / I ett vinterland, ho hooo. Hjo-Hjo älskar snön, Sakta och fint! är inte att tänka på. Det doftar så rent och gott från alla kissfläckar. Vid en fläck doftar det extra gott och där är han tvungen att smaka också. Söt cocker spaniel-flicka? Troligen, men ändå. Ge dig, säger husse. Man får inte ha hur roligt som helst här i livet.




Bron rullar på med andra säsongen. Saga Norén reder sig nog. - Hur är det med pungen? Henne kan man inte tycka illa om. Värre då med miljöterroristerna. Sådana kreatur får bloggaren eksem av. Spännande fortsättning således.

Annars lyssnas här i dagarna mest på Sven Bertil Taube: Fredmans epistlar och sånger. Ett troget hjärta platt jag föraktar / Tvi både far och mor! / Här ligger jag i rännsten och betraktar / mina gamla skor. Bättre Bellman blir det inte, inte ens om man hette Fred Åkerström. Sum sum sum, sum sum sum, sum sum sum.