onsdag 30 oktober 2013

Hemma och hemma

Hemma igen möter oss Göteborgsvädret med regn tre dagar i sträck. Kulminerar med stormen som kom av sig.

Idag inte så illa. Går i blek sol Danska vägen fram mot Redbergsplatsen. Dock, staden verkar avfolkad, Halta Lotta död med nedmonterad uteservering. Nåja, hon kanske repar sig igen inne i värmen.

Förresten, hemma och hemma. Har känt mig lite vilse i tillvaron ett tag, inte hemma alls faktiskt. Med magasinerat bohag, och adressen alldeles för långt bort från Gyllene Prag och Linnégatan... Inte så konstigt om man blir lite lessen ibland. Skjut mig, någon! Hustrun påpekar att 60-bussen tar oss till stan på sju minuter. Jo, kanske det. Men ändå.

Tror jag längtar efter ett hem, alltså Huset, det med stort H. På fredag går flyttlasset!

onsdag 23 oktober 2013

Gorbio

Vi bestämde oss till slut och tog bussen upp på ännu en bergstopp – Gorbio. Hustrun spänd hela morgonen, ont i magen. Vi vet båda hur dessa bussresor brukar vara: slingrande, hisnande historier med stupet knappt ett andetag bort. Det är inte roligt att behöva sjunka ner på golvet med hjärtklappning och kallsvett. Och runt omkring oförstående fransoser – vad är det för konstigt med sådana här vidriga vägar?

Av detta blev nu inget. Högt och slingrigt, förvisso, men inget stup. Tämligen behaglig resa faktiskt.

Enligt Wikipedia är ”Gorbio est un petit village perché dans une vallée au-dessus de Menton et Roquebrune.” Högst förtjusande är jag villig att tillägga, men säsongen var tyvärr över för så sena turister som vi. Lunchen blev kaffe med Tarte au pommes och var sitt glas vin. Vinet kostade 1,50 E, blir svårslaget i år. Alltid något.


söndag 20 oktober 2013

Söndag

Så var det mat igen, ja. Svårt att komma ifrån i det här landet, särskilt på söndagarna. Vi tog oss in till Menton för intagandet av söndagslunchen, denna långdragna ceremoni då allt annat tycks stanna upp. Och alla tusen restauranger börjar befolkas vid ungefär halv ett - vid halv två är det fullt.











   
Profiteroles 

Le Cyrnos efter Promenade du Soleil är en favorit. Där äter man denna söndag Duo poisson (lax och daurade) som plat de jour. Oui, je prende les poissons, S.V.P. Ja, det är inte fel alls. Men det bästa med denna repa är desserten. Profiterole au chocolat, petit-chouer med glass, grädde och chokladsås. En ny bekantskap, som utan krusiduller tar sig upp i topp på efterrättslistan. Här i landet lever desserterna ett liv i välmåga. Andra toppnummer är Tarte Tatin, Créme brûlée och Tarte aux fraise. Man slickar sig om munnen.

Iles flottante kvalar inte in på listan denna vecka heller.

.

onsdag 16 oktober 2013

Cyklister, hundar och joggare

Från vår balkong ser jag att fransmännen har fullt upp. Är det inte hundägare som motionerar sina bästa vänner, är det joggare eller klungor av cyklister – i bästa tävlingsmundering – som drar förbi. Cykelsporten är stor i Frankrike, trots Armstrong och alla andra fuskare. Jag behöver inte vänta länge på klungorna. Förresten, kolla in mannen som anför klungan på bilden, visst gör han tummen upp! Bien!

Och hundar och hundägare är talrika utefter denna soliga promenad, särskilt vid morgonkissen. Lite senare, vid tiotiden kommer den excentriska ”Damen med hunden” ut från la Residence intill, klädd i morgonrock och parasoll, trasselsudd medföljer. Vi undrar hur hunden har det.

Svenskt språkligt avtryck i världen – smorgasbord.
 På hundfronten heter motsvarigheten - vastgotaspets.






måndag 14 oktober 2013

Mat och födelsedag

Äldsta dotter med sambo nere på besök. Vi gör ett nytt försök med Italien, Ventimiglia. Och Ventimiglia har sin marknad som ett säkert kort i rockärmen. Jag köper ett dussin näsdukar snyggt förpackade i medföljande ask – undrar hur den mannens affärer går, vilka mer än jag köper näsdukar år 2013? Nå, vi köper en Limoncello också, hustruns favoritlikör, plus en parmesanost vi inte kunde lämna ostörd. Visst italienarna kan de också! Fast knepiga, lunch på språng med micrad pizza i hand.

Dotterns födelsedag firas på vegansk restaurang i Menton (trodde inte att sådana fanns i Frankrike). Koncept: asketism i överflöd. Inget vin till bovetet här inte! Påvert. Dottern nöjd men inte översvallande. Bättre då kvällen efteråt: italienskt hak (voila!) runt hörnet med värme och god mat, magnifik Risotto Frutti di Mare! Hur kan vi ha missat den?

Måste erkänna att italienarna här i Menton kan laga mat.

Mat och mat och mat.

Dotter och svärson springer, springer långt. Den ena till Italien, den andra till Monaco. Beundransvärt. Själv har jag med ålderns rätt slutat med sådana dumheter.


lördag 12 oktober 2013

Nice

Bussen till Nice är ett billigt nöje om man inte har bråttom. 1.50 E för en och en halv timmes snurrande i bergen och in och ut genom Monaco (sight-seeing faktiskt) och förbi Eze och ovanför Villefranche-sur-Mer, byn med den underbara utsikten. Och hela tiden med Medelhavet i blickfånget.

Framme i Nice fördriver man gärna någon timme i Vieille Ville, kollar in gatuartister som svävar fritt i luften (se bild) och sedan slukar jag girigt en Mixed grillat viande rakt in i fel strupe. Eftersom ansiktet blir rött, rödare, rödast och köttbiten sitter fast blir hustrun hysterisk och skriker högt. Personalen rusar till, undsätter. Några dunkar i ryggen och strupen är fri. Merci beaucoup! Oh merci!


Maten var underbar!

Och apropå ingenting - eller kanske Göteborg.

Rue Jean Medecin trafikeras numera av spårvagn. Och jag hävdar med bestämdhet att de är vackrare att se på än våra egna i Göteborg, inte skriker de i kurvan vid Place Masséna heller.


söndag 6 oktober 2013

Några dagar i början av oktober


Imperia

Yngsta dotter med sambo på besök, kul, kul! Vi besöker Imperia – egentligen två städer, Porto Maurizio och Oneglia, som Mussolini behagade slå ihop någon gång på 20-talet – i hopp om ett trevligt utflyktsmål i Italien, när vi ändå befinner oss så nära. Och visst ser Porto Maurizio fint ut på håll, där den klättrar uppför kullen/berget. Men någon vacker piazza kantad av restauranger kunde vi inte hitta. Ingenting annat heller. Vi gick ändå från toppen och ner.

Utfodring på enklast tänkbara.

Några italienvänner blir vi nog aldrig i den här familjen.

Dottern ville ha glass – den var god.


Roquebrune village

Uppe i bergen ligger Roquebrune gamla by. Det är något helt annat. Man äter på la Grotte, svärdfisk t ex, blir på gott humör, tittar på den magnifika utsikten (Monaco alldeles bestämt därborta, till hälften skymt bakom capen) och utforskar gränderna, som slingrar sig upp eller ner i byn, antingen trappor eller backar. Man undrar hur barnen lär sig cykla. Om de gör det.

Helt sinnessjukt! Som dottern uttrycker det.

Det är kul det här!

Man lär nå Menton på 1,5 timme per fots – det gör vi en annan gång.


Blåst

Det har blåst några dagar, väggarna knakar och dörrarna slår. Vågorna når ibland Promenade du Soleil.

Harry Brandelius – vad visste du om Medelhavets vågor?

onsdag 2 oktober 2013

Les bananes et Les enfants terribles

Två berömdheter. I Roquebrune: Josephine Baker. Efter strandpromenaden finns en skulptur föreställande henne själv och några av adoptivbarnen (la tribu arc-en-ciel). Plus de berömda bananerna.


I Menton: Jean Cocteau. Det nya Cocteau-muséet intill saluhallen liknar inget annat, möjligen ett antal tandhalsar som sticker upp ur marken. Ja men, kan du vara lite snäll! D'accord!. Interiören lär vara av det luftigare slaget, så att man nästan får känslan av att befinna sig utomhus mellan vattnet och den vackra Menton gamla stad. Dessutom rymmer det närmare tusen verk av denne konstnär, författare, dramatiker, filmmakare...
Måste göra muséet ett besök vad det lider.