tisdag 29 december 2015

I väntan på Håkan

Så var det dags igen – upp på vinden efter sjömanskostymen. I väntan på Håkan. Vi spelar Håkanlåtar, snackar GAIS, Cederhök, Andra Lång och Azalea. Men Hjo-Hjo gnäller, han vill också springa på sin första kärlek på väg nerför liden. Och så babblar han hela tiden i husses öra: Be bop a lula, be bop a lula. Ånej Bloggaren, nu skarvar du allt. Jo. Sant, något lite, han är ju faktiskt bara en hund. Fast egen så det förslår i tv-soffan, suckar så att sjömanskragen fladdrar. - Börjar det aldrig någon gång? Barnsligt, och den egna sjömanskostymen var det många år sedan husse tog fram. Du säger; har du tändstickor? / Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm. / Och har du vin & sprit...

Idag hänger Bloggaren förkyld och såsig framför datorn. Men ut måste han ändå, med hund och storkängor i blåsten från Vätternhavet. Kallt som. Och gräsligt vackert. Men ändå, en sådan här dag får man vara glad att man inte har någon båt. Hjo-Hjo kissar i motvinden. Aj aj aj, lilla gubben. Det får vi ta en dusch på när vi kommer hem.  


Gårdon och Stockholmsdotter fick inte plats i texten, men väl på bild.

söndag 27 december 2015

Mellandagar

Tomten kom och tomten gick, glad är väl den som julklappar fick. Bloggaren fick två flarror Barolo, så nog lönar det sig att lägga ut önskelistan på bloggen. Hjo-Hjo fick extra fina hundkex och en fluga, som han bär extrafint och stolt i nacken. Så att den syns. Extraextrafint var att ingen föråt sig på skinkan och hamnade på KSS. Tack och adjö snälla tomten, då ses vi nästa jul igen. Och på annandagen anländer Elton med egen fluga.


För då vankas det traditionell annandagsröding med kantareller och delikatesspotatis. Äntligen lite riktig svamp, säger Hjo-Hjo och hugger in på fisken. Vad är klantareller fnåt, undrar den lille. Bara ät, dundrar Bloggaren, och då följer även klantarellerna med.

Vad annat? Tja, vi kollar på Neil Young och Emmylou Harris, som sjunger: I had a dog and his name was King / I told the dog about everything / Old King sure meant a lot to me... Kolla här. Hjo-Hjos favvolåt näst efter Alf Robertsons Hundar och ungar... Vi stampar takten och svansarna slår. Och ute faller snön – på tvären. Brr.





onsdag 23 december 2015

Hjovieran - och God jul!


Idag bekläder Bloggaren julgranen. Griljerar skinkan och trängs med Ulf Lundell i köket. Han sjunger: Och när det bruna håret / Vippade över öronsnibb och halshud / Kom jag ihåg hur det var en gång / När allting var mycket enklare.Lyssna här. Bra serru, tidig formtopp från -77 - Öffe! Öffe! Öffe! - Och granen blir klädder och finer, undrar han, Öffe. - Jovars, slingor i barret, rena lyftet, inte ett svärord kommer över Bloggarens läppar.

Och på eftermiddagen, när Uffe tagit tåget till Simrishamn, går Bloggaren och hans hund på Promenaden, Strandpromenaden. Passande nog. Trevar sig fram i sotarmörkret och funderar: vore det för mycket begärt om Hjos Promenade du Soleil bleve lite trevligt upplyst? Av något annat än månen? Hjo-Hjo kan ju snubbla till och dratta ner i Vätternhavet. Och dra med sig husse på släp. Det blir till att motionera, Hjo-Hjo, det är vi ju vana vid. Eller starta upp en facebookgrupp: Vi som älskar Hjovieran. Så det blir någon ordning på torpet. 

Men nu hinns det inte med fler inlägg innan tomten kommer. Möjligtvis ett sillinlägg. Så God jul på er allesammans!








lördag 19 december 2015

Jills veranda

Bloggaren missade första säsongen av Jills veranda. I år ser han rubbet och gillar både verandan och Jill. Joel Alme sjunger Dylan i fängelset så att både Bloggaren och fångarna gråter. Och Annika Norlin längtar bort från häst- och hattparaden Steeplechase. I Nashville. Det blir bara för mycket, det kan Bloggaren hålla med om. Hon vill hem och gnugga in sig i Nationalteatern. En rättvisemärkt svensk gör sig inte per automatik i Amerikat.

Sedan kommer Jerry Williams in på estraden (verandan) och säger rakt av att kapitalismen, well – den kan de stoppa upp in their ass. Allt skit kommer härifrån. Men musiken är bra. Så nu vet vi det. Fri företagsamhet, vad ska vi med sådant krafs till?

Bra Jill! Bra TV, som gjort för att äta popcorn till. Onsdagsmys. Gapa Hjo-Hjo, popcorn på väg! Boom boom, swop swop, som Tommy Söderberg sa i ett lyckligt ögonblick.

Men låten han sjöng, Jerka, var bra. Håll till godo – Sea of heartbreak.





torsdag 17 december 2015

Tomten bor i Hjo

Först en enkel fråga. Vad är det för fel på olivolja, äggula och senap? Bloggaren bara undrar eftersom vågrörelsen sällan blir annat än imaginär när det pratas majonnäs. Fettomat – non, pas du tout. Varje morgon äter Bloggaren sin euf dur mayonnaise och trivs med det. Hjo-Hjo ligger lojt under bordet, till synes helt ointresserad. Men tro honom inte, han vet precis när det är dags för lilla smakbiten. Hustrun tittar bort. Och det mås bra? Jomen, förträffligt!

Och så var det detta med tomten. Han bor i Hjo! Eller är på väg hit åtminstone. Bloggaren såg honom på stan nämligen, genom fönstret till fastighetsmäklaren. Bildbevis bifogas. Det blir finemang det, för då slipper han komma flängande i sista minuten hem till oss. Långväga ifrån. Och byta om i friggeboden. Det är där han har kläderna. Hjo-Hjo har hittat dem, mask och skägg och hela ekiperingen. Bara så ni vet.

- Lämna tillbaka skägget, sa jag! Loss! Spotta! Grrr, grrr. 



måndag 14 december 2015

Sura var bäst

Sura är bäst. Sura är toppen. Eller var. Snarare.

För Bloggaren noterar att suraborna är av ett svårt nostalgiskt släkte. Åtminstone de frekventa facebookbesökarna. Skolkorten från den underbara medeltiden avlöser varandra. Bloggaren är skeptisk. Hur välgörande kan det vara att betrakta gamla laguppställningar från förr. Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka...

Tills i förrgår kväll. Då han oförhappandes dyker upp själv i det sociala mediet. På ett skolkort från 1965/66. (Som han härmed lånar helt fräckt. Betydligt enklare än att klättra upp på vinden och vända upp och ner på...). Längst ner till höger. Det var som. Då trycker Bloggaren på gillaknappen. Topp! Egentligen är det ganska kul med gamla skolkort. - Apselut, säger hustrun. Lojalt. Hjo-Hjo suckar tungt framför brasan. Man undrar hur han tänker.

Bloggaren tänker att det måste ha varit en ovanligt lovande suraårgång. Snygga och intelligenta var de också. Synd bara att ingen blev kvar. Nästan. Faktum är att inte heller Skogslundsskolan i bakgrunden finns kvar längre. Ugglan är rivet och Köpmangatan ligger öde. Oj oj oj, stackars Sura. Inget är sig likt. Det var bättre förr, åtminstone i Sura.

Nu gäspar hustrun. Och hunden har somnat. Nostalgi, det tjiter vi i.  



söndag 13 december 2015

Tillbaka igen


Ja men hallå Bloggaren, det var länge sedan. Då är inte bloggverksamheten körd i botten än. Nej, inte riktigt, Bloggaren kom fram till att det var dags att ta sig i kragen. Rycka upp sig och skriva något läsvärt.

Som att han, Bloggaren, hustru och hund, varit hundvakter på Roskildegränd i kvarteret Kolding. Åt den lille krabaten Gårdon. Åh fan, då har Bloggaren varit i Köbenhavn? Nej, det har han ikke. Han har varit i Tjockhult och snackat ekentugg, tjeeena tjeeena. I Kista närmare bestämt. Där de har en fantastisk grek på food courten och en japan i ungefär samma klass. Dock ingen dansk pølseman och ingen Mads Mikkelsen. Synd tycker Hjo-Hjo, som gärna huggit in på en wurre. Och snakkat lite dansk med Mads, han bodde ju här i friggeboden i Hjo förra vintern. I Mordkommissionen. Åtminstone i bloggversionen.

Nu har väl Bloggaren ändå trasslat in sig. Jo, men nu är vi i alla fall hemma ingen, utan den obligatoriska förkylningen som brukar följa i hasorna på ett Stockholmsbesök. Men Hjo-Hjo matvägrar. Bloggaren misstänker att greken på food courten skämde bort honom med för mycket biftekia. Finns inte i Hjo dessvärre. Men friterade räkor i sötsur sås finns. På torget. Husse tar cykeln ner på direkten. Blir det bra tro?









onsdag 2 december 2015

Kallt

Går längs Hjoån med storkängorna på. Det är kallt och badförbud råder, vilket inte ställer världen uppochner för husse. Inte för Hjo-Hjo heller, egentligen: plums, plums – lite kallt om pungen bara, istappar och begynnande öfsadröp. Stackars hund, väl hemma kanske det är läge för en äggtoddy framför brasan. Grrr, säger hunden. Vilket lär betyda att det har vi inte sett än.

Apropå kängor. Dagens Meindl är bra. Barndomens pjäxor var obra. Med dubbla raggsockor och tidningspapper om fötterna frös man likt förbannat. På månskensrinken hemma i Sura. - Sätt den i krysset, Stisse! Hela Bruket väntar på mål! Och kallt om somrarna var det också. Särskilt det året Bloggaren skulle lära sig simma. Kallt i Sura, sa Bill. Surkallt var ordet, sa Bull.

Om vi fortsätta med kylan - inte blev det bättre i Göteborg. Fy tusan vad Bloggaren har frusit i den staden. Men töserna var käcka, så när allt kom omkring var den inte så tetig. Fast ruggig som Marseilles, om man får tro Karl Gerhard. Och Bloggaren lärde sig att säga röva och rundstycke.

Och i Hjo drar det kallt från Vättern. Jo, men Bloggaren har önskat sig ett par rejäla långkalsonger till jul. Så då ska det allt bli ordning påt.

Och Hjo-Hjo har visst bänkat sig framför brasan.



Jo, Bloggaren vet. Bilden är inte tagen idag.







lördag 28 november 2015

Lördagsmix

Bloggaren tror inte att det är sant, chockad åser han när Hjo-Hjo, hans hund, tar sats och hoppar rakt igenom spaljén. Tvådelad i armeringsjärn. Det går väl ändå inte. Jodå, om det spatserar en goldentik med grann svansföring på Västergatan är ingenting omöjligt. Ett par sekunder sitter han fast mellan järnen och tjuter, som hade han fastnat med pungen, minst. Spetsad. Ja, det hade kunnat vara värre än så. Sedan dråsar han ner med en skråma på tassen och en på nosen. Inget mer. Husse däremot blir inte som folk på hela dagen.

Och i teve gråter Åsa Romson eftersom hon har svårt att nyktra till. Löfven gråter inte men har huvudvärk, borde ha. Huvudvärk följer ofrånkomligt för den som supit höstens humanistiska storhetsvansinne i för stora glas. Det har alla, från vänster till höger. Utom herr Åkesson. Och det kan inte Bloggaren hjälpa. Men osupen är han, Åkesson.

Jaha, men roligare än så blir alltså inte denna lördag? Jodå, för nu ska Bloggaren förbereda ugnsbaket: kvällens röding. Ständigt denna vätternröding. Och under tiden sjunger Gillian Welch i grammofonen: Standing in the backdoor crying / Now you wanna be my friend / That's the way the cornbread crumbles / That's the way the whole things ends. Och sämre musik har åtminstone Bloggaren lyssnat på.

Spaljén syns bakom Hjo-Hjo.


onsdag 25 november 2015

Grynkorvens vänner och önskelistor

Hjo-Hjo är på hugget idag. En krokodil i koppel, låg tyngdpunkt. Förmodligen luktar det oerhört förföriskt från frostgräset. - Fot, Hjo-Hjo, fot! Såja gubben, här får du en leversnitt. Som han bara spottar ut, han har annat i tankarna idag. Fruntimmer, gissningsvis. Fast man vet inte. Bloggaren å sin sida går och grunnar på om han inte skulle ta och slå till. Och gå med i Grynkorvens vänner. Hjo-Hjo är med sedan gammalt. Det ena behöver inte utesluta det andra. Om man säger.

Och snart är det jul. Bloggaren är fortfarande som ett barn, vill ha hårda klappar. En flaska Barolo med tuffa tanniner, och Bob Dylans The Cutting Edge från toppformens år 65-66. Deluxe edition. Och till tomten önskas: en flaska Mackmyra Iskristall Swedish Single Malt Whiskey.

Så ska en jultomte smörjas.

Men om kylan håller i sig underskattas inte heller ett par rejäla långkalsonger.

Hjo-Hjo hälsar, han vill ha något som han har glädje av. Och oavsett vad Povel sjöng, köp gärna en zebra – med pip. 


måndag 23 november 2015

Kallt om nästippen

DogWalken upplyser Bloggaren om att dagens hundlångpromix varat i en timme och tjugosex minuter, varken mer eller mindre. Är det klokt det, i fem graders kyla? Jodå, det är ingen fara, med storkängorna på och mössan nerdragen över öronen känns kylan som naturlig. Vilken den ju också är. Men bra kallt om nästippen. Och Hjo-Hjo måste få sitt. Annars blir han gnölig. Hundgnölig. 


Sätt på sig mössan karl!
Och även om det låter märkligt måste Bloggaren medge att en dag som denna går det inte att upptäcka en endaste liten turist i Hjo. Men det kan vara skönt för Hjoborna att själva få rå om Vätterns pärla ett tag. 

Hemmavid utökas Franska trappan med ett par tavlor med elefanter från Celesteville. Babar spelar tennis - vore Bloggaren några år yngre hade han gärna ställt upp i Celestevilles Tennis Grand Prix. Wild card i Elefantklassen. 

Och Hjo-Hjo passar på att skryta med sina franskakunskaper: Syrah, är inte det Sura(hammar) det? N´est-ce pas. Tja, vad säger man?



fredag 20 november 2015

Bloggaren gör en Springsteen

Nu gör Bloggaren en Springsteen, släpper inte två album men väl två inlägg samtidigt. Inser att Surahammar knappast kan intresserar gamla trogna fans och följare. Det är ju Hjo-Hjo som är superstaren. Och i Hjo vet ingen människa vem Stisse Johansson var. Märkligt nog.

Annars är det allt så att terrordåd och dito jakt har satt sina spår även i Hjo. Till och med Hjo-Hjo hajar till när det dundrar och smäller från någonstans som skulle kunna vara hamnen eller Stadsparken. Smäll efter smäll. Nä nu jä... Sedan sansar sig Bloggaren och lägger ihop två och två. Och det blir som alltid Karlsborg.

Men finns det jihadister i Boliden så...

Och Löfven har äntligen talat i teve. Manar till nationell samling ovan partikäbblet, och säger i nästa andetag att Sverige varit naivt gentemot extremer och IS-krigare. Alltså åren då Alliansen regerade. När vi tillträdde var det rent på bordet”. Nationell samling. Strålande. Den karln...

I Stadsparken stannar Bloggaren till och plåtar Villa Flora. Hur fin blir inte den på en skala? Och Hjo-Hjo förstås, men han är ju redan en 10-poängare.



Sura är toppen

Efter alla år i förskingringen håller Bloggaren oförtröttligt på sitt gamla Sura. Det är i det närmaste självklart och ska inte behöva påpekas. Sura är toppen. I Sura finns allting. Nästan.

Fast det var bättre förr. På Bloggarens tid. Den som tvivlar kan ansluta sig till Suragruppen på Facebook och känna suget från förr. Där vimlar det av nostalgiska tillbakablickar: gamla skivkonvolut från Firma Sport, klädgalgar från Rothenbergs, Domusinvigning 1965, Bruksgatans arbetarbostäder och Hedströmsparken med flipperspel och jukebox. Tell me med Stones. Det var tider det.

Och så hockeylaget förstås. Sura blå, elda på! Som fick stryk av Skövde härförleden. Läs en gång till: Skövde. Annat var det på Bloggarens tid. Uppe i högsta divisionen ett par gånger om. Jodå.

Och fick däng av Frölunda med 11-2. Snobbar som inte jobbar, var rubriken i Expressen.

Jaså, tänk det hade Bloggaren glömt. Har inte för avsikt att lägga på minnet nu heller. Sura är bäst, och därmed jämt. Någon med avvikande åsikt? Ingen? Gott, för den hade Bloggaren tänkt brännmärka. Som ordförande Persson. Ska vi säga så?

Och Suras tre bästa hockeyspelare heter Sura-Pelle, Stisse Johansson och Uffe Mårtensson. I nämnd ordning. Det vet väl alla.  


tisdag 17 november 2015

Fotboll eller Veckans brott?


Liksom Biggles, 1943, hamnade i knipa, har nu Bloggaren fastnat i densamma. Oj då, oj då, vad har hänt? Jo, Sverige sparkar boll mot dansken ikväll, och Leif GW Persson frontalkrockar med Veckans brott. Jaha, men tvivlar inte Bloggaren på idrotten numera? På grund av svansarnas Låt han dö-ramsor? Märklig svenska förresten. Jo, det må så vara, men matchen går på Parken i København och danskarna är ju ett så fryntligt folk. Och yndigt land. Roligans, ni vet. Fast stryk ska de ha ändå.

Så att nu gör vi ett undantag. Och token som överföll domaren sist det var EM-kval, hur rolig/lugn var han? På en skala?

Ja, jo, fast nu blir det så ändå. Prio 1: fotboll. Och Persson bandas för uppesittarkväll till 00.00. Ska vi säga så. Bra, då är vi överens.

Hjo-Hjo har badat i ån idag. Han skakar av sig blötan och springer oberört vidare med nosen mot backen. - Hur många grader var det, undrar husse. - Slexton, säger hunden och flinar. Uppkäftigt och barnsligt.

Till sist några reprisfina skyltar från Hjo. Håll till godo.




måndag 16 november 2015

Paris och barbarerna

På förmiddagen skriver Bloggaren ett inlägg om Paris och barbarerna men ångrar sig sedan och självcensuren slår till. Rätt i sak men hämndlystet och svavelosande. Lite väl. Så att.

Det bästa är att Bloggaren håller sig till lekande öring och böljande Vätternhav. Vilket stundtals kan vara nog så upphetsande. Dock inte denna dag när regnet hänger som en disktrasa över Hjo. Grådask. Som även finns i nio exemplar på Systemet här i staden, hylla: Portvin, Portugal. Hos Bloggaren osmakad.

Fast självcensuren får inte komma till tals för ofta. För då är Bloggaren för feg eller dålig, eller båda delar. Så något måste ändå sägas om de rättrogna barbarerna. Som att Bloggaren önskar dem en drönarbomb mitt i prick, en för varje rövare. Inshallah. Nu är vi där igen.

Och hundarnas måndagspromenad får klara sig utan Hjo-Hjo ikväll. I det här hundvädret ligger han hellre och gnager på ett ben framför brasan. Grrr, grrr...


torsdag 12 november 2015

Smultron till frukost


Vi skriver den 12 november och på morgonen går Bloggaren ut i sin trädgården och plockar två smultron, ett till hustrun och ett till sig själv, att förgylla frukosten med. Rara men underliga tider.

Förunderligt även på Facebook där det tycks vimla av folk som har stannat i växten. 23 år, inte en dag äldre. Och då känner Bloggaren flera som är lika övermogna som han själv. Ho! Ho! Ho Chi Minh! Och alla godhetens apostlar därtill. Goda men dåliga på att räkna. Bloggaren tyar inte längre. Kanske god tid att ta sin Mats ur skolan? Kanske det ja. Fast hur göra med Hjo-gruppen? Nåja, det ger sig. Eller inte.

Bloggaren tar med sig sin hund till Vindarnas udde och står där och spanar efter land. Omberg i Östergötland närmare bestämt. På andra sidan Vätternhavet. En mil ungefär, och visst är det Ellen Keys Strand som anas i fjärran. Om man har lite fantasi vill säga. Rätta husse med ett skall, Hjo-Hjo. Om han har fel. Bloggaren kan inte höra att Hjo-Hjo ger skall. Någon annan som kan?




lördag 7 november 2015

Vin och äpplen i Hjo

Idag (läs: fredag) har Bloggaren köpt sig ett par flaskor Baron de Ley Varietales Graciano, ett riojavin som smakar mumma på stubinen, men så mycket mer om det får ligga tre, fyra, fem år i garderoben – vinkällaren existerar för närvarande bara i virtuell version - och essa till sig. Fram träder toner av läder och mullig maräng! Man blir som. Till sig. Jo.

Läste förresten att Kronstam, vinskribenten, druckit en rioja från 1945, som åldrats med välbehag. Och sauternes från mitten av 1800-talet. Tveksamt om Bloggaren har tålamod att vänta så länge. Det hemkörda Hjo-sauternen kluckar så gott på övervåningen och är tänkt att läppjas i skuggan under äppelträdet i sommar. Läsade Proust, kliande Hjo-Hjo bakom örat. Nu vet man inte riktigt, det tar tid för en sauternes att mogna. Tydligen.

Apropå äpplen och vin: i Hjo är vi lyckligt lottade, här bor så många i villa att var och en har sitt egna äppelträd. Nästan. Och om vi pratar med Harry Edelman, mannen som sedan 1925 lärt ut vinberedningens ädla konst till svenska folket, ”är det hälsosammare att konsumera äpplen i form av vin än såsom must”. Bara så ni vet. Hick.

Hjo-Hjo hälsar.




onsdag 4 november 2015

Den tredje november


Igår, den tredje november, vaknade två flugor på Västergatan. Med vårkänslor i brittsommarvärmen. Bloggaren slår ihjäl dem bägge, den ena på badrummet och den andre i vardagsrumsfönstret. Hjo-Hjo följer den sistnämnde med krigisk blick från favvoplatsen i soffhörnet. Men rör sig inte, behöver inte, eftersom husse står beredd med flugsmällaren. Smack! Träff direkt. Död fluga på fönsterbrädet. Där den ligger i tre sekunder. Tills Hjo-Hjo har ätit upp den. Sådan husse, sådan hund. Ostron och flugor kan väl gå på ett ut. Serveras fältmässigt, som den gamle fanjunkaren brukar säga.

Så var det öringen som hoppar i vår brusande å. Nu kan Bloggaren äntligen proudly present fisken på bild! Visserligen på långt håll och med svaga ögon men med förhoppningen att var och en ska kunna se att det inte är någon vanlig braxenpanka. Äntligen, som det heter.

Och till sist en bild på Saint-Raphaël som gör sig rätt bra på gångavstånd från Frejus. Drömma går ju.





måndag 2 november 2015

Andra året blir Tredje

Två år i Hjo, och Andra året blir Tredje. Hunden växer och husse blir yngre, inte. Men inte tyngre heller eftersom DogWalk-appen berättar att Bloggaren går ut med hunden nära nog tre timmar per dag. När fredagen kommer sjunker vi ihop i varsin hög av förbrukade kalorier. Tassarna ömmar och svansarna slår. - Kan vi få varsin pilsner, tack!

Två år i Hjo, och Andra året blir Tredje. Bloggaren kör på så det ryker, ny header men gammalt koncept: Hjo-Hjo i huvudrollen. Så får det bli. Man ska inte krångla till det i onödan. På med pampuscherna hund, låt oss spankulera ut i det Tredje året. Don't look back.

Det blir isterband när vi kommer hem. Hustrun ska bara slakta grisen först. Då säger vi så.

Husse och hund sjunger: Min far han spelte posi-posi-positiv / Grevinnan hon var nega-nega-negativ...




lördag 31 oktober 2015

Hjo-Hjo får en chock

Dagens cd (lp funkar inte längre, Hjo-Hjo har för länge sedan räknat ut vad det betyder. Hopp, hopp, hopp, min svarta känguru) förläggs till Hjoåns höstliga dalgång. Strömstaren är i farten igen – välkommen tillbaka, och Hjo-Hjo badar och får en chock. Möjligtvis även öringen, åtminstone spritter de iväg åt varsitt håll. Hunden tittar på husse: Ska du inte ta en bild på storsjöodjuret? Nja, det får räcka med ett par på höst och hund.

Och i GP läser vi att män tror på ufon och kvinnor tror inte på månlandningen. Och terrorattackerna mot World Trade Center var ett verk av amerikanarna själva. Man blir som.

Miljöpartisterna tror på änglar och Vänstern på reinkarnation. Underbart, man undrar vilken skepnad Stalin rumsterar om i idag: den lille timide herr Andersson kanske, som står och väntar på spårvagnen vid Drottningtorget. Rätt som det är slå det över och mannen av stål tar av sig förklädnaden.

Kristdemokraterna tror mer på Jesus än Darwin. Dock inte alla om rätt ska vara rätt.

Vad sossar och moderater tror på är mer oklart. I det här fallet kan det nog vara till deras fördel.

Och klockan 13 ska fotbollsallsvenska avgöras: Låt han dö! Låt han dö! Man blir som. En gång till.



onsdag 28 oktober 2015

Kändisar i hela Guldkroksbygden

Personliga Persson (läs: Bloggaren) / Satt en morgon vid frukostbordet / Läste i morgonbladet... Och satte nyponsoppan i vrångstrupen. För på förstasidan i Hjo tidning kommer Bloggaren och hans personliga hund strosande längs Strandpromenaden. Bland alla vackra höstfärger i solen. - Göta Petter, säger hustrun. Kändisar i hela Guldkroksbygden. Kommer ni i teve ock?

- Sulle nästan tro det, säger Bloggaren.
- Tjôta, säger hunden.

Sedan börjar Bloggaren förbereda sin Leif GW Persson-kväll. Lägger sig helt sonika på rygg och läser senaste alstret och undrar hur det ska gå nu när Johansson – mannen som kunde se runt hörn – är avdagatagen. Av författaren. Nå, det ger sig. Eller inte. Bloggaren är skeptisk, Persson kände sin Johansson. Hur väl känner han Lisa Mattei?

Ett trevligt! avbrott för Veckans brott mellan nio och tio. ..Att det senaste lustmordet / Bjöd på en mängd pikanta detaljer... Och sedan buss på boken igen. Kom och lägg dig hos husse Hjo-Hjo, kvällskiss blir det när boken är utläst. Ge dig till tåls, det är bara 350 sidor kvar.

Foto: Marita Sjöquist, Hjo tidning


söndag 25 oktober 2015

Ostronöppnaren på Le Lido

Så här års brukar Bloggaren tillbringa ett par veckor på sydligare nejder. Där han äter ostron och känner sig osvensk i största allmänhet. Vilket är välgörande i sig. Kan vara. Ofta. Dock inte denna höst.

Men om det är 11 grader i Hjo och 12 i Paris kan det väl kvitta. Och fagrare omgivningar än Vätterns strand och Hjoåns dalgång är knepiga att hitta. Så inte behöver man åka utomlands...

Och Hjo är nästan som Menton. Strandpromenaden är Promenade du Soleil, fast utan alla solglasögon och musslor med pommes frites. Och rosévin. Det kan Bloggaren vara utan. Och en pilsner på Bar Tati här i Hjo är inte heller fy skam. Så att.

Egentligen är det bara den mästerliga ostronöppnaren på Le Lido vid Place aux Herbes som fattas. Han är snabb och flink med kniven och Bloggaren är förlorad och förförd. Frågar: Gör det inte ont det där, i muskeln på l'huîtren? Non, säger ostronöppnaren. De är så vana vid det. Fast på franska då.

Ostronöppnaren skulle göra sig på Bryggan. Utan tvekan skulle han det. 



fredag 23 oktober 2015

Storöring och äppelchutney


För tillfället verkar det som om Bloggaren är lite dålig på att blogga. Inspirationen tryter. Sådant händer. Men Bloggaren har ett bra recept mot skrivkrampen: Sätt sig ner på rumpan bara, och skriv! Det är inget mer med det. Säv, säv, susa, / våg, våg, slå, / I sägen mig var Ingalill / den unga månde gå. Och nu rinner den till, inspirationen. Jäklar anacka, du Gustaf.

Bloggaren skarvar inte mycket när han påstår att han såg två storöringar* i ån idag. De hoppar och leker och slår men fastnar inte på bild. Det är fullkomligt lönlöst att ens försöka. Följarna får varsågod tro Bloggarens på hans ord: visst var det storöringen. Sant. Nästan. Eller också går man på öringsafari med öringgeneralen Hansson och hoppas att han letar rätt på några riktiga bumlingar att se sig mätt på. Det är inte osannolikt.

Som tur är poserar gärna Bloggarens hund och vill vara med på bild. Duktig vovve. Och fin hund – vem säger emot?

Fast nu börjar det bli dags att dra sig hemåt. Kom nu Hjo-Hjo, vi skulle ju hinna med att sylta några burkar äppelchuttney innan kvällen. Inget hundgodis direkt. Men går knappast att undvara till lammkorven. Om man är ohund.



* I begynnelsen fanns två öringstammar i Vättern, en uppströmslekande och en nedströmslekande. Den nedströmslekande storöringen, som kunde bli upp mot 20 kg, försvann när vattenkraftverket i Motala ström byggdes i början av 1900-talet. Då var det slutlekt, och därmed slut på vätterlaxen, som den också kallades. Synd. Jo, onekligen.