tisdag 12 december 2017

Sälar i Vättern

Med svart hund i vit snö beger sig Bloggaren ut i halkan. Slinter omkring och funderar på varför vattenmätaren i Hjo hamn visar dryga 32 cm under det normala, när den i verkligheten är 22. Om man får tro SMHI. Vilket Bloggaren gärna vill göra.

Vi noterar alltså att sjön mår 10 cm bättre än förmodat, åtminstone i Hjo. Men i Jönköping kantrar den med 1,4 mm per år. Se upp! Fast knappast 2017.

När Vättern hämtat sig återstår bara för Bloggaren att önska sig en population saimenvikare (sälart som blev kvar i sjön Saimen i Finland efter landhöjningen för 8000 år sedan) till sjön. Som drar sig in mot hamnbassängen om kvällarna för att bli matade med sik och abborre. Det vore något. Men tydligen finns det bara 360 saimenindivider kvar, vilket betyder tuffa förhandlingar med finnarna. Synd att inte Vätterns storöring* finns kvar. Kyllä.

Informationstätt, muttrar Hjo-Hjo. Alldeles för. Ingen orkar läsa om 8000 år gamla finska sälar. De finns för övrigt i Ladoga också. 

Sådan husse, sådan hund. Grrr.


*I begynnelsen fanns två öringstammar i Vättern, en uppströmslekande och en nedströmslekande. Den nedströmslekande storöringen, som kunde bli upp mot 20 kg, försvann när vattenkraftverket i Motala ström byggdes i början av 1900-talet. Då var det slutlekt, och därmed slut på vätternlaxen, som den också kallades. Synd. Jo, onekligen.

torsdag 7 december 2017

Som osvensk är man nästan som en fransman

Svenskarna är ett präktigt folk. Så ock Bloggaren och hans hund – åtminstone vad gäller nyttiga frukostar och hundströveri. I övrigt är vi skeptiska. Till hembakt och Duktiga Annika. Bloggaren vill ha sushi och dumplings. Även om marknaden i Hjo, liksom i Gällivare (se David Väyrynen: Marken), är obefintlig.

Dock betalar vi skatt och är laglydiga. Och hejar på Sverige när det beger sig. Osvenska är vi inte. Långt därifrån. Men knappast odanska heller.

För som odansk är man i det närmaste dum i huvudet. Som osvensk är man nästan som en fransman. Frimodig och spirituell. Eller som ett Zlatan-mål rakt upp i krysset. Med klacken. Förbannat bra alltså, på ren svenska. Förmodligen är vi ensamma om en sådan underlig självsyn. Ett undantag finns angående osvenskheten: svenska fotbollslandslaget. De ska spela svenskt (kollektivt ansvarstagande. Kämpa!). Så är det bara. Efter Erik Hamréns osvenska katastrofår behöver den saken knappast diskuteras. Heja Janne Andersson!

Hur är det med finnarna? Har de några problem med finskheten? Nix. Inte i dagarna. Knappast annars heller. Perkele, de har inte haft det lätt med sina grannar. Eftersom en ryss är en ryss även om man steker honom i smör. Och svensken är så pass osvensk numera att han dricker surt alkoholskadat vin. När det finns vargtass.

För osvensk för landslaget?

måndag 4 december 2017

Krossat glas

Visst är Hjo en ovanligt trevlig stad med båd Vätternhav och Hökensås inpå knutarna. Och hamn och sik och töff-töff-tåg och mer. Inte tu tal om annat. Glöm inte alla fantastiskt välluktande hundpromenader längs Hjoån, påpekar hunden Hjo-Hjo. Jovars, säger Bloggaren. Så är det allt. Men.

Och men säger hunden.

Jo, för han har tröttnat på att hoppa kråka bland krossat glas på Hjos trottoarer och torg. På Falköpingsvägen, några meter väster om rondellen, båda trottoarerna. Krossat glas. Korsningen Ringvägen/Strömsdalsvägen, på andra sidan brandstationen. Krossat glas. På trottoaren vid kyrkogårdens södra sida. Krossat glas. Stora torget. Krossat glas. Och så var det visst på något annat ställe ock. Men var har Bloggaren glömt. Man blir som, säger hunden. Och det håller husse gärna med om.

Så var det med det. Och imorgon förväntar sig Bloggaren att glaset är uppsopat, borta och iväg. Vilket återstår att se.

Vad mer? Tja, kollade på Paul Simon live in New York City härom kvällen. A long time ago, yeah / Before you was born dude / When I was still single / And life was great. Bra? Visst visst, fast det var något alldeles kolossalt vad karln blivit lik Jan Guillou. Eller om det är tvärtom. Riktigt störande faktiskt. Det blir som fel. Fasligt vad han sjunger bra, Guillou.

Blunda, säger Hjo-Hjo. Eller gnag på ett ben, så blir det bättre.



torsdag 23 november 2017

Präktigt folk

Läser i morgonbladet att hundägare lever längre än icke. Vilket vi i Bloggarens fall inte sett än. Men visst, Hjo-Hjo gör så gött han kan. Utom idag (Å, regniga natt, aldrig mera kan livet bli glatt) då lusten inte verkar infinna sig. Att plaska runt på stadens gator med husse hängande bakefter i ett rött snöre (Fot, sa jag. Fot!) kan en gott vara utan. För en blir som blöt om lilla magen.

Man får röra på påkarna. Och så är han en fin kompis i tv-soffan. När han lägger nosen i knät och suckar tungt över världens dårskaper i Aktuellt.

Annars har Bloggaren förstått att det är frukosten det beror på. Inte en morgon utan oeuf dur mayonnaise, ett skivat äpple, fyra spillkum kaffe. Och en inlagd sill, icke att förglömma. Direkt från Vätternhavet. Man mår som.

- Du har väl inte glömt din D-vitamin, undrar Hjo-Hjo. Så här års kan man bli som lite hängig ifall man inte. Och så tänderna förstås, sticka och tråd!

Präktigt folk, Bloggaren och hans hund i Hjo. Sant. Men på kvällen händer det att de delar på en Beaujolais Nouveau, åtminstone så här års. Och läser Illusionen om Gud. Eftersom det inte går att lita på någon nuförtiden. Det blir bara värre och värre. Horace, min Horace, varför har du inte agerat mot den nittonde akademiledamoten? Att den karln har en skruv lös, det är helt säkert det.

Och på bilden står Bloggaren i Frankrike och pekar på Italien. Vilket är en ganska trevlig sysselsättning.  



lördag 18 november 2017

Leonardo från Ramnäs

Dags för ett inlägg nu då. Säger Hjo-Hjo, den uppfordrande hunden. Sätt sig på rumpan och skriv om från Vinci, som di kallar honom i tidningar och television. Han som sålde en liten tavla häromsistens, och inte var från Ramnäs. Men om han så vore. Ja, då hade han hetat da Ramnäs. Då då.

Jovisst hund, men husse kan inte haka upp sig på allting. Då blir det kaos i hjärnkontoret. Det räcker med Ebba Busch Thor, som, ifall det vill sig i valet i höst, åtminstone inte lär bli kulturminister. Och Putin och hans hackare. Putin: Привет привет, он стал черным в коттеджах. Это был не я, по крайней мере. Vilket skulle betyda: Hallå hallå, blev det svart i stugorna. Det var i vart fall inte jag.

Jo, det är fullt i kontoret. Handfallen polis i förorten, Trumps twitter i tid och otid, och Mugabe i husarrest. Vilket var på tiden och lovande. Men tv-profiler och underbara teatergenier är synnerligen olovande. Med dick pics och andra besynnerligheter. Vad säger man? Bloggaren blir som.

Tur att Liv och Horace syns i rutan igen. Typiskt bra tv. Den som påstår något annat ska jag brännmärka, säger Hjo-Hjo. Som börjat bli påtagligt lik sin husse i både tal och skrift. Dock skiljer sig våra åsikter åt vad gäller gnagben och grisöron.  




torsdag 9 november 2017

Hundens år

Som gräsänkling i dagarna fyra tar Bloggaren ut svängarna och äter korvgryta à la Mannerström, med rågsiktskaka och dijonsenap, så långt lagret räcker. Och Hjo-Hjo, som är en mycket läraktig hund, säger att ojojoj, detta borde vara förbjudet för ickehundar. Och göteborgare, så klart. Och annat löst folk.

Vi färdigställer 10 liter äppeldricka och klipper gräset (lite i taget, det är en dag imorgon också), eller höstlöven snarare, och är nyttiga i största allmänhet. På kvällarna tittar vi på Adele från ”Royal Albert Fucking Hall”, som sjunger Someone Like You så att tårarna sprutar. På såväl husse som hund. Tvivelsutan är vi två Highly Sensitive Dogs. Till den låten har vi gråtit i snart fyra år nu. Olycklig kärlek gör sig ovanligt bra på skiva.

Och efter fyra år blev Hjo-Hjo omslagspojke på bloggen. Vilket var på tiden. Det är hundens år i år.

Till sist berättar Naturmorgon i P1 att man riggat upp en kamerafälla på Hökensås härintill. För att inventera lodjur. Och mycket riktigt, först kommer ett lodjur, luktar på doftlockelsen och pinkar på detsamma. Sedan kommer en räv, en utter, en tjädertupp, en mård med nyfångad ekorre i munnen.


Och till sist kommer – tre kameler! Jodå, lyssna på klippet här.





måndag 30 oktober 2017

På hänger löst

Öringbumlingen hoppar och slår i ån, en tvåkilosbit allraminst, och Bloggaren skjuter från höften och säger till hunden att nu. Men icket. Bara plasket fastnade. Med öringen är det som det är. Den vill inte vara med.

Du får sikta bättre, Old man, häcklar hunden, han som heter Hjo-Hjo. Hjoån är trots allt inte Ångermanälven. Medgives. Fast så mycket vatten som idag har Bloggaren inte sett i ån sedan ho vet när. Snart svämmar Vättern över. Eller inte.


Och i den arga språklådan avhandlas idag ungdomarna som inte blir lyssnade på. Eller flickorna som blir tafsade på (vad annat att vänta i dessa ytterst tider). Men. Alltså. Vi lyssnar på The Animals, men The Animals blir knappast lyssnade på. Eller hur Eric B? Ska det vara så märkvärdigt svårt att.

hänger löst. Och kallas mycket riktigt för en strandad preposition. Det borde varje journalist kunna höra i sitt förbannade språköra. Ifall de hade något.

Och Ingemar Bergman hade besvär med sina inre dämoner. Då var det synd om han. Jovisst serru. Vem håken nu denne Ingemar var?

Till sist borde kanske Bloggaren ändra spår. Och växla in på gladspåret. Solen skiner ju som i det värsta Karlstad. Ta ett kort på huset vettja, och hunden och platanen. Och en stelbent husse. Kanske det, kanske det.

Jag ska bara gå ut och döda av katten först.