onsdag 11 april 2018

Trevliga rundan


Dåliga gatan har man ju hört talas om, men den ligger bestämt i Göteborg. I Hjo har vi Trevliga rundan, åtminstone i Bloggarens värld. Den går han mest varje dag med sin hund, han Hjo-Hjo ni vet. Och förlänger livet med en dag eller två. Åtminstone i teorin. I praktiken vet man aldrig. För nu kommer EPA-traktorerna fram. Bloggaren säger inget mer så har han ingenting sagt. Annat än att de kan vara ett vårtecken så gott som något. Hmm.

Men alltså, idag såg vi vårens första sädesärlor på en sten i Vätternhavet, vippande. (Men de ville inte vara med på bild.) Tussilagon, vitsipporna i backen och myrorna i stacken, såg vi ock. Man blir som glad i kylan, vill springa efter bollar och rulla runt i gräset. Och sjunga om humlesurr och klöver. Med Povel Ramel.

Och årets lovande Rüdesheimer apfelwein aus Hjo har hamnat på flaska. Avnjutes idag eller om fem år (om man ser upp för traktorerna). Bloggaren får säga som Harry Edelman med Vinboken: Själv föredrar jag en Rüdesheimer eller en Steinberger beredd på prima svenska äpplen framför äkta druvviner av samma typ. Hur mycket tyskarna än besjunga... Osv.

Kanske, skulle man kunna tillägga.

Och Hjo-Hjo mår bra men är upptagen med ett grisöra. Bara så ni vet.







söndag 25 mars 2018

Våren närmar sig city


Pedro dreams of being older and killing the old man / But that's a slim chance he's going to the boulevard / He's going to end up, on the dirty boulevard / He's going out, to the dirty boulevard / He's going down, to the dirty boulevard. The Lou Reed Revival Festival keeps going on. Åtminstone på Västergatan i Hjo. New York heter albumet för dagen. Bloggaren och hans hund struttar fram, hand i tass, i underbar (o)takt över sin tänkta Dirty Blvd. Och sjunger med i refrängen. Eller vad man ska kalla det.

För övrigt är det rätt sketet på Hjos boulevarder ock. Hjo-Hjo drar in magen så gott det går, men det hjälps inte. Husse är på honom så fort de kommer hem. In i duschen hund, annars får du sova i hönshuset i natt. Stackars hund.

Men nu går det åt rätt håll, våren kommer dundrande på häst. Och närmar sig city. Helt klart Öffe.

Apropå Lundell måste Bloggaren erkänna att han bevittnat en och annan Göteborgskonsert. På den tid det begav sig. Och en vacker augustikväll på Avenyn, efter ett stärkande glas rött på Flygarns Haga, styrde Bloggaren sina steg i bestämd riktning mot Trädgårdsföreningen. För det var där det begav sig. Och möter där, alltså på Avenyn, tre underbart glada, vackra och obekanta damer, som omgående låter meddela att: Sorry grabben, Pojkarna längst fram är inte med i år. Så att. Det går inte att gömma sig. Det syns utanpå.


söndag 11 mars 2018

Hjo, vinterstaden



Jaså, sommaren har kommit till Hjo. Nja, det är inte riktigt sant, men om man sätter lite fart och gör lite somrigt så. Då kanske man sitter där i solen med både tidning och hund i knät. Om en liten vecka eller så. Man vet inte.

Tillsvidare pulsar vi väl på i snön. Den knirrande knarrande vägen fram / I ett vinterland, ho hooo. (Varför gör Ulf Lundell bara omelodier nu för tiden?) Och kollar in mätstickan i hamnen som visar ungefär 10 cm för lite som vanligt. Vättern mår bra, nästan för bra, åtminstone vad gäller vattennivån. Och snart kommer snösmältningen. Vojne, vojne, vart ska allt vatten ta vägen? Bloggaren blir som bekymrad.

Men nu snöar det visst igen. Det är nästan så att. Jo, Bloggaren börjar fundera på att hyra ut snöskotrar till nästa vinter. I Stadsparken. Skulle vara en oerhört lukrativ sysselsättning i Hjo, där pojkarna kör så det ryker, stora som små. Och sälja glühwein i hamnen. Välkomna till vinterstaden Hjo!

Vi får väl se. 

Annars ägnar Bloggaren söndagen åt att  lyssna på Songs for Drella:Small town. Han, Lou Reed, var inte särdeles överförtjust i småstäder. Som det verkar. Men så hade han heller aldrig besökt Hjo.



lördag 3 mars 2018

Snart är det sommar


Ser på Facebook att Ruth i Virginia, ett av Bloggarens trogna amerikanska fans, har hört av sig. Undrar om det inte händer något i Hjo. Och säger att nu börjar det bli hög tid att rycka upp sig, skriva en epistel. Är det inte ens kallt längre?

Jo minsann, isvinden från Sibirien drar in över Vättern, trots att vi är inne i månaden mars. Som på sina håll definieras som vårmånad. Vilket Bloggaren inte tror på. Det är bara att titta ut genom fönstret. Då kan man få för sig att vi befinner oss i Mångsbodarna, det är bara vasaloppsåkarna som fattas. Våren blir sen, åtminstone i Hjo.

Okej okej, men då har väl Bloggaren plockat fram långfärdsskridskorna och hunnit tur och retur Motala. Vid det här laget. På Vätterns underbara glansis. Icket. Det blir ingen is, trots fjorton grader kallt om nätterna. Den ska ryka tre gånger först, heter det. Och det har inte Bloggaren sett skymten av. Nyckfull sjö, Vättern. Eller hav.

Annars är det väl så, Ruth i Virginia, att så förtvivlat mycket händer det inte i Hjo. Men i kväll ska Bloggaren se på fotboll (Napoli-Roma), äta kex, oliver och gorgonzola. Och läppja på ett glas tokajer från Tidaholm*. Det är inte så pjåkigt.

Hjo-Hjo vill ha porterstek. Kvar sedan igår. Han gör sina lovar kring kylskåpet. Vi får väl se.


Och någon vinterbild har Bloggaren ingen lust med. För snart är det sommar.

* Importör: Granqvist Beverage House i Tidaholm.

.



söndag 18 februari 2018

På ohugget

Söndag morgon och Bloggaren har ställt väckarklockan på kvart i sju. Och släppt ut hunden i snön. Så att han hinner lyfta bakbenet mot platanen och vara fit for fight. Till herrstafetten i Pyeongchang. Och en pepparkaka till morgonkaffet. Nu jäklar.

Men nästan omgående blir Bloggaren varse att di svenske inte är på hugget. På ohugget snarare. Det är nästan så att han får för sig att flytta till Norge, eller åtminstone byta namn till något som inte låter så inhemskt. För att slippa skuffelsen til å vare svensk och bortvallad. Och med toppformen liggande fyra år tillbaka i tiden.

Så nå er han omdøpt til Harald Grønningen.

Men liker likevel Guld-Stina (og Guld-Kalla og Guld-Hanna og Guld-Frida, selvfølgelig). För så ska fyra slipstenar dras. Mera guld förväntas glimra på onsdag – sprintstafetten, med Kalla? och Stina.

Sedan drar Hjo-Hjo Harald Grønningen bort till Grebbans kvarn och tillbaks. Innan det är dags för kålsoppa (hustrun är inte hemma) med slantad bratwurst på toppen. Bra karlar ska ha bra mat, som Johansson sa i Den döende detektiven.

Ute har det börjat snöa. Och Hjo-Hjo snusar i soffan.


lördag 10 februari 2018

Guld och gröna skogar


På morgonpromenaden kan Bloggaren inte få tyst på sin hund, han sjunger: Det var dans och hålligång uppå logen natten lång / Det var sommar, det var GULD och gröna skogar. Eftersom han är som gla i Charlotte Kalla från Tärendö. Precis som husse. Förbannat bra gjort! Så ska en slipsten dras. Osv.

Och i morgon ska Hellner visa var skåpet ska stå. Kanske.

Från Hjo kan annars rapporteras att lagd snö ligger. Men det blir ingen is till punschen, i vart fall inte från Vättern. Den ska ryka tre gånger först, sägs det. Och så här långt är det rökfritt. Så att. Och kanske är det lika bra, ifall man vill få någon ände på vintern. Vi hejar och står i framför tv:n. Men så snart OS-skidorna har sluntit förbi vill Bloggaren ut i backarna och plocka blåsippor. Utan strumpor och skor. Vilket är strängt verboten. Man blir som förkyld.

Och Hjo-Hjo längtar efter den guatemalanska regnskogen längs Hjoåns dalgång. Han undrar hur lummigt det kan bli. Och grönt.

Till sist. Bloggaren har skaffat sig en app som scannar gamla gulnade fotogafier. Även nya för den delen. Och vips har vi Bloggaren i åtskilligt yngre upplaga i mobilen. Vinter på Kapellgatan i Surahammar. Från den tiden då vintrarna var Vintrar, och somrarna soliga som i Extremadura. Det var bättre förr.








söndag 4 februari 2018

Hjo i snö

Oj då, har Bloggaren flyttat till Övre Soppero eller? Alltså med tanke på snörikedomen? Och på solglasögonen man tvingas ha på sig. När man blir som bländad av glittret. Nej, men Bloggaren noterar att skulle det bli ont om snö i Pyeongchang nästa vecka, går det utmärkt att flytta skidtävlingarna till Stadsparken i Hjo. Helt klart. Målgång vid Stora torget. Då blir det nästan som Lerdala, eller hur Marcus Hellner.

Vinter i paradiset med andra ord. Jo, ungefär. Det är bara sparkstöttingen som fattas. Och långfärdsskridskorna, ifall Vätternhavet skulle få för sig att frysa till. Men då får det bli bra kallt, och länge. Och med en vår som anländer först till midsommar. Nej, skridskorna får gärna ligga kvar på vinden i år också.

Annars har vi inget emot att skotta snö. Görbra sysselsättning om man känner sig insnöad. Det är bara Hjo-Hjo som gnyr och hoppar hare i snön: Det blir som kallt om magen. Men tur att han inte är tax.

Något mer att förtälja? Jo, Vättern såg bra kall ut idag. Så man vet aldrig.