söndag 20 november 2016

Rödspätta och Lisa Ekdahl

Angående lördagen kan kort sägas att det är synd att rödspättan inte går till i Vättern längre. Eftersom den är godare än alla insjöfiskar sammantaget. Särskilt när hustrun tror att hon heter Leif Mannerström på Kometen. Och serverar den helstekt med potatis, champinjoner och skirat smör. Man klappar sig på magen. Har inte tid att plåta för bloggen.

Sedan kan Bloggaren sätta sig i tv-soffan och glo på Så mycket bättre. Med ett fånigt leende. Noterar utan större ansträngning att de manliga deltagarna är upp över öronen betuttade i Lisa Ekdahl. Och vem fan är inte det!

Än Hjo-Hjo då? Jo, han tycker bättre om rödspätta. Aningens.




lördag 19 november 2016

Med Dylan och Sinatra i duschen

Bilden lånad från Linnéa Hagström

Bob Dylan kommer inte till Stockholm och Bloggaren kan pusta ut. Som introvert själsfrände. För hur bekvämt kan det vara att mingla med kungen i Blå hallen? Och fråga om detta är den rätta vägen till Arboga. Nej, bättre då att ha fördragsamhet med de stora poeterna, de som lyfter oss över vardagen. Som Magdalena Ribbing sa i TV. De måste få ha sin egen regelbok. Ibland.


Bloggaren är enig med Ribbing, helt klart. Och sjunger Dylan/Sinatra i duschen: Some enchanted evening, when you find your true love / When you hear her call you across a crowded room. Det hör nästan till allmänbildningen. I duschen. Tur att försynen inte utrustat Bloggaren med underbett. Man ber att få tacka.

Och Hjo-Hjo har gjort sina första timmar på Linnéas hunddagis. Det tyckte han var kul. Som varm korv med bröd. Nästan. 

Bilden lånad från Linnéa Hagström






söndag 13 november 2016

Platan i snö


Nu har Simsjöeken och vårt Falska franska (fikonträd, eg vildpäron) begåvats med en kompis från sydligare nejder. Platanen är på plats! I snön! I Hjo! Nu funderar Bloggaren på hur länge det kan dröja innan den får samma omfång och rondör som kusinerna i Aix. Och om det inte vore läge för en äkta kvitten till våren. Så vi kan sitta på altanen och beskåda vårt exotiska arboretum. Om sommaren, i arla frukoststund. Och Hjo-Hjo lufsar runt så klart, konstbevattnar växtligheten i tur och oordning.

För övrigt är Hjo ett helt annat Hjo när solen skiner. Eller om det är Bloggaren. Man vet inte. Men Dylan sjunger Sinatra och hustrun lagar oxbringa. Med rotmos. Det är som hemtrevligt. Och i Stadsparken står Villorna och ser bra ut. Alltjämt.

Slutligen en fråga till Di lärde i Hjo: varför flyttar Omberg på sig, norrut, när man går sin hundpromenad längs Vätterns strand? Från Strandpromenaden till Stadsparken? Borde det inte vara tvärtom?









måndag 7 november 2016

Fjärde året i Hjo

När Tredje året i Hjo går över i Fjärde blåser nordosten från Vättern så att. Ja, som hade göteborgsvädret hittat ända till Hjo. Man får som ingen lust. Och hade inte Bloggaren hunden kunde han rent av lägga sig på schäslongen och glo på Allo allo, emliga armén hela vintern. Vilket måste anses vara en briljant idé även om man är med hund. Eller hur du Hjo-Hjo? Det kan bli den kuligaste vintern på länge. Då säger vi så. Allo allo, Ginza, finns filmen på lager tro?

Om Bloggaren är lite down så är Hjo-Hjo desto piggare. Han stretar som ett streck efter Hjos gator. Med ett backslash till husse bakefter. - Sakta och fint, sakta och fint. Så ja, så ja. Det måste väl finnas annat än fruntimmer att intressera sig för här i världen. Amerikanska presidentvalet till exempel. Men icket.


Och hur fin blev nya headern? På en skala? En lummig tia. Om Bloggaren själv får bestämma. Nästa år får vi se om det finns några vyer kvar. Hjo är inte stort, men det är långt mellan Vättern och Hökensås. Eller inte. I alla händelser är Bloggaren och hans hund på hugget, som Tintin och Milou. Så det ger sig, var så säkra.



Från en helt annan dag.





söndag 30 oktober 2016

Surahammar

Färden går till Surahammar. Där Bloggaren lärde sig krypa och lärde sig gå - och älska Sura Blå. Följ med, följ med!

Vi drar Köpmangatan förbi. Snabbt. För där finns ingenting att se och inget att köpa. Förutom pizza och prännvin. (Finnarna kom i parti och minut på 50- och 60-talen. Och joppade Pruket hela veckan, satan.)


Vi går direkt på begivenheterna: kommunalhuset och dess modernistiska pärla: sessionssalen. Ett blått UFO som landade i brukssamhället 1953. Och Bloggaren undrar hur det gick till. För i Sura ska man inte sticka ut och vara annorlunda. Och tro sig vara något. Såvida det inte gäller ishockey. Ändå står det där och ser så eljest ut ett kommunalhus kan göra. Fortfarande.

Man undrar varför det inte är fullt av turistbussar på Suras gator. Från när och fjärran. Men det blir det förstås när Bloggaren startar charterverksamhet till våren. Och guidar runt bland kommunalhus, vattentorn (som faktiskt också sticker ut. Men det spar vi till en annan gång) och bruksmuseum. Möjligtvis. 

Kommunalhusets sessionssal. Arkitekt: Eskil Sundahl.

onsdag 26 oktober 2016

Normalblöt höst

Nu när hösten kommit till sans och blivit normalblöt är det följaktligen två dyngsura killar som stretar hemåt på dagens långa hundpromenad. Eller en kille och en surgubbe. Om man ska vara noga. Men vi är glada ändå eftersom öringen har börjat plaska i ån. Vilket var på tiden. Bloggaren hade sånär ställt in sig på att bordlägga leken. Fram till nästa öringmöte, om ett år ungefär. Men nu så. Himla tur, så man kan få något annat på tallriken än grynkorv och isterband.

I stora världen tiger Bob Dylan och i Hjo mognar smultronen. Ur led är tiden, precis som den alltid varit. För övrigt går Bloggaren med händerna i fickorna. Skrotar. Och väntar på sotarn. Det är dagens stora händelse. 

Sedan googlar vi på Beaune och undrar om inte det skulle vara något. Vilket det onekligen skulle. Med coq au vin och andouilletter på Place Carnot. Mais oui, och en flaska röd bourgogne. S'il vous plaît.




lördag 22 oktober 2016

Strindberg skulle ha kommit springande

Igår rapporterade Bloggaren om kall vind från sjön. Glöm det. För jämförd med dagens strandpromenerande kan gårdagens bara beskrivas som en mild västanfläkt. Strindberg skulle ha hoppat jämfota av tillfredsställelse. Och kommit springande med staffliet. Upprörda hav var det bästa han visste. Påminde honom kanske om en viss argsint författare.

- Vill du bada Hjo-Hjo, undrar husse. Njet, svarar jycken på ren svenska. Vattensvans har man ingen större nytta av. Kanske det, men det är faktiskt varmare! i sjön än på land idag. Bara så du vet. - Får ja en körv så, svarar den begåvade hunden. Vilket han alltså inte får.

Och i SvD Debatt skriver en lärare att det är dags för en språkreform. (Lärare: ”Det är dags att vi slopar de och dem”). Slopa de och dem. Eleverna blir (är) så förvirrade, vet varken fram eller bak. Att Språkpolisen får ett anfall skiter han blankt i. Skriv som du talar. Ingen fattar ett vitten, men det gör inget bara det är jämställt. I nämnda tidning kan man också, apropå jämställdhet, läsa om Genusvetarna som vägrar se könet: Ni kanske inte visste det, men anledningen till att kvinnor är kortare än män är att föräldrar omedvetet ger sina döttrar mindre mat än sina söner. Det kallas matdiskriminering...

Och snart är Bloggaren lika arg som Strindberg.