måndag 30 december 2013

Borgmästare Lars Johan Weidman

Först bara: tycker mycket om kyrkor, vilket inte ska förväxlas med kyrklighet. Annedalskyrkan i Göteborg har en fantastisk orgel och Våmbs kyrka är liten som en grindvaktstuga. I Saint-Maximin-la-Sainte-Baume dominerar basilikan hela staden. Jo, vi gillar kyrkor, har kört Skaraborg runt efter kyrkor, Suntak, Gudhem, Husaby och allt vad de heter. I kyrkor råder lugn, stillhet och lite högtidlighet. Men alltså, Hjo kyrka har vi inte besökt. Det får bli ändring på det. Men nu var det om borgmästare Lars Johan Weidman vi skulle tala.
 
Borgmästare Lars Johan Weidman var verksam i Hjo på 1700-talet och ligger begravd på kyrkoplanen intill kyrkan vid Stora torget, man kan sånär snubbla över stenen. Har sneddat över planen ett flertal gånger men aldrig brytt mig, i själva verket har jag knappast noterat Weidmans gravhäll. Men idag är dottern med, och eftersom hon är lite nyfiken på sådana gamla stenar stannar vi till och läser. 

Här vilar den ömsinte, dygdige, den blindas öga, den haltas fot och den fattigas fader, före detta borgmästare i Hjo stad herr Lars J. Weidman, född 28 aug 1743, död 10 april år 1796.

Ibland blir man rikligt belönad. Hur munter får man vara på en kyrkogård?

söndag 29 december 2013

En hund vid namn Elton – ett förtydligande

Angående gårdagens anteckningar: känner att ett förtydligande borde vara på sin plats. Vän av ordning eller av hund kan förmodligen reagera surt på min karaktäristik av Elton, belgaren. Visserligen står jag fast vid att han inte är särdeles bildskön, men i min värld betyder utseendet nada, nåja något litet då. Men fulsnygg och charmig är två vackra ord. Och som det hette i tandkrämsreklamen förr: jämna tänder är sällan charmiga, eller hur det nu var. Underbett däremot...

Kan också rapportera att Elton och jag trivs bra i varandras sällskap. Bildbevis bifogas.

Apropå hundar, ett hundboktips till. Timbuktu av Paul Auster. Det är vår fyrbente vän, Mr Bones, som har ordet. En fin bok, rekommenderas.

fredag 27 december 2013

Hundövning nummer två - Elton, belgaren

Hustruns väninnor och hunden Elton i Hjo på besök. Vi äter gott, och då och då även något gott i glasen. Elton, belgaren, en petit brabançon (griffon bruxellois går också bra) mumsar torrfoder och verkar nöjd med det. Fast lite sugen är han allt på skinkan. Jag kan förstå honom. Vi tänder i kaminen och dricker ett glas vin till, möjligen två. Har det bra och kommer i säng rätt sent. Och vid halv sju kommer Elton uppför trappan - hopp upp i sängen. Ja, sedan är det kört, han ger sig inte förrän man insett att morgonstund har guld i mund. Det är bra, det är bara att vänja sig. Gud så söt han är, säger hustrun. 

Holländare och belgare


Elton är vår hundövning nummer två. Angående utseendet är jag inte helt överens med hustrun. Ful är han kanske inte, men i ärlighetens namn inte vacker heller. Men han har ett charmigt underbett, vilket är praktiskt och bra om man har barn och kanske annars också – de är inget vidare bra på att bitas. Charmig alltså, mycket. Och pigg, morgonpigg. Var här i sovrummet och tassade omkring redan vid pass halv fem. Alltmedan hustruns väninnor sussar gott i gästrummet.



söndag 22 december 2013

Dan före dan före dan

Att få tag på en julgransfot så här dagarna före jul visade sig inte helt enkelt. På loppis, nej minsann, och i järnaffären slut. Kris? Ja vars, fast vi hittade en till sist. På Netto. Var annars? Därmed kom granen på plats även denna jul, dekorerad med röda äpplen. Snyggt! Och julen räddad!


Köttbullarna är klara, sillen och skinkan likaså. Rödkål. Svagdricka och starkare dricka. Nötter och dadlar och fikon. Och klenäterna, en nymodighet för året. En kladdig historia som dock artade sig rätt bra i slutändan. Tror på klenäterna, tror på succé faktiskt. Återstår långkål, hallongrottor, revbensspjäll och prinskorv, vörtbröd, sillsallad, lax och Jansson. Och lite till. Vad sägs om några lågkaloriveckor efter nyår?

Men först kommer tomten – om han har kollen på oss fortfarande. 

fredag 20 december 2013

Julgran, Capote och Matador

Idag inköp av julgran, enkelt och behändigt vid blomsteraffären. Ett problem bara – hittar inte julgransfoten, måste ha kommit på avvägar i flytten. Nåja, enligt uppgift finns här en utmärkt loppmarknad, öppet lördagar. Så det löser sig.

Ser att bok-outleten är öppen, kul eftersom jag inte haft tillfälle att besöka butiken tidigare. Kliver in tomhänt och ut med två kassar. En Capotebiografi och Fichtelius Göran Persson-bok och Lusten och dämonerna om Ingmar Bergman, plus lite annat smått och gott. Kan alltid vara bra att ha. Verkar ha fått tillbaka lite bokshoparlust. Gôtt.


Sedan Matador för avhämtning i ortens spelbutik. Världens bästa tv-serie äntligen med svensk text. Vår exgranne (kan man säga så) i Gbg, Roger, han med lampan (se tidigare inlägg: Komma i ordning), har erbjudit bandad version från dansk tv. Ja men danskan, den klarar inte vi. Gör du?

Tror jag väl.
Gör du inte. Säg 59 på dansk.
Nioghalvtreds. Och det utan någon som helst tvekan.
Räkna på danska, snacka om grannar med oanade talanger.

tisdag 17 december 2013

Hälsofest

Kära blogg, idag delar vi med oss av två boktips. Plus en dikt om en hund.

Lagar fisksoppa nämligen, en alldeles enastående fisksoppa som stått på repertoaren sedan, ja slutet på 70-talet ungefär. Har fått mycken beröm för den genom åren. Men soppan är inte min, berömmet borde rätteligen tillfalla Margot Nycop och hennes bok Hälsofest. Där finns också andra favoriter: Ratatouille förstås, och köttbullar med vitlök (tror vitlök finns i alla recept) och coq-au-vin. Men fisksoppan, den kan man inte missunna någon. Gissar dock att boken kan vara lite knepig att få tag på, då blir det till att prata med fjärrlåneansvarig på biblioteket.



Nästa tips: Lars Gustafsson: Fru Sorgedahls vackra vita armar. Vilket känns som det bästa på mången år. Bra har han förstås alltid skrivit. Faktiskt skriver han en sådan flyhänt och elegant prosa att man kan börja undra om den verkligen ska vara så lätt att läsa. Gustafsson är ju inte vilken dussinförfattare som helst, borde det inte ta emot lite då. Nix.


Hunddikten ska inte heller undanhållas, av Lars Gustafsson även den.  Elegi över en död labrador, återfinns i Artesiska brunnar, cartesianska drömmar från 1980. Går även bra att läsa här. 

lördag 14 december 2013

Göteborgsväder

I Göteborg igen och gråvädret slår till så fort man sätter sin fot i stan. Göteborgsväder således, grått grått och blött blött. Men det är fullt naturligt, det är så det är i denna stad. Skitvädret börjar här i väster och fortsätter sedan in över landet, om än i förminskad styr
ka. Trots detta myllrar det av folk i city. Kan inte påstå att jag längtar tillbaka.

Några julklappar inom äktenskapet, förutom gemensam Ipad (se tidigare inlägg), skulle det inte bli i år. Nu blir det så ändå. Dottern guidar mig fram genom designshoppar och boutiquer och till slut har jag beslutat mig för ett inköp i ren utmattning. Jag vet hur det blir, jag kommer att ligga hela eftermiddagen, klarar inte sådana här utsvävningar.

Fast visst har Göteborg sina trevliga sidor. Saluhallen till exempel. Köper lite invandrade blandade korvar – vildsvin, lamm, chorizo och bratwurst. Hamnar på Kågebaren, där får man sig serverad en riktig arbetartallrik: panerad sej med remouladsås och potatis. Toppen!

Kan också meddela att Pygmalion var mycket sevärd.

torsdag 12 december 2013

Ett snärj

Även denna morgon hinns några armhävningar med före frukost. Duolingos språkapp påminner mig om att Learning a language requires practice every day. Vet redan, och endera dan ska jag verkligen ta mig i kragen och rycka upp mig. Men inte idag, har inte tid – det är jäktigt som pensionär, oj oj oj – måste iväg till Skövde för brådskande julinköp på Clas Ohlson, bland annat.


I köket målar Sune, målaren, tak och lyssnar på Stones och Clash och Ebba Grön. Låter som längesedan men bra. Och visst är det trevligt att se på när proffsen jobbar. Till jul ska även köket vara klart.

I Skövde kallt, kallt i blåsten och snön redan borta. Lunch på McDonalds, det får bli så ibland. I morgon Pygmalion i Göteborg. Det är ett snärj. Hustrun fryser om fötterna, dags att sätta lite fyr i kaminen.

tisdag 10 december 2013

Julklappar

Julklappar handlas i möjligaste mån på bygden. Vilket inte alltid är så enkelt. Dottern kom upp från Göteborg, hade tänkt sig att shoppa upp presentkortet från HM. Lycka till! Sanningen är den att shoppar gör man bäst på annat håll.

 I möjligaste mån alltså, annars kan det gå samma väg som för min stackars västmanländska hembygd. Alla förstår att det är Surahammar som avses. Sedan Coop slog igen - Ica är borta sedan länge – finns där inte mycket mer än systembolag och apotek kvar. Redan på 70-talet beklagade sig min mor över allt som inte fanns där längre. Ingenting är sig likt, förr var det bättre, då fanns allting i Sura. Man kunde nästan få för sig att det var en större svensk stad hon talade om.

Sa jag i möjligaste mån? Från oss själva önskar vi oss en Ipad mini. Fast då får vi nog ta oss till Tibro, eller kanske ända till Skövde. Snacka går ju om man säger. 

lördag 7 december 2013

I Göteborg och Hjo

Göteborg
I Göteborg lämnar vi tillbaka våra 100 flyttlådor. Vi kör med Sven i bakhasorna men den mannen verkar inte leva upp till sitt rykte.

Hustrun lämnar mig för väninnorna vid sju och vid pass nio knackar Sven på fönstret – jisses, det var visst något han ville visa! 
Jag poppar pop-corn och häller upp ett glas rödvin, läser Jonkman – Introvert, den tysta revolutionen. Har det rätt mysigt, vilket för övrigt framgår av boken, den introverte trivs alldeles utmärkt på tu man hand med sig själv. Men hur ska hustrun ta sig hem? – ja, det får vi allt ta en funderare på.


Hjo
Hemma står oss snön halvvägs till knäna, kommer faktiskt inte in med bilen till vårt ägandes Hus. Ärligt talat, tror inte jag sett så mycket snö sedan jag var barn. Bara att ta skyffeln i vacker hand och börja skotta. En ny erfarenhet, utan tvekan. Men det känns bra, känns som att komma hem! Vi gör eld i kaminen, äter risgrynsgröt och ser på Woody Allen på TV. Gôtt! Somnar ovaggade. I morgon lär det visst komma mer.


onsdag 4 december 2013

Städdag

Rapport från idyllen: onsdag, betyder att det är dammsugarens dag. Så är det bara. Sedan får solen skina hur mycket den vill. Men först frukost i den där solen med ägg och kaffe – lågkaloridag idag. Och icke att förglömma, ett par tre bitar ingefära i lag. Påstås vara bra mot det mesta. Kineserna säger att ”äter man ett stycke ingefära varje morgon får apotekaren dö av hunger”.

Och apropå ingefära: kan sakna sushibaren, det medges.

Lyssnar på Veronica Maggio och gör armhävningar, några stycken i alla fall. Underbar bra pop, och duetten med Håkan Hellström är fin, man känner sig riktigt dansant.


Så ett samtal från labbeleverantören – Tulsa, den tokan, löper inte enligt plan, vilket innebär att valpen anländer Hjo tidigast i april. Dröjer ett tag alltså, men å andra sidan är april en utmärkt bra månad att bli med hund i. Men sedan går det inte att skjuta upp väsentligheterna längre. Dammsugaren väntar. Vi har inte plats för Rut längre, bara Rot. 

måndag 2 december 2013

Pensionärsliv

Var till biblioteket och lämnade tillbaka böcker idag, bl a Den sanna historien om Pinocchios näsa – halvläst. Tycker att Leif GW med åren förälskat sig lite väl i sitt polisiära rötägg Evert Bäckström. Jag gillade Lars Martin Johansson, mannen som kunde se runt hörn. Synd att han gick och dog.

Måste bara berätta. Tog vägen längs Hjoån till stan, den är fin även så här års. Spankulerar där på Regeringsgatan och går backen ner till ån, stannar till vid bron och där simmar herr och fru and. Jag tänker att okej då, tar fram kameran och siktar. Då kommer hela gänget flygande mellan träden. De hade redan räknat ut att här kommer en pensionär, trodde inte att det syntes så tydligt. Men tyvärr kompisar, inget bröd i påsen den här gången, bara böcker.

På hemvägen köper jag rökt sik. Lär visst inte vara så nyttigt sägs det. Men som pensionär gör jag sällan något jag inte vill. Och eftersom sik är gott så...





söndag 1 december 2013

Estrid Ericson

Dagens anteckningar gäller Estrid Ericson och jag har inte för avsikt att bli långrandig. Har nämligen en bild, som kanske inte säger mer än tusen ord, men som med sina ungefärliga 150 förmedlar vad jag har att förtälja.


Kuriosa: hotell Bellevue är beläget i Hjos enda backe, Överdriver? Nej, inte mycket, möjligtvis finns det en till. Påpekas bör också att badhotellet Bellevue inte är samma hotell som vi ser i Stadsparken idag. Det gamla Bellevue brann ner 1932.



fredag 29 november 2013

Stadsparken

Varma kläder anbefalles, för idag är det kallt. Ett besök i Stadsparken är dock aldrig fel, kanske mycket på grund av den allestädes närvarande Vättern. Men parken har mycket att bjuda i sig själv, de gamla charmiga trävillorna (de är magnifika, borde ta en bättre bild) från tiden som vattenkuranstalt till exempel. Och badhytterna vid Guldkroksbadet. Och promenadstigarna som slingrar fram i lövskogsgrönskan, ja, grönskan är det förstås inte så mycket bevänt med så här års, men slingrar gör de.


Utmärkta kärleksstigar? Utan tvekan. Inser man inte det av egen kraft förstår man det av alla inskriptioner i bokstammarna (se bild). Här har månget förälskat par slingrat sig fram och samman. Inte idag dock, ser bara en och annan hund och -ägare. Så ser det ut i Stadsparken.

Vi fortsätter med lunch på Vete & Råg: italiensk pizza med mozzarella och prosciutto. Smakar mycket bättre än den jag åt i Ventimiglia i höstas!

torsdag 28 november 2013

Komma i ordning

Nu erövrar vi Huset rum för rum. Nedervåningen klar, så gott som, golven slipade och ny färg på väggar och tak. Bokhyllorna på plats, med fräck belysning dessutom. Rogers underbara lampa lyser i fönstret, och den lättsinniga damen från Groningen är här.

Man börjar känna sig hemma. Men tanken på att ta sig en tupplur varje dag är bäst att glömma. Man får inse att som pensionär har man inte tid. Alltid finns det något som behöver skruvas ihop eller så, eller en eller annan tung möbel som ska kånkas upp för trappan - och sedan ner igen.

Men vi sover gott om morgnarna, som tonåringar ungefär. Det verkar vara den enda fasta rutin vi har skaffat oss i Hjo. När hunden kommer blir det bättre, med långa promenader utefter Vättern. Men nu: måste börja med armhävningar varje morgon. Och läsa franska disciplinerat fram till lunch.  D'accord!

måndag 25 november 2013

Mellan Hjo och Jönköping

Idag tar vi oss till Jönköping, till IKEA för inköp av soffa/gästsäng och diverse andra attiraljer. Vättern håller oss sällskap efter vägen, dyker upp med jämna mellanrum, ja betydligt oftare faktiskt så här års när naturen står avlövad. Man blir lite glad – ”Kolla, där dyker Visingsö upp, owao!”

Men det finns annat också, en bisonfarm i Gate vid Hökensås till exempel, med gårdsbutik och bisonsafari. Helt klart borde man ta sig dit någon gång. Kronhjortarna i Brandstorp ser man från vägen. Sedan är jag nästan hundra på att ett gäng lamadjur huserar i ett av hägnen. Och mitt i alltihop kommer en råbock ut ur skogen och spatserar stolt över vägen, tar god tid på sig.

Det är mycket man borde göra när man färdas denna väg mellan Vättern och Hökensås – bland annat borde man göra ett besök i Gustav Adolf. Det ligger högt på prioriteringslistan, vi kan knappt bärga oss. Men tyvärr, det blev inte av idag heller. Tog iallafall en bild på vägskylten!

onsdag 20 november 2013

Hundövning

Vi är med hund, det är äntligen dags att offentliggöra denna lyckliga omständighet. Nedkomsten beräknas omkring jul och hemkomsten till Hjo i mars. Vi återkommer i ämnet längre fram. Grr...grr...vaff...vaff.

Till dess övar vi på Diesel, en pigg och glad liten Jack Russell/Bichon frisé-krabat. Det är hantverkarens hund och den tar vi oss gärna an medan husse jobbar på Huset. På promenad söderut längs Vätterns strand till exempel, bättre hundstråk är svårt att hitta, om man nu inte väljer Hjoåns dalgång istället.

Våran hund ska också vara glad och vifta på svansen och leta kantareller och bära tidningen hem från kiosken. Och pipa besvärat om någon avviker från flocken. Men som sagt, vi återkommer i ämnet.


måndag 18 november 2013

Karlsborg

Söndag, kallt väder och sol. Vi tar oss till Karlsborg i hyrd bil. Karlsborg, Sveriges reservhuvudstad. För så var det tänkt vid krig eller annan ofärd, plats i fästningen för både regering, riksdag och kungahus. Dessutom lär slutvärnet vara norra Europas längsta byggnad (källa: svärfar, det gamle fanjunkaren. Wikipedia säger en av Europas längsta). Så fick vi in lite folkbildning i bloggen också!

Fast idag är det laxfiske som gäller. Svärsonen inhandlar kastspö, rulle och drag, han är en av dessa trygga norrlänningar som vet när laxen hugger. Fast inte i Hjo sägs det, bättre pröva lyckan i Karlsborg, i Hjo finns inga berghällar att fiska lax ifrån. Sagt och gjort, vi är där på mindre än en halvtimme.

Dessvärre är inte laxen där, och ingen röding, öring eller abborre heller. Kanske skulle vi ha stannat i Hjo. Men svärsonen har inte mitt pessimistiska sinnelag, ger sig inte i första taget, inte förrän Vättern bestulit honom på två (alla) av hans fiskedrag. Lite molokna sätter vi oss i bilen och åker hem, men blir strax på bättre humör – hustrun steker isterband och bättre mat finns inte.

söndag 17 november 2013

November

November är inte årets roligaste månad. Och Hjo i november är inte stort annorlunda än... ja, till exempel Tidaholm, jo, ändå kanske något litet. Turisterna är borta men Vättern ligger där den ligger, laxen hugger och Feskeboa erbjuder även i denna trista månad rökt sik och röding. I kväll har vi dessutom avnjutit anklår med potatisgratäng tillsammans med yngsta dotter och sambo. Det smakade lite Frankrike, efterdyningar typ. Parfait!

Vi intalar oss att detta överväger det faktum att bilen inte mår så bra just nu och att Huset aldrig tycks bli klart. Huset kommer naturligtvis aldrig att bli klart, men det gör inget, det är så det ska vara. Men nästa vecka kommer målaren, nya tapeter, ny färg – då blir det bättre. Helt klart!




Men bilen gillar inte denna flytt från Göteborg, punka på flyttdagen och i går dog den totalt, står parkerad utanför ålderdomshemmet. Har någon missat symboliken?


onsdag 13 november 2013

Flanör


Novemberonsdag: blek sol och långa skuggor. Bäst att passa på. Jag går Västergatan fram, viker in på Linnégatan och når slutligen Vättern via Långgatan – som i Göteborg men så annorlunda. Jag ser knappt en människa, jo, en matte som rastar sin Golden och jag noterar att hunden har badat. Har förstått att här på västra sidan av sjön blir det sällan badvänligt ens på sommaren. Jo, säger matten, men hon kan liksom inte låta bli. Åtminstone hunden verkar nyfiken på mig. Det är bra det, det är en sådan hund jag vill ha.


Fortsätter Långgatan fram i trähusidyllen, plåtar Sjögatan (som är särskilt idyllisk) i kullerstensbacken upp från sjön. En favorit, Hjoån är en annan. Här i denna lilla å leker öring och harr om höstarna, å och å förresten, det är en bäck, åtminstone för mig som haft Kolbäcksån och Göta älv nära inpå i livet. Men som man säger nu för tiden, jag erkänner, Kolbäcksån i Hjo skulle bli fel, helt fel.

Sedan Ica för inköp av mjölk, ägg och ärtsoppa. Ärtsoppa och pannkaka, kan man äta det på en onsdag? Jovisst, det går alldeles utmärkt!


söndag 10 november 2013

Hjo: första veckan

Första november kör vi upp till trästaden för att betala Huset. Efter Alingsås öppnar sig himmelens portar på vid gavel, vi kör i hällande regn hela vägen – ja, det blir värre och värre, tror knappt jag varit med om blötare bilfärd. Vi signerar våra papper och kör hem igen, här finns inget mer att göra en sådan här dag. Möblemanget kommer först nästa vecka – vi kan ju inte sitta här på varsin bananlåda och titta på varandra.

På Stavhopp i Gbg möts vi av någon sorts Helan & Halvan-upplevelse. Lyset fungerar bara i hall och sovrum. Teven är utslagen – men fungerar om vi sätter på spisen. Dock, spisen fungerar inte.
Hallå, hallå, sätt på spisen, nu börjar Aktuellt!

Måndag morgon anländer med förkylning och punktering, motgångarna avlöser varandra. Men skam den som ger sig. ”Vi börjar om igen. Vi ger oss inte”, som Lars Gustafsson sa en gång i tiden.

Men efter regn följer sol.
I Hjo upptäcker vi Hamnkrogen, och Vete & Råg. Sedan kommer bohaget, bra, bra. Och Pricken är med. 

Arbetshelg med äldsta dottern och sambo, som dyker rakt ner i flyttlådorna, kånkar och bär, skruvar och slår. Själv tar jag på mig arbetshandskarna och krattar löv i trädgården. Om jag går upp på övervåningen, öppnar sovrumsfönstret, tittar ut och vrider huvudet i 45 grader kan jag se Vättern. Det är sådant som kallas livskvalitet. 


onsdag 30 oktober 2013

Hemma och hemma

Hemma igen möter oss Göteborgsvädret med regn tre dagar i sträck. Kulminerar med stormen som kom av sig.

Idag inte så illa. Går i blek sol Danska vägen fram mot Redbergsplatsen. Dock, staden verkar avfolkad, Halta Lotta död med nedmonterad uteservering. Nåja, hon kanske repar sig igen inne i värmen.

Förresten, hemma och hemma. Har känt mig lite vilse i tillvaron ett tag, inte hemma alls faktiskt. Med magasinerat bohag, och adressen alldeles för långt bort från Gyllene Prag och Linnégatan... Inte så konstigt om man blir lite lessen ibland. Skjut mig, någon! Hustrun påpekar att 60-bussen tar oss till stan på sju minuter. Jo, kanske det. Men ändå.

Tror jag längtar efter ett hem, alltså Huset, det med stort H. På fredag går flyttlasset!

onsdag 23 oktober 2013

Gorbio

Vi bestämde oss till slut och tog bussen upp på ännu en bergstopp – Gorbio. Hustrun spänd hela morgonen, ont i magen. Vi vet båda hur dessa bussresor brukar vara: slingrande, hisnande historier med stupet knappt ett andetag bort. Det är inte roligt att behöva sjunka ner på golvet med hjärtklappning och kallsvett. Och runt omkring oförstående fransoser – vad är det för konstigt med sådana här vidriga vägar?

Av detta blev nu inget. Högt och slingrigt, förvisso, men inget stup. Tämligen behaglig resa faktiskt.

Enligt Wikipedia är ”Gorbio est un petit village perché dans une vallée au-dessus de Menton et Roquebrune.” Högst förtjusande är jag villig att tillägga, men säsongen var tyvärr över för så sena turister som vi. Lunchen blev kaffe med Tarte au pommes och var sitt glas vin. Vinet kostade 1,50 E, blir svårslaget i år. Alltid något.


söndag 20 oktober 2013

Söndag

Så var det mat igen, ja. Svårt att komma ifrån i det här landet, särskilt på söndagarna. Vi tog oss in till Menton för intagandet av söndagslunchen, denna långdragna ceremoni då allt annat tycks stanna upp. Och alla tusen restauranger börjar befolkas vid ungefär halv ett - vid halv två är det fullt.











   
Profiteroles 

Le Cyrnos efter Promenade du Soleil är en favorit. Där äter man denna söndag Duo poisson (lax och daurade) som plat de jour. Oui, je prende les poissons, S.V.P. Ja, det är inte fel alls. Men det bästa med denna repa är desserten. Profiterole au chocolat, petit-chouer med glass, grädde och chokladsås. En ny bekantskap, som utan krusiduller tar sig upp i topp på efterrättslistan. Här i landet lever desserterna ett liv i välmåga. Andra toppnummer är Tarte Tatin, Créme brûlée och Tarte aux fraise. Man slickar sig om munnen.

Iles flottante kvalar inte in på listan denna vecka heller.

.

onsdag 16 oktober 2013

Cyklister, hundar och joggare

Från vår balkong ser jag att fransmännen har fullt upp. Är det inte hundägare som motionerar sina bästa vänner, är det joggare eller klungor av cyklister – i bästa tävlingsmundering – som drar förbi. Cykelsporten är stor i Frankrike, trots Armstrong och alla andra fuskare. Jag behöver inte vänta länge på klungorna. Förresten, kolla in mannen som anför klungan på bilden, visst gör han tummen upp! Bien!

Och hundar och hundägare är talrika utefter denna soliga promenad, särskilt vid morgonkissen. Lite senare, vid tiotiden kommer den excentriska ”Damen med hunden” ut från la Residence intill, klädd i morgonrock och parasoll, trasselsudd medföljer. Vi undrar hur hunden har det.

Svenskt språkligt avtryck i världen – smorgasbord.
 På hundfronten heter motsvarigheten - vastgotaspets.






måndag 14 oktober 2013

Mat och födelsedag

Äldsta dotter med sambo nere på besök. Vi gör ett nytt försök med Italien, Ventimiglia. Och Ventimiglia har sin marknad som ett säkert kort i rockärmen. Jag köper ett dussin näsdukar snyggt förpackade i medföljande ask – undrar hur den mannens affärer går, vilka mer än jag köper näsdukar år 2013? Nå, vi köper en Limoncello också, hustruns favoritlikör, plus en parmesanost vi inte kunde lämna ostörd. Visst italienarna kan de också! Fast knepiga, lunch på språng med micrad pizza i hand.

Dotterns födelsedag firas på vegansk restaurang i Menton (trodde inte att sådana fanns i Frankrike). Koncept: asketism i överflöd. Inget vin till bovetet här inte! Påvert. Dottern nöjd men inte översvallande. Bättre då kvällen efteråt: italienskt hak (voila!) runt hörnet med värme och god mat, magnifik Risotto Frutti di Mare! Hur kan vi ha missat den?

Måste erkänna att italienarna här i Menton kan laga mat.

Mat och mat och mat.

Dotter och svärson springer, springer långt. Den ena till Italien, den andra till Monaco. Beundransvärt. Själv har jag med ålderns rätt slutat med sådana dumheter.


lördag 12 oktober 2013

Nice

Bussen till Nice är ett billigt nöje om man inte har bråttom. 1.50 E för en och en halv timmes snurrande i bergen och in och ut genom Monaco (sight-seeing faktiskt) och förbi Eze och ovanför Villefranche-sur-Mer, byn med den underbara utsikten. Och hela tiden med Medelhavet i blickfånget.

Framme i Nice fördriver man gärna någon timme i Vieille Ville, kollar in gatuartister som svävar fritt i luften (se bild) och sedan slukar jag girigt en Mixed grillat viande rakt in i fel strupe. Eftersom ansiktet blir rött, rödare, rödast och köttbiten sitter fast blir hustrun hysterisk och skriker högt. Personalen rusar till, undsätter. Några dunkar i ryggen och strupen är fri. Merci beaucoup! Oh merci!


Maten var underbar!

Och apropå ingenting - eller kanske Göteborg.

Rue Jean Medecin trafikeras numera av spårvagn. Och jag hävdar med bestämdhet att de är vackrare att se på än våra egna i Göteborg, inte skriker de i kurvan vid Place Masséna heller.


söndag 6 oktober 2013

Några dagar i början av oktober


Imperia

Yngsta dotter med sambo på besök, kul, kul! Vi besöker Imperia – egentligen två städer, Porto Maurizio och Oneglia, som Mussolini behagade slå ihop någon gång på 20-talet – i hopp om ett trevligt utflyktsmål i Italien, när vi ändå befinner oss så nära. Och visst ser Porto Maurizio fint ut på håll, där den klättrar uppför kullen/berget. Men någon vacker piazza kantad av restauranger kunde vi inte hitta. Ingenting annat heller. Vi gick ändå från toppen och ner.

Utfodring på enklast tänkbara.

Några italienvänner blir vi nog aldrig i den här familjen.

Dottern ville ha glass – den var god.


Roquebrune village

Uppe i bergen ligger Roquebrune gamla by. Det är något helt annat. Man äter på la Grotte, svärdfisk t ex, blir på gott humör, tittar på den magnifika utsikten (Monaco alldeles bestämt därborta, till hälften skymt bakom capen) och utforskar gränderna, som slingrar sig upp eller ner i byn, antingen trappor eller backar. Man undrar hur barnen lär sig cykla. Om de gör det.

Helt sinnessjukt! Som dottern uttrycker det.

Det är kul det här!

Man lär nå Menton på 1,5 timme per fots – det gör vi en annan gång.


Blåst

Det har blåst några dagar, väggarna knakar och dörrarna slår. Vågorna når ibland Promenade du Soleil.

Harry Brandelius – vad visste du om Medelhavets vågor?