lördag 31 oktober 2015

Hjo-Hjo får en chock

Dagens cd (lp funkar inte längre, Hjo-Hjo har för länge sedan räknat ut vad det betyder. Hopp, hopp, hopp, min svarta känguru) förläggs till Hjoåns höstliga dalgång. Strömstaren är i farten igen – välkommen tillbaka, och Hjo-Hjo badar och får en chock. Möjligtvis även öringen, åtminstone spritter de iväg åt varsitt håll. Hunden tittar på husse: Ska du inte ta en bild på storsjöodjuret? Nja, det får räcka med ett par på höst och hund.

Och i GP läser vi att män tror på ufon och kvinnor tror inte på månlandningen. Och terrorattackerna mot World Trade Center var ett verk av amerikanarna själva. Man blir som.

Miljöpartisterna tror på änglar och Vänstern på reinkarnation. Underbart, man undrar vilken skepnad Stalin rumsterar om i idag: den lille timide herr Andersson kanske, som står och väntar på spårvagnen vid Drottningtorget. Rätt som det är slå det över och mannen av stål tar av sig förklädnaden.

Kristdemokraterna tror mer på Jesus än Darwin. Dock inte alla om rätt ska vara rätt.

Vad sossar och moderater tror på är mer oklart. I det här fallet kan det nog vara till deras fördel.

Och klockan 13 ska fotbollsallsvenska avgöras: Låt han dö! Låt han dö! Man blir som. En gång till.



onsdag 28 oktober 2015

Kändisar i hela Guldkroksbygden

Personliga Persson (läs: Bloggaren) / Satt en morgon vid frukostbordet / Läste i morgonbladet... Och satte nyponsoppan i vrångstrupen. För på förstasidan i Hjo tidning kommer Bloggaren och hans personliga hund strosande längs Strandpromenaden. Bland alla vackra höstfärger i solen. - Göta Petter, säger hustrun. Kändisar i hela Guldkroksbygden. Kommer ni i teve ock?

- Sulle nästan tro det, säger Bloggaren.
- Tjôta, säger hunden.

Sedan börjar Bloggaren förbereda sin Leif GW Persson-kväll. Lägger sig helt sonika på rygg och läser senaste alstret och undrar hur det ska gå nu när Johansson – mannen som kunde se runt hörn – är avdagatagen. Av författaren. Nå, det ger sig. Eller inte. Bloggaren är skeptisk, Persson kände sin Johansson. Hur väl känner han Lisa Mattei?

Ett trevligt! avbrott för Veckans brott mellan nio och tio. ..Att det senaste lustmordet / Bjöd på en mängd pikanta detaljer... Och sedan buss på boken igen. Kom och lägg dig hos husse Hjo-Hjo, kvällskiss blir det när boken är utläst. Ge dig till tåls, det är bara 350 sidor kvar.

Foto: Marita Sjöquist, Hjo tidning


söndag 25 oktober 2015

Ostronöppnaren på Le Lido

Så här års brukar Bloggaren tillbringa ett par veckor på sydligare nejder. Där han äter ostron och känner sig osvensk i största allmänhet. Vilket är välgörande i sig. Kan vara. Ofta. Dock inte denna höst.

Men om det är 11 grader i Hjo och 12 i Paris kan det väl kvitta. Och fagrare omgivningar än Vätterns strand och Hjoåns dalgång är knepiga att hitta. Så inte behöver man åka utomlands...

Och Hjo är nästan som Menton. Strandpromenaden är Promenade du Soleil, fast utan alla solglasögon och musslor med pommes frites. Och rosévin. Det kan Bloggaren vara utan. Och en pilsner på Bar Tati här i Hjo är inte heller fy skam. Så att.

Egentligen är det bara den mästerliga ostronöppnaren på Le Lido vid Place aux Herbes som fattas. Han är snabb och flink med kniven och Bloggaren är förlorad och förförd. Frågar: Gör det inte ont det där, i muskeln på l'huîtren? Non, säger ostronöppnaren. De är så vana vid det. Fast på franska då.

Ostronöppnaren skulle göra sig på Bryggan. Utan tvekan skulle han det. 



fredag 23 oktober 2015

Storöring och äppelchutney


För tillfället verkar det som om Bloggaren är lite dålig på att blogga. Inspirationen tryter. Sådant händer. Men Bloggaren har ett bra recept mot skrivkrampen: Sätt sig ner på rumpan bara, och skriv! Det är inget mer med det. Säv, säv, susa, / våg, våg, slå, / I sägen mig var Ingalill / den unga månde gå. Och nu rinner den till, inspirationen. Jäklar anacka, du Gustaf.

Bloggaren skarvar inte mycket när han påstår att han såg två storöringar* i ån idag. De hoppar och leker och slår men fastnar inte på bild. Det är fullkomligt lönlöst att ens försöka. Följarna får varsågod tro Bloggarens på hans ord: visst var det storöringen. Sant. Nästan. Eller också går man på öringsafari med öringgeneralen Hansson och hoppas att han letar rätt på några riktiga bumlingar att se sig mätt på. Det är inte osannolikt.

Som tur är poserar gärna Bloggarens hund och vill vara med på bild. Duktig vovve. Och fin hund – vem säger emot?

Fast nu börjar det bli dags att dra sig hemåt. Kom nu Hjo-Hjo, vi skulle ju hinna med att sylta några burkar äppelchuttney innan kvällen. Inget hundgodis direkt. Men går knappast att undvara till lammkorven. Om man är ohund.



* I begynnelsen fanns två öringstammar i Vättern, en uppströmslekande och en nedströmslekande. Den nedströmslekande storöringen, som kunde bli upp mot 20 kg, försvann när vattenkraftverket i Motala ström byggdes i början av 1900-talet. Då var det slutlekt, och därmed slut på vätterlaxen, som den också kallades. Synd. Jo, onekligen. 





söndag 18 oktober 2015

Höst, linssoppa, Håkan Hellström och en god bok

Lördag kväll och Bloggaren lagar linssoppa. Det är en paradgren som kommer väl till pass när det börjar dra kallt från Vätternhavet. Linser, purjo, morot och tomat. Lök och vitlök och en potatis per person. Så ungefär. Och en skvätt vin till kocken, bör inte uteslutas. Låt småputtra tills det är klart. En garanterat omöjlig-att-misslyckas-med-rätt.

Jo, nu får man skynda att älska, som Arja sjunger. Dagarna mörkna minot för minot. Vilket kan vara bra eftersom Bloggarens nattduksbord svämmar över av dåliga samveten. Två ständiga* som skaver, och så Proust förstås. Hot Shots, en bok om hur man tar bättre bilder och Labrador Retriever-boken. 
Och på bibblan är Bombmakaren och hans kvinna beställd. Trevlig höst framför brasan. Stackars hund.

Och Håkan Hellström, be bop a lula, har sålt 130.000 biljetter till Ullevi på tre timmar. På facebook är vännerna antingen uppe i det blå, eller snärjda i detsamma. Men hav fördragsamhet, Bloggaren har hört att det ryktas på Axevalla: Extrakonsert i Hjo lagom till Hamnfesten! Ryktas. Men det låter rimligt, eftersom han inte kom i somras. Det blir till att leta reda på sjömanskostymen igen. Hjo-Hjo, var gjorde vi av våra kostymer? Inatt finns ingen väg tillbaks / Ingen alls / För sent för Edelweiss...


* Två ständiga som skaver är Peter Englund/Stridens skönhet och sorg och Sara Danius/Husmoderns död.








torsdag 15 oktober 2015

Full Rulle

Ett nytt behov är skapat! Från och med igår kan Bloggaren inte begripa att han tidigare kunde gå ut med hunden utan sin Dog Walk-app. Och Hjo-Hjo skakar på huvudet så att öronen fladdrar. Det är komplett obegripligt. För när vi kommer hem tittar vi storögt på appen: vi har spankulerat Hjo runt, 5,2 km, under enochenhalv timmes tid - och tappat 850 kalorier på köpet. Underbart. Strålande tider, härliga tider!

Och hur går det med vinet? Fort berätta vad som hänt, är vinet klart snart? Nja, det hjoska sauternesvinet jäser på fjärde dagen, spontant och alldeles förtjusande angenämt. Klart, nej, men om vi ses framåt vårkanten så. Starkt och gott lär det i vart fall bli. Kajorna har varit på komposten och kalasat upp äppelresterna. Nu vinglar de omkring på friggebodstaket och skrattar så de kiknar: Hej, jag heter Rulle. Full Rulle. Hej, jag heter Kaja. Usw.

För övrigt finns det trevliga appar för oss vinkännare också. Vivino Wine Scanner är en. Plåta etiketten och du får veta allt om vinet du dricker. Bloggaren är helt överväldigad. Smakade det bra? Mmm, kanske. Ska kolla upp det i appen bara. 



tisdag 13 oktober 2015

Vart tog Erik läspe och halte vägen?

Nu är vädret så grådaskigt att det knappt lönar sig att knäppa kort. Bloggaren lämnar kameran hemma och förlitar sig på gamla meriter. Och visst, i arkivet dyker Erik upp. Som gubben i lådan. Vad blev det av honom tro?

Bloggaren har länge undrat vart tusan Grönköpings grundare tog vägen? Erik läspe och halte? Han stod skulpterad i trä vid hotell Bellevue i Stadsparken och såg grotesk ut. Och färggrann. Bloggaren saknar honom – och Hjo-Hjo, för han, Erik, råkade stå på bästa pinkeplatsen i hela Stadsparken. Någon i Hjo-gruppen kanske?

Och nu har Bloggaren hakat upp sig igen. Han gör gärna det: hakar upp sig. Uppochnerpå är glömt. Man måste kunna glömma och gå vidare. Men på dagens hundlångis ser Bloggaren en skylt på en brevlåda: Ingen reklam. Jag tänker själv. Och Bloggaren undrar hur reklamen och tänkandet hänger ihop, för hur mycket han än lägger pannan i veck skulle han aldrig någonsin kunna värka fram att det är 150 kronors rabatt på Hjo-Hjos favvotorrfoder på Granngården idag. Inte så länge han inte heter Sokrates.

Men mycket skräp i brevlådan är det. Åtminstone om vi pratar papperslöst samhälle.




söndag 11 oktober 2015

Mycket på gång

Nu är det mycket på gång. Andra året blir i november Tredje året och jakten på ny header pågår febrilt. Blir det en favvobild på Hjo-Hjo tro, eller på hamnen eller Hjoån? Eller rent av en närbild på Bloggaren själv? Aldrig i livet. Men det ger sig, följarna får ge sig till tåls någon liten vecka. Bloggaren också, för han har ingen aning.

Och Bloggaren har gett sig på att brygga äppelvin, till hundens förtjusning – minns Alf Robertson och hans Hundar och ungar och hembryggt äppelvin. Som går på hundrepeat hela dagarna. Tio liter spontanjäst äppelvin, det blir grejer det, kommer att göra Per Morberg grön av avund. När hans viner får stå osålda på systemet, åtminstone här i Hjo. Bloggaren återkommer i ämnet när vinet jäst färdigt och lagrats på ekfat i minst fyra år.

Och sedan slår pappa språkpolis till. Eller snarare undrar lite försynt: hur det ska heta? Om man nu håller en burk honung med locket mot golvet – så bör man behålla locket på. Sant. Men alltså, håller man burken uppochner? Eller uppochnerpå? Därom tvistar de lärde. Kanske.

Nu väntar Bloggaren med spänning på honungskommentarerna. 




onsdag 7 oktober 2015

Vätternhavet

Nämen, är Bloggaren redan tillbaka? Har det hänt något på kajfronten?

Nix, inte ett skvitten. Fick bara ett sådant pockande behov att berätta att Vätternhavet i detta nu bjuder på fin skådespelarkonst. Vredgade vågor: som den värsta olja av Strindberg. Vill man gå torrskodd längs Strandpromenaden idag får man ha rejält på fötterna, vilket även kan vara bra i andra sammanhang. - Akta dig Hjo-Hjo så att du inte följer med ner i djupet. Och blir mat till storrödingen. - Aj aj, kapten, svarar han.

Och sedan sjunger Bloggaren och hans hund unisont: Och de brassade för fyllning och började sin gång / och tillbaka till vår skuta rodde vi / och där gick hon i monsunen och jag hörde deras sång: / Rolling home, rolling home, across the sea!

Dramatik efter kusten. 





Päronen är slut

Nu samlas kajorna i stora flockar i staden, skränar och står i. Tidigare har de mumsat i sig husets två augustipäronträd, frukten alltså, och det synnerligen omsorgsfullt. Inte ett päron blev över till de rättmätiga ägarna. Men Bloggaren tycker inte illa vara, förra sommaren räddade han tillochmed livet på en snedseglande kajunge. Den låg med tung hjärnskakning intill verandans skjutglasdörr. Godnatt jord, hann Hjo-Hjo säga innan Bloggaren ställde sig i vägen. Nu ska vi vara snälla. Duktig vovve och duktig kaja.

Jo, nu kommer de in till staden. I stora flockar. Voffor gör di på detta viset? Söker de skydd? Ja, något lite kanske. Bloggaren har forskat i ämnet, googlat alltså, och förstått att kajorna berättar för varandra var det finns käk. Päronen är slut på Västergatan, säger de. Men jag vet ett annat ställe... Och tätt intill varandra i ett parkträd slipper de frysa om fjäderstjärten mer än nödvändigt. De dugligaste sover längst in och högst upp, på bästa platsen.

Inte stort annorlunda än i andra holkar och boningar här i staden. Så nu kan läsaren känna sig kajupplyst ända tills nästa blogginlägg. Som kan komma imorgon eller om två veckor. Orsa kompani lovar inget betämt. Och eftersom Bloggaren inte har någon bild på kajorna kommer här istället en på en hund och en på en båt. Båda kända i bloggen sedan tidigare. 




måndag 5 oktober 2015

Arbetshelg i Hjo

Lagom till helgen kommer Stockholmsdottern med hund och Vernersson på besök i Hjo. Då gäller det att passa på.

Dottern sätts omgående på kökstjänstgöring (rotmos och grynkorv, smulpaj med vaniljvisp!Genusvetenskap läser man i Lund har Bloggaren hört. Inte i Hjo) och mågen klänger så lustigt på stegen och ansar det franska fikonträdet (det falska) så att. Nå, ner till marken kommer man alltid. Välbehållen i detta fall, vilket är viktigt eftersom Bloggaren påpassligt nog inhandlat ett ton jord just till denna helg. Gräsmattan förlängs in till altanen. Det ska göras, så är det bara. Bloggaren vill inte trampa barfotafötterna i gruset längre. Och framförallt inte hustrun. Det passar sig inte när de ska inspektera ägorna efter frukost.

Hallå Vernersson, det är bara till att hugga i! Dagen är inte slut än!

Bloggaren plockar äpplen och leker med hundarna. Någon ska göra det också.

Och Hjo-Hjo noterar med tillfredsställelse att Gårdon Gårdshund vuxit till sig sedan sist. Hundynglingen går liksom att resonera med nu, och har släppt taget om öronen, Hjo-Hjos nämligen. Det ylar vi på. Tillsammans.








torsdag 1 oktober 2015

Det är grävlingen

Hjo-Hjo nosar runt på gräsmattan, har inte tid med frukosten och missar sånär att slicka den obligatoriska smörkniven ren. Han nosar och nosar. Det är grävlingen, säger grannen. Det sägs att vi har en som luffar runt här på Väster. Det syns förresten på fallfrukten. Det ser ut som någon skurit i äpplet med kniv. Så nog är det grävlingen. Man får passa sig, han biter tills det krasar, bäst att ha koks i stövlarna. Har Bloggaren hört..



Apropå grävlingar fick hustruns morbror i Fagersanna en grävling på halsen en gång. Grävlingen bara fanns där en dag och fann sig så väl tillrätta med både katt och hund, kossor och folk att han stannade kvar. Han hette Grimbert och levde på kanelbullar och hallonsaft. Det var inget mer med det. Men en dag fick morbror Stig för sig att en grävling kanske borde leva med de sina i ett gryt i skogen hellre än bland kossorna i Fagersanna. Sagt och gjort, in med Grimbert i kofferten och iväg. Och ett par mil in i skogen släpptes Grimbert ut. Grävlingen tittade morbror Stig i ögonen men luffade så sakteliga ut i skogen. Tack för den här tiden, sa morbror Stig.

Som körde hem igen med saknaden som en klump i halsen.

Men när morbror Stig körde in på gårdsplanen var Grimbert redan hemma. Han satt på förstubron och mumsade kanelbullar. Så att.

Någon som vet var man kan köpa koks i dessa tider?