Kräftor

I Åsa Linderborgs Mig äger ingen finns en underbar passage där pappan, Leffe, berättar om hur det gick till på Villa ASEA.

Där åt de oxfilé och rysk kaviar. Varje dag. Berg av svenska kräftor.        
Det är ju för jävligt att såna där människor som inte ens vet hur man äter kräftor får tugga i sig hur mycket dom vill. Du ska se att de bara äter stjärtarna och kastar resten.

Det finns många underbara passager i den boken och som helhet är den rent förunderligt bra. Man kan bara avundas den som inte läst den än.

Hustrun har ätit kräftor sedan barnsben och vet hur det går till. Hon äger därför en naturlig auktoritet på området som icke  låter sig motsägas. Bloggaren hade knappt smakat kräftor innan hustrun kom in i bilden, det är å andra sidan en himla massa år sedan, så han har haft gott om tid att lära sig. Varje år lär han sig ändå på nytt att smöret i huvudet inte får glömmas. Enligt hustrun är smöret det bästa på kräftan. Bloggaren är skeptisk men läraktig. Med åren tycks ändå det viktigaste vara att kräfthuvudena ska radas upp och kanta tallriken vartefter de avverkats. Glöm aldrig det!

Vi radar upp oss i trädgården och smakar av både turkarna och kineserna. Men de väger lätt jämfört med kräftorna från Vättern. Förvisso ingen blindtest, men ändå. Den gamle fanjunkaren berättar historien om varför så goda djur borde vara förbjudna för civila. Den har vi hört förut, men det gör inget.

Hjo-Hjo får nöja sig med vattenmelon och en ynka liten kräftstjärt. Men glad hund idag igen.