Fransk afton

Det är bara att erkänna, dagarna går och Bloggaren får ingen ordning på sin franska abstinens. Bäst då att ställa till med Fransk afton: sjunga Il venait d'avoir dix-huit ans* med Dalida och ta sig något litet glas rosé (fast rosén smakar så mycket mer i solen i Menton, vilket man får lära sig att leva med) i väntan på musslorna och pommesen. Då känns det genast lite bättre. Och på filmstudion på Västergatan får Jean-Paul Belmondo sitt stora underbara genombrott med Till sista andetaget.

- Åhh, en svart-vit rulle, säger Hjo-Hjo. Det var inte igår. Ascoolt! Nästan bättre än fyra gnagben.

Så att. Man reder sig.

Värre då med Sura blå, elda på. För att prata ishockey mitt i franska myset. Två smockor i rad och 0-11 i målskillnad. Bloggaren blir som nedstämd. Och undrar om det inte vore värt att bli frölundait på gamla dagar. Men Frölunda Indians är inte Sura Blue Hammers. 38 år i Göteborg hjälper inte. Så att.

I Scandinavium har Bloggaren aldrig sett ishockey, bara rock'n rollers. Och en nobelpristagare: Einstein, disguised as Robin Hood / With his memories in a trunk / Passed this way an hour ago / With his friend, a jealous monk.

Men nu tror Bloggaren att vi får ge oss. Innan inlägget blir spretigare än det redan är.

* Klippet på Il venait d'avoir dix-huit ans är från Mina Tannenbaum, en film som inte går att kringgå en fransk afton.