Guld och gröna skogar

På morgonpromenaden kan Bloggaren inte få tyst på sin hund, han sjunger: Det var dans och hålligång uppå logen natten lång / Det var sommar, det var GULD och gröna skogar. Eftersom han är som gla i Charlotte Kalla från Tärendö. Precis som husse. Förbannat bra gjort! Så ska en slipsten dras. Osv.

Och i morgon ska Hellner visa var skåpet ska stå. Kanske.

Från Hjo kan annars rapporteras att lagd snö ligger. Men det blir ingen is till punschen, i vart fall inte från Vättern. Den ska ryka tre gånger först, sägs det. Och så här långt är det rökfritt. Så att. Och kanske är det lika bra, ifall man vill få någon ände på vintern. Vi hejar och står i framför tv:n. Men så snart OS-skidorna har sluntit förbi vill Bloggaren ut i backarna och plocka blåsippor. Utan strumpor och skor. Vilket är strängt verboten. Man blir som förkyld.

Och Hjo-Hjo längtar efter den guatemalanska regnskogen längs Hjoåns dalgång. Han undrar hur lummigt det kan bli. Och grönt.

Till sist. Bloggaren har skaffat sig en app som scannar gamla gulnade fotogafier. Även nya för den delen. Och vips har vi Bloggaren i åtskilligt yngre upplaga i mobilen. Vinter på Kapellgatan i Surahammar. Från den tiden då vintrarna var Vintrar, och somrarna soliga som i Extremadura. Det var bättre förr.

Fransk afton

Det är bara att erkänna, dagarna går och Bloggaren får ingen ordning på sin franska abstinens. Bäst då att ställa till med Fransk afton: sjunga Il venait d'avoir dix-huit ans* med Dalida och ta sig något litet glas rosé (fast rosén smakar så mycket mer i solen i Menton, vilket man får lära sig att leva med) i väntan på musslorna och pommesen. Då känns det genast lite bättre. Och på filmstudion på Västergatan får Jean-Paul Belmondo sitt stora underbara genombrott med Till sista andetaget.

- Åhh, en svart-vit rulle, säger Hjo-Hjo. Det var inte igår. Ascoolt! Nästan bättre än fyra gnagben.

Så att. Man reder sig.

Värre då med Sura blå, elda på. För att prata ishockey mitt i franska myset. Två smockor i rad och 0-11 i målskillnad. Bloggaren blir som nedstämd. Och undrar om det inte vore värt att bli frölundait på gamla dagar. Men Frölunda Indians är inte Sura Blue Hammers. 38 år i Göteborg hjälper inte. Så att.

I Scandinavium har Bloggaren aldrig sett ishockey, bara rock'n rollers. Och en nobelpristagare: Einstein, disguised as Robin Hood / With his memories in a trunk / Passed this way an hour ago / With his friend, a jealous monk.

Men nu tror Bloggaren att vi får ge oss. Innan inlägget blir spretigare än det redan är.

* Klippet på Il venait d'avoir dix-huit ans är från Mina Tannenbaum, en film som inte går att kringgå en fransk afton.

Apropå nordosten

Det är inte så att det brinner i martallens topp, inte direkt. Men solen tittar fram mellan molnen och då gäller det att få med sig kängor och kamera och hund. Ut. I en faslig fart. Men när Bloggaren kommer ut går solen in. Det är som det är. Kallt.

Och efter Vättern blåser nordosten och kylan blir etter värre. Som i Stalins Sibirien. (Nåja.) Där kulaker och andra fosterlandsförrädare arbetade ihjäl sig. Eller frös. Vilket var helt i sin ordning, om man pratade med gammelkommunisterna i Surahammar på 70-talet. Bloggaren var mer lagd åt det kinesiska hållet. Vilket knappast var bättre, skulle det visa sig. Men han var inte sämre än att han gjorde sig en pudel. Dickan och Östblom och Lappen hade aldrig hört talas om pudlar. Aldrig, njet njet.

Detta apropå nordosten. Man blir som.

Och hustrun undrar om Bloggaren måste ha huvudet fullt av Putin, Assad och Islamiska staten. Stalin. Och andra galenpannor. Alltid. Blir det inte bra skitjobbigt ibland?

Jovars, då brukar Bloggaren klä på sig och gå ut med hunden. Några varv. Fast nu verkar inte det hjälpa heller.  

Om sommaren är allting så mycket enklare

Surahammar

Färden går till Surahammar. Där Bloggaren lärde sig krypa och lärde sig gå - och älska Sura Blå. Följ med, följ med!

Vi drar Köpmangatan förbi. Snabbt. För där finns ingenting att se och inget att köpa. Förutom pizza och prännvin. (Finnarna kom i parti och minut på 50- och 60-talen. Och joppade Pruket hela veckan, satan.)

Vi går direkt på begivenheterna: kommunalhuset och dess modernistiska pärla: sessionssalen. Ett blått UFO som landade i brukssamhället 1953. Och Bloggaren undrar hur det gick till. För i Sura ska man inte sticka ut och vara annorlunda. Och tro sig vara något. Såvida det inte gäller ishockey. Ändå står det där och ser så eljest ut ett kommunalhus kan göra. Fortfarande.

Man undrar varför det inte är fullt av turistbussar på Suras gator. Från när och fjärran. Men det blir det förstås när Bloggaren startar charterverksamhet till våren. Och guidar runt bland kommunalhus, vattentorn (som faktiskt också sticker ut. Men det spar vi till en annan gång) och bruksmuseum. Möjligtvis. 

Kommunalhusets sessionssal. Arkitekt: Eskil Sundahl.

I Hjo är vi inte känsliga på det viset.

Bloggaren har gett Löfven en hint om hur opinionssiffrorna ska vändas (Plockepinn vid Hjoån). Bättre vinterväder således. Lagstiftningsvägen om inget annat hjälper. Och nog har han lyssnat, för nu ligger snön i minus två och kisande sol. Man ber att få tacka. Och lovar att rösta på partiet. Hädanefter ska jag vara bra / Ska jag vara bra för dig [Löfven]. Åtminstone mellan valen. Om sifo-institutet skulle få för sig att ringa. Detta lovat mera av omsorg om Surahammar än om statsministern. Det blir så dystert på Bruket när sossarna faller samman. I Hjo är vi inte känsliga på det viset.

Nej, Bloggaren är inte så känslig, förvånas inte i brådrasket längre. Men i morse när han bläddrade i morgonbladet lyfte han en aning på ögonbrynen. Känd barnläkare föreslår: sänk rösträttsåldern till tolv år. Och känd regissör nöjer sig inte med det: Alla barn ska ha rätt att själva lämna sina röstsedlar i vallokalen om de så önskar. Vid sex år, kanske noll. Oklart vilket.

Och Bloggaren som tänkt föreslå en höjning till 36. 

Nu får man tänka om. Hädanefter. Kanske borde även hundarna ha rösträtt, hundar är väl också människor.

Sura var bäst

Sura är bäst. Sura är toppen. Eller var. Snarare.

För Bloggaren noterar att suraborna är av ett svårt nostalgiskt släkte. Åtminstone de frekventa facebookbesökarna. Skolkorten från den underbara medeltiden avlöser varandra. Bloggaren är skeptisk. Hur välgörande kan det vara att betrakta gamla laguppställningar från förr. Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka...

Tills i förrgår kväll. Då han oförhappandes dyker upp själv i det sociala mediet. På ett skolkort från 1965/66. (Som han härmed lånar helt fräckt. Betydligt enklare än att klättra upp på vinden och vända upp och ner på...). Längst ner till höger. Det var som. Då trycker Bloggaren på gillaknappen. Topp! Egentligen är det ganska kul med gamla skolkort. - Apselut, säger hustrun. Lojalt. Hjo-Hjo suckar tungt framför brasan. Man undrar hur han tänker.

Bloggaren tänker att det måste ha varit en ovanligt lovande suraårgång. Snygga och intelligenta var de också. Synd bara att ingen blev kvar. Nästan. Faktum är att inte heller Skogslundsskolan i bakgrunden finns kvar längre. Ugglan är rivet och Köpmangatan ligger öde. Oj oj oj, stackars Sura. Inget är sig likt. Det var bättre förr, åtminstone i Sura.

Nu gäspar hustrun. Och hunden har somnat. Nostalgi, det tjiter vi i.  

Kallt

Går längs Hjoån med storkängorna på. Det är kallt och badförbud råder, vilket inte ställer världen uppochner för husse. Inte för Hjo-Hjo heller, egentligen: plums, plums – lite kallt om pungen bara, istappar och begynnande öfsadröp. Stackars hund, väl hemma kanske det är läge för en äggtoddy framför brasan. Grrr, säger hunden. Vilket lär betyda att det har vi inte sett än.

Apropå kängor. Dagens Meindl är bra. Barndomens pjäxor var obra. Med dubbla raggsockor och tidningspapper om fötterna frös man likt förbannat. På månskensrinken hemma i Sura. - Sätt den i krysset, Stisse! Hela Bruket väntar på mål! Och kallt om somrarna var det också. Särskilt det året Bloggaren skulle lära sig simma. Kallt i Sura, sa Bill. Surkallt var ordet, sa Bull.

Om vi fortsätta med kylan - inte blev det bättre i Göteborg. Fy tusan vad Bloggaren har frusit i den staden. Men töserna var käcka, så när allt kom omkring var den inte så tetig. Fast ruggig som Marseilles, om man får tro Karl Gerhard. Och Bloggaren lärde sig att säga röva och rundstycke.

Och i Hjo drar det kallt från Vättern. Jo, men Bloggaren har önskat sig ett par rejäla långkalsonger till jul. Så då ska det allt bli ordning påt.

Och Hjo-Hjo har visst bänkat sig framför brasan.

Jo, Bloggaren vet. Bilden är inte tagen idag.

Kallt om nästippen

DogWalken upplyser Bloggaren om att dagens hundlångpromix varat i en timme och tjugosex minuter, varken mer eller mindre. Är det klokt det, i fem graders kyla? Jodå, det är ingen fara, med storkängorna på och mössan nerdragen över öronen känns kylan som naturlig. Vilken den ju också är. Men bra kallt om nästippen. Och Hjo-Hjo måste få sitt. Annars blir han gnölig. Hundgnölig. 

Sätt på sig mössan karl!

Och även om det låter märkligt måste Bloggaren medge att en dag som denna går det inte att upptäcka en endaste liten turist i Hjo. Men det kan vara skönt för Hjoborna att själva få rå om Vätterns pärla ett tag. 

Hemmavid utökas Franska trappan med ett par tavlor med elefanter från Celesteville. Babar spelar tennis - vore Bloggaren några år yngre hade han gärna ställt upp i Celestevilles Tennis Grand Prix. Wild card i Elefantklassen. 

Och Hjo-Hjo passar på att skryta med sina franskakunskaper: Syrah, är inte det Sura(hammar) det? N´est-ce pas. Tja, vad säger man?

Bloggaren gör en Springsteen

Nu gör Bloggaren en Springsteen, släpper inte två album men väl två inlägg samtidigt. Inser att Surahammar knappast kan intresserar gamla trogna fans och följare. Det är ju Hjo-Hjo som är superstaren. Och i Hjo vet ingen människa vem Stisse Johansson var. Märkligt nog.

Annars är det allt så att terrordåd och dito jakt har satt sina spår även i Hjo. Till och med Hjo-Hjo hajar till när det dundrar och smäller från någonstans som skulle kunna vara hamnen eller Stadsparken. Smäll efter smäll. Nä nu jä... Sedan sansar sig Bloggaren och lägger ihop två och två. Och det blir som alltid Karlsborg.

Men finns det jihadister i Boliden så...

Och Löfven har äntligen talat i teve. Manar till nationell samling ovan partikäbblet, och säger i nästa andetag att Sverige varit naivt gentemot extremer och IS-krigare. Alltså åren då Alliansen regerade. ”När vi tillträdde var det rent på bordet”. Nationell samling. Strålande. Den karln...

I Stadsparken stannar Bloggaren till och plåtar Villa Flora. Hur fin blir inte den på en skala? Och Hjo-Hjo förstås, men han är ju redan en 10-poängare.

Sura är toppen

Efter alla år i förskingringen håller Bloggaren oförtröttligt på sitt gamla Sura. Det är i det närmaste självklart och ska inte behöva påpekas. Sura är toppen. I Sura finns allting. Nästan.

Fast det var bättre förr. På Bloggarens tid. Den som tvivlar kan ansluta sig till Suragruppen på Facebook och känna suget från förr. Där vimlar det av nostalgiska tillbakablickar: gamla skivkonvolut från Firma Sport, klädgalgar från Rothenbergs, Domusinvigning 1965, Bruksgatans arbetarbostäder och Hedströmsparken med flipperspel och jukebox. Tell me med Stones. Det var tider det.

Och så hockeylaget förstås. Sura blå, elda på! Som fick stryk av Skövde härförleden. Läs en gång till: Skövde. Annat var det på Bloggarens tid. Uppe i högsta divisionen ett par gånger om. Jodå.

Och fick däng av Frölunda med 11-2. Snobbar som inte jobbar, var rubriken i Expressen.

Jaså, tänk det hade Bloggaren glömt. Har inte för avsikt att lägga på minnet nu heller. Sura är bäst, och därmed jämt. Någon med avvikande åsikt? Ingen? Gott, för den hade Bloggaren tänkt brännmärka. Som ordförande Persson. Ska vi säga så?

Och Suras tre bästa hockeyspelare heter Sura-Pelle, Stisse Johansson och Uffe Mårtensson. I nämnd ordning. Det vet väl alla.  

Trevligt sällskap i Hjo och Cahors

Första september kom hösten till Hjo och turisterna har tagit husbilen hem till Gräsmark och Surahammar, Göttingen och Lyon. Bloggaren är kvar men befinner sig i Cahors.

Ty han plockar ner Jan Myrdal från bokhyllan och får trevligt sällskap några timmar. Om Jan Myrdal kan man ha åsikter, så också Bloggaren. Men vi tar dem en annan gång. Emellertid, han kan skriva, både begripligt och underhållande. Om vin är särskilt trevlig. För plötsligt befinner sig Bloggaren alltså i Cahors. På en trivsam restaurang på Rue Georges Clemenceau, läppjar på det svarta vinet från trakten och äter confiterad anka som sig bör. Det är så förtvivlat trevligt att Bloggaren går omkring och visar sina vita tänder i flera minuter. Tänker att han borde tipsa Känsla här i stan: Confit de Canard och vin från Cahors, det vore något. Men ok då då, Känslas menu ser rätt hyfsad ut ändå. Så att.

En varning. Det svarta vinet från Cahors är tjockt som. Passar alldeles utmärkt till fet anka, men kommer alls inte till sin rätt på balkongen.

Sådär, då gjorde vi tre flugor på smällen: bok, vin och mat.

Hjo-Hjo hälsar, tittar som hastigast upp ur Lagercrantz fjärde del av milleniumtrilogin. Bättre än Hundarna i Riga! Han har inga litterära moraliska betänkligheter, Bloggarens hund.

Den litterärt bevandrade hunden är också en utmärkt groddräpare

Strövtåg längs Hjoån

Våren är här, otvivelaktigt, för idag siktades forsärlan vid fallet vid Grebbans kvarn. Bloggaren fipplade efter kameran men var aldrig i närheten. Skygga individer, väck me pusta, som det väl knappast heter på norsk. Bloggaren får nöja sig med en bild på vad de lokala graffitikonstnärerna lyckats åstadkomma. Urläckert. Förtjusande.

Nästa ämne heter folkbildning. Alla som vet vad en barkstamp är räcker upp en hand. Resten klickar på bilden och folkbildar sig. Lära för livet längs Hjoån och dess dalgång. Bloggaren startar guidade strövtåg till sommaren. Eller inte.

I VLT läser bloggaren med uppspärrade ögon att suraborna är fetast i landet. Blue Hammers säsong högst medioker, och Bruket varslar. Vad är det som händer? Hembygd i förfall. Min far han spelte posi-posi-positiv. Grevinnan, hon var nega-nega-negativ.

I förrgår kväll tog Mordkommissionen slut i Hjo, och Mads Mikkelsen flyttade ut ur friggeboden med ett manligt kæft mand. Han var rörd, stackarn, efter denna månadslånga svenskdanska vänskap. Hälsa La Cour och IP. Och alla de andra. Hälsa från mäkk mä, säger Hjo-Hjo, som börjat ta till sig västgötskan.

Bättre förr?

Bloggaren är inte beredd att skriva under på att det var bättre förr. För det var det inte. Men ibland kan man undra.

Ser att Kadhammar i Aftonbladet skriver att Västerås citykärna håller på att utarmas. Bloggaren undrar han. Borde inte Kadhammar ha fortsatt två mil norrut till Surahammar, bloggarens första hemvist här på jorden. Och där spatserat Köpmangatan fram och räknat in butikerna. Nog hade de fått plats på ena handens fingrar. I bloggarens barndom var det annorlunda. Då fanns: Ica och Konsum i dubbla upplagor, urmakare, fiskaffär, bageri, konditori och charkuteri. Vidare: cykel & sport, radio & tv, järnaffär, skomakare, postkontor, pressbyrå, polis, bank och frisör. Och bokhandel, även om bokutbudet var magert. Bibliotek. Och säkert mer.

Idag, sedan COOP bommat igen, finns nästan ingenting. Jo, apotek och bibliotek. Och systembolag! – vilket inte fanns på bloggarens tid. En bank. Kanske.

Fast man får hålla i minnet att bloggaren börjar komma till åren. Vi pratar slutet av 50-talet. Skomakaren blev vid sin läst och landsvägsbussen till Västerås tog närmare timmen. Kanske mer.

Men sedan kom ju bilen. Och den säger man bara nej till i den illrödgröna Folkrepubliken Majorna-Masthugget i Göteborg.

Nej, ut med hunden i snöyran och tänk icke mer på det nu. Den gamla (goda) tiden kommer aldrig tillbaka.

Och sedan Tour de Ski på tv. Rätt kul även om skidåkningen också var bättre förr.

Aj, aj kapten

Apropå just ingenting ska här förtäljas hur det i bloggarens västmanländska barndom gick till att på Folkets husbiografen betitta veckans underbara matinéföreställning. Eller snarare inväntandet på att det underbara skulle ta sin början. I slutet på 50-talet. Kanske 1959.

Det var ett liv och ett kiv. Kiv och liv. Och om igen. Erkännes utan prut. Men helt naturligt med så många onavlade bruksungar på en och samma plats. Till och med den stillsamme bloggaren lärde sig att busvisslingsvika biobiljetten rätt. Det du, Hjo-Hjo. Och Smör-Kalles pojke sjöng Flottarkärlek framme från estraden. Så gott det nu gick i busvisslingar och burop, någon (det var Tjoffe) kastade apelsinklyftor. Han var lite, ja... annorlunda, Smör-Kalles pojke. Men blyg var han inte. Det slår bloggaren att inväntandet av den underbara filmen måste ha tagit avsevärd tid i anspråk.

Helt naturligt, som sagt. Men sedan sjunger Kai Gullmar Ja, nu ska vi hissa segel. Och alla ungar i salongen skriker tillbaka: Aj, aj kapten! Kai Gullmar, undrar Hjo-Hjo. - Man förvånar sig. Jo, men tre år senare kom Beatles. Det du. 

Över floden in bland träden

Längs med Vättern in i staden

Julklappar

Julklappar handlas i möjligaste mån på bygden. Vilket inte alltid är så enkelt. Dottern kom upp från Göteborg, hade tänkt sig att shoppa upp presentkortet från HM. Lycka till! Sanningen är den att shoppar gör man bäst på annat håll.

 I möjligaste mån alltså, annars kan det gå samma väg som för min stackars västmanländska hembygd. Alla förstår att det är Surahammar som avses. Sedan Coop slog igen - Ica är borta sedan länge – finns där inte mycket mer än systembolag och apotek kvar. Redan på 70-talet beklagade sig min mor över allt som inte fanns där längre. Ingenting är sig likt, förr var det bättre, då fanns allting i Sura. Man kunde nästan få för sig att det var en större svensk stad hon talade om.

Sa jag i möjligaste mån? Från oss själva önskar vi oss en Ipad mini. Fast då får vi nog ta oss till Tibro, eller kanske ända till Skövde. Snacka går ju om man säger.