Are you chewing gum?

Eftersom Bloggaren har svårt att släppa Västergatans filmfestival bjuder han härmed på ett klipp (Are you chewing gum?) från Sideways, favvo-favvofilmen om vin (pinot noir), bröllop, romanskrivande och hor. Har man inte sett filmen bör man genast se till att göra det. Jaså, den är så pass? Jo, och bara så ni vet: If anyone orders Merlot, I'm leaving. I am NOT drinking any fucking Merlot!

Lappkast.

Någon som varit i Frejus? Rene driten, som norrmannen i Villecroze sa. I all välmening. Bare gangsterer og vanskeligt kjøkken. Men såvitt Bloggaren kunde bedöma Frejus från balkongen på Hotel Les Palmiers var det helt okey. Havet som slog så rart emot land. Saint-Raphaël i fonden. Och hustrun som undrade om det skulle vara ett glas rosévin till. Man kan väl säga som så att norrmän. De är bra på skidorna.

Och ett gott råd till den som går i hundtankar. Köp en labbe! Om du överlever valpstadiet har du en trogen kompis i alla dina dagar. Eller hur Hjo-Hjo, snällare hund finns inte. Säg voff, så får du en Mamma Scans köttbulle. - Grrr.

I Hjo är det lugnare

När rullgardinen åker upp på morgonen är endagarssnön borta. Hjo-Hjo ut på förstubron, skakar på huvudet: vad är det som händer? Det kan man undra, för hos bloggaren sitter gårdagens islamistattack i Paris kvar i skallen. Islamist eller muslim, det kan nog gå på ett ut i Frankrike idag. Och inte minskar Front Nationals väljarstöd efter en sådan dårhändelse. Icket. Marine Le Pen slickar sig om läpparna.

I Hjo är det lugnare. Visserligen har hustrun drabbats av hickelhackelhostan, men det går väl över.

Och tämligen lugn är hundlångpromenaden. Med Mamma Scans i fickan trippar vi både Strandpromenaden och vackra Sjögatan fram utan intermezzon. Ibland kan bloggaren misstänka att Mamma Scans är bättre än de borde – Hjo-Hjo glömmer det väsentliga. Han är ju inte ute på promenad för att äta köttbullar, inte direkt. Ja ja, det ger sig.

En bild på Lasse Stefanz kan inte undanhållas. Det är ta mig Bankeryd underbart att Lasse Stefanz har släppt ett vin. Ja. Eller inte. Vinsläpp!

Cahors

Och idag kom första snön. Bloggaren plågar både Hjo-Hjo och sig själv med en långpromenad längs Vätterns blåsiga strand. Fy tusan sicket väder. Vi stretar på i motvinden, ger oss inte. Men hemma igen blir hunden så glad att han kutar runt i huset så att möblerna flyger. Husse är rätt glad han med, att ha tak över huvudet. Men att flänga omkring på det där viset, det skulle se ut det.

Sådana här dagar är det gott att tänka sig tillbaka till behagligare trakter. Till Cahors blir bra. Där under platanerna på Boulevard Léon-Gambetta sitter bloggaren en ljummen kväll i juni och hugger in på sin confiterade anka. Det är anka man ska äta i Cahors nämligen, och dricka ett svart vin från trakten. Där kan man sitta ett tag och må bra. Ända tills Hjo-Hjo börjar tröttna på sin inåtvände drömmande husse. Vaff vaff, hur tråkig får man bli? 

Jovisst, husse förstår. En sak till bara. Ärligt talat, hur många vet vad ett meandernäs är? Jo, men det är på ett sådant som Cahors ligger så vackert. I floden Lot. Ja.

Cahors och Lot.
Bild lånad från Wikipedia.

Köttbullar från Pyrenéerna

Lördag.
När bloggaren har tröttnat på mammas köttbullar plockar han fram Siv & Key L Nilsons underbart användbara Franska kort ur bokhyllan. Innehåll: fina franska resmål och god mat. Sedan tar Köttbullar från Pyrenéerna en stor del av eftermiddagen i anspråk, inte svårt men mycket att hålla redan på: bacon, oliver, vitlök, pimento, röd paprika, lök och buljong. Passerade tomater, och så köttbullarna förstås. Och något mer. Det passar med pressad potatis till. Lyssna gärna på Lou Reeds Rock n' Roll Animal och drick ett glas Lab reserva, det gjorde bloggaren.

Då blir det gott, det kan Hjo-Hjo intyga.

Senare Inglourious Basterds framför TV:n. Tarantino trivs i östra Skaraborg som det verkar.

Söndag.
Inte mycket att orda om annat än att när hustrun är hemkommen från Gbg börjar grävandet per omgående. Vilket framgår av bilden. Vad det ska bli? Det kanske är värt ett eget inlägg, så det återkommer vi till.

I kväll kan det bli fläsk med löksås. Skulle nästan tro det. 

Inte över hövan hävligt

En frankofil som bloggaren snappar även på hemmaplan upp Météo Menton och ser att det för tillfället inte är sådär över hövan hävligt där heller. Trösterikt? Nja, inte riktigt, i la France vet man nämligen att hösten blir hyfsad ändå vad det lider, här vet vi att den snarare blir ohyfsad.

Vi stannar en stund i Frankrike. Läste nämligen Staffan Heimerssons kolumn i Aftonbladet häromdagen. President François Hollande, skriver Heimersson, är den mest misslyckade politiker av någon kulör som något västeuropeiskt land sett sedan andra världskrigets slut. Han hatar de rika och föraktar de fattiga. Och 62 procent av fransoserna anser att han bör avgå bums. Ord och inga visor.

Det finns således brister även i paradiset. Man får hoppas att Stefan Löfven inte får det lika hett om öronen, han spelar ju på samma planhalva som Monsieur Normal.

Hävligt, vad fanken betyder det? Så pratar vi i Västmanland skulle bloggaren vilja påstå, och betyder att det inte var så vidare värst.

Ljummen nationaldag

Konstaterar att vår nationaldag är en rätt ljummen anrättning som har svårt att riktigt fästa i folksjälen. Kanske har vi haft för lite krig och för dåligt med revolutioner. För lite som enat oss. Fast i så fall får man väl vara glad. Och när det går vägen för fotbollslandslaget är vi ganska mycket enade. Jag tror vi reder oss med ljummen nationaldag.

I Frankrike däremot. Revolutionen var blodig och krigen också. I varje liten by finns monumentet som hedrar de stupade från krigen. Det i Cotignac har alltid tilltalat bloggaren: en trött soldat tittar upp över monumentkanten, tycks säga ungefär att aldrig mer.

Och här hemma hände det sig att Hjo-Hjo kom hem med en råtta i munnen. Som tur var var den död, och hade aldrig varit annat eftersom den var Gizmos och Axsons leksaksråtta. Varje dag skäller Gizmo ut oss när vi går förbi. Men igår vågade Hjo-Hjo bekanta sig lite. Bus, bus och springa runt, runt. Det är så man har kul när man är hund, och att hjälpa till när husse knyter skorna förstås. Råttan tog Hjo-Hjo med sig hem och roligare leksak har han väl aldrig haft. Det tycke inte matte. Nu på morgonen tog husse den svansen och bar tillbaka den till de rättmätiga ägarna. Hoppas Hjo-Hjo har kort minne, han får ingen egen råtta.

Tillbaka i gruvan

Sådärja, nu är veckans bloggare tillbaka i gruvan. Vad blogga om idag? Jo, Hjo-Hjo ska gå på kurs och bli som folk. Prio ett: gå fint i koppel. Utan koppel går han jättefint fint, med koppel blir det en helt annan sak. Man kan ju tänka sig hur det kommer att se ut i vinterhalkan, 30 kilo hund som drar, och efter kommer husse i snöret. Får se om de har något knep mot grannens robotgräsklipparna också. Hjo-Hjo är oerhört fascinerad, kan knappt bärga sig.

Fokuserad hund

Underlig tingest

Sedan åter till den Hjoska rivieran. Vad som skiljer den från den franska är åtskilligt, för att inte säga allt. Dock, med lite god fantasi, finns vissa likheter, vilket också har påtalas i tidigare inlägg, se Den Hjoska rivieran. Och om man strosar fram mellan båtarna i hamnen kan man ibland undra om här är här och där är där. Kanske är båtarna lite större och fler i la France. Men om man håller sig till Menton, som inte är sådär jättevräkigt, är likheterna slående. Eller?

Är inte detta hamnen i Hjo?

Och detta Menton? Eller...

Hunden i trappan

Hjo-Hjo har ett morgonproblem, och problemet är också husses och mattes. Det är den branta trappan upp till sovrummet. Upp går bra men inte ner. Vilket betyder att husse bär hunden nerför trappan varje morgon. Vi är väl ungefär lika kissnödiga båda två, och innan husse snavar och fördärvar både sig själv och hund får det bli ändring. Trappträning med andra ord.




















Sagt och gjort. Upp går galant. Men sedan ner. Hjo-Hjo konfunderad, ett steg i taget, drar sig obegripligt nog mot innerkurvan där trappan snarare är ett stup än en trappa. Husse och matte skräckslagna: Hjo-Hjo – håll ytterkurvan! Eftersom han är en klok hund gör han som husse säger, åtminstone om han får lite leverpastej på halva vägen. Och ner kommer hunden, alla fyra tassar på golvet. Underbart. Duktig vovve! Leverpastej igen och fortsatt träning i morgon. Vi ger oss inte.

Och nu något helt annat. I brevlådan idag: Fransyska visiter av Siv och Key Nilson. En oumbärlig kulinarisk reseskildring för alla frankofiler. Boken finns bara att köpa antikvariskt, så så fick det bli. Glad morgon, god bok. Jag bläddrar och äter mig fram mellan Cassis, Entrevaux och Digne-les-Bains. Mums!

Tartare de boeuf

Råbiff avnjuter bloggaren vanligtvis i Frankrike. Det hindrar inte att Doktor Glas på Linnégatan i Gbg serverar en alldeles utmärkt råbiff. Men inte smakar den som i la France. Tror inte att det omdömet har så mycket med logik att göra – snarare emotioner. Som första kärleken ungefär. För ett antal år sedan anlände vi uthungrade till Saint-Maximin-la-Sainte-Baume. Lunchtid. Plat de jour på Snack le Nemrod: Tartare de boeuf. Alla äter Tartare de boeuf. Bloggaren hade så långt varit rätt misstänksam mot tartaren, men nyfiken. Inte läge för tvekan längre. Tartare de boeuf, SVP! På den vägen är det, inte ett Frankrikebesök utan råbiff, och nästan tvärtom också. Det var så gott att det borde vara förbjudet för civila, som den gamle fanjunkaren brukar säga.

I Roquebrune-Cap-Martin i höstas fick bloggaren sin råbiff ihopablandad av kyparen direkt vid bordet. Den upplevelsen gick inte av för hackor, och har inte gått av än. Det hände sig på restaurant le Piccadilly. Ett besök rekommenderas. Om man nu skulle ha vägarna förbi.

Hos slaktaren i Villecroze

Från Hjo finns just inget att rapportera denna dag.



Men när man i tankarna befinner sig i Cotignac fortsätter man gärna till Villecroze–les–Grottes. Byn är liten men grottorna magnifika (samma typ av grottor finns för övrigt också i Cotignac). Bor gör man med fördel hos Ragnvald och Hilde på Auberge des Lavandes, och äter hos slaktarn. Slaktarn stod i sin blodiga butik på dagen, och drev sin lilla restaurang på kvällen, fem bord max. Det gäller att vara påhittig för att få livet att gå runt. Den kvällens lammkotletter, eller snarare karréer, kvalar tveklöst in på personliga topp 3-listan. De tog lång tid att laga till, ett par glas vin slank ner, minst, men det var det värt. Senare och glad i hågen kom kocken/slaktaren utdansande från köket, undrade om det smakade bra. Det gjorde det, exellent till och med. Tror att även han hade ett par glas innanför västen.

Det var en fin kväll i maj och grodorna kväkte hela natten. Ett besök i Villecroze rekommenderas.

På Bar de l'Union i Cotignac

Ser att det i Cotignac är sisådär 10 plusgrader om dagarna. Ingen värmebölja kanske, men en viss skillnad mot denna iskyla. Det är långt till sommaren. Visst vore Cotignac ett alternativ. En kall öl på Modern bar (hade visst bytt namn sist vi var där) under de väldiga platanerna. Fast då tänker man sig gärna en varm dag i september. Runt torget ligger barerna och restaurangerna på rad. Men efter halv elva finns inte mycket öppet, som det ofta är i la France. Vill man runda av kvällen med ett glas vin får man hålla tillgodo med Bar de l'Union. Som knappast ståtar med några stjärnor i Michelinguiden, men man får vin ända upp i glaset.

Där på Bar de l'Union träffade vi en gång en karl, han var svensk, som var så stor att jag inte vågar tänka på hur mycket han vägde. Jag säger stor så har jag ingenting annat sagt. Han hade bekymmer med stolarna, kände och vände innan han vågade sätta sig. De var fasligt klent byggda här i landet, sa han.

Och byxorna behagar visst krympa i midjan.

I Hjo finns inget Bar de l'Union, får försöka stå ut ändå. I februari bidar man sin tid och i mars kommer hunden. Sedan är det snart vår. Tror Cotignac får vänta ett tag. 

Korv med gröna linser

Så var det lördag igen. Dagar och veckor svischar förbi, inget problem att fördriva pensionärslivet, tvärtom. Man undrar hur man hade tid att jobba? Idag kommer hustrun hem med fågelbur som är tänkt att hänga vackert från taket, med fågel - låtsasfågel. Det är bara att sätta på sig arbetskläderna och gå igång. Sedan skyndsamt ner till Vättern för att plåta islandskapet. Kallt kallt väder, tycker nästan synd om änderna som måste bada i denna kyla. 

Väl hemma har jag bestämt mig för att återskapa lite Pariskänsla, som den kunde te sig 1976, och laga till Saucisses de Toulouse aux lentilles vertes. Det var i Paris jag åt denna lantliga måltid första gången. Man kan äta ihjäl sig. Ungefär som med Cassouleten i Carcassonne en gång, då var det inte långt ifrån. Men alltså detta med linserna i Paris. Har för mig att stället vi åt på kallades Drug Stores, det fanns flera, rätt populära. Man tog sin bricka, betalade och bar den själv till bordet, som vi gör på lunchen här hemma. Jag hör själv hur märkligt det låter, så går det inte till i Frankrike. Men jag vidhåller, det är så jag vill minnas linserna i Paris. Någon som kan bekräfta?

Vinter och skvaller

Vaknar till vinter och snö igen, fem grader kallt. Tar en promenad ner mot stan för att spana in Hjo i vinterskrud – jodå, det ser bra ut. Men kallt, kung Bore biter bloggarens nästipp. Hemma snöskottning. Sätter på Bach, någon av Brandenburgkonserterna och sjunker ner framför datorn. Googlar lite fram och tillbaka, googlar på Francois Hollande för att läsa om hans nattliga kärleksutflykter. Jovisst, det roar mig. ”Monsieur Normal” kommer farandes genom Parisnatten på väg till älskarinnan - på scooter (en livvakt, också på scooter). Noterar dock att Hollande inte dementerar affären, (misstänker att franska presidenter utan älskarinnor nästan betraktas som lite tvivelaktiga) han verkar mest upprörd över att han inte får ha henne ifred. Vad nu detta har med det hjoska vinterlandskapet att göra. Blott intet. Ser på väderappen att nu är det bistert, minus 9 grader.

Zlatan och Cotignac

Ser i Språktidningen att Zlatan avancerar på topplistan över vanligaste hundnamnen, 224 hundar lystrar numera till fotbollsgigantens namn (men Zlatan, Chippen har 453 följeslagare!). Trenden är sedan länge att hundarna heter ungefär som sina mattar och hussar. Ja, men det är ok, bara man kan skilja hundarna från ungarna. Loss Alice, loss! Vad var det för fel på Karo och Ruff?

Det har naturligtvis inte undgått någon i bekantskapskretsen att favoritbyn i la France heter Cotignac. Där bjuds man på kvittenmarmelad till frukostbaguetten, och i slutet av oktober har man sin Fête du coing. Att man ställer till med fête är väl en sak, varje by med självaktning har något att fira. Men varför just kvitten? En frukt som inte går att äta annat än syltad. Ja men bloggaren, fatta. Cotignac är det gamla namnet för kvittenmarmelad. Ahh bien, une village appelée confiture. Voila!

November

November är inte årets roligaste månad. Och Hjo i november är inte stort annorlunda än... ja, till exempel Tidaholm, jo, ändå kanske något litet. Turisterna är borta men Vättern ligger där den ligger, laxen hugger och Feskeboa erbjuder även i denna trista månad rökt sik och röding. I kväll har vi dessutom avnjutit anklår med potatisgratäng tillsammans med yngsta dotter och sambo. Det smakade lite Frankrike, efterdyningar typ. Parfait!

Vi intalar oss att detta överväger det faktum att bilen inte mår så bra just nu och att Huset aldrig tycks bli klart. Huset kommer naturligtvis aldrig att bli klart, men det gör inget, det är så det ska vara. Men nästa vecka kommer målaren, nya tapeter, ny färg – då blir det bättre. Helt klart!

Men bilen gillar inte denna flytt från Göteborg, punka på flyttdagen och i går dog den totalt, står parkerad utanför ålderdomshemmet. Har någon missat symboliken?

Cyklister, hundar och joggare

Från vår balkong ser jag att fransmännen har fullt upp. Är det inte hundägare som motionerar sina bästa vänner, är det joggare eller klungor av cyklister – i bästa tävlingsmundering – som drar förbi. Cykelsporten är stor i Frankrike, trots Armstrong och alla andra fuskare. Jag behöver inte vänta länge på klungorna. Förresten, kolla in mannen som anför klungan på bilden, visst gör han tummen upp! Bien!

Och hundar och hundägare är talrika utefter denna soliga promenad, särskilt vid morgonkissen. Lite senare, vid tiotiden kommer den excentriska ”Damen med hunden” ut från la Residence intill, klädd i morgonrock och parasoll, trasselsudd medföljer. Vi undrar hur hunden har det.

Svenskt språkligt avtryck i världen – smorgasbord.
 På hundfronten heter motsvarigheten - vastgotaspets.

Mat och födelsedag

Äldsta dotter med sambo nere på besök. Vi gör ett nytt försök med Italien, Ventimiglia. Och Ventimiglia har sin marknad som ett säkert kort i rockärmen. Jag köper ett dussin näsdukar snyggt förpackade i medföljande ask – undrar hur den mannens affärer går, vilka mer än jag köper näsdukar år 2013? Nå, vi köper en Limoncello också, hustruns favoritlikör, plus en parmesanost vi inte kunde lämna ostörd. Visst italienarna kan de också! Fast knepiga, lunch på språng med micrad pizza i hand.

Dotterns födelsedag firas på vegansk restaurang i Menton (trodde inte att sådana fanns i Frankrike). Koncept: asketism i överflöd. Inget vin till bovetet här inte! Påvert. Dottern nöjd men inte översvallande. Bättre då kvällen efteråt: italienskt hak (voila!) runt hörnet med värme och god mat, magnifik Risotto Frutti di Mare! Hur kan vi ha missat den?

Måste erkänna att italienarna här i Menton kan laga mat.

Mat och mat och mat.

Dotter och svärson springer, springer långt. Den ena till Italien, den andra till Monaco. Beundransvärt. Själv har jag med ålderns rätt slutat med sådana dumheter.