Under tiden kastar han favoritbollen till Hjo-Hjo-Jehu. - Grrr, släpper inte, bollen är min (om man inte får en mini-frolic för besväret förstås). Och inväntar Sven-Bertil, som bör anlända med dagens post. Åtminstone Hommage vol. 2. Själv var han förhindrad att komma. För när allt kommer omkring är Strandpromenaden ingen Londonpromenad. Ja, så sa han, Sven-Bertil. Och det kan han ju ha rätt i. Fast han vet inte vad han går miste om.
fredag 30 september 2016
Rapport från Hjo
Under tiden kastar han favoritbollen till Hjo-Hjo-Jehu. - Grrr, släpper inte, bollen är min (om man inte får en mini-frolic för besväret förstås). Och inväntar Sven-Bertil, som bör anlända med dagens post. Åtminstone Hommage vol. 2. Själv var han förhindrad att komma. För när allt kommer omkring är Strandpromenaden ingen Londonpromenad. Ja, så sa han, Sven-Bertil. Och det kan han ju ha rätt i. Fast han vet inte vad han går miste om.
måndag 26 september 2016
Låg kunskapsnivå
Läser
i morgonbladet att Gudrun Schyman beklagar sig över landsorten. Att
kunskapsnivån är så låg att vi inte begriper vårt eget bästa.
Till skillnad från genusvetarna på Söders höjder. Eller omkring
Hängmattan i Majorna. Där är det noga med könet. Hur man ser på
demokratin är mer osäkert. Bloggaren befarar att hela bunten kan
tänka sig göra gemensam sak med Sara Granér - All
I Want for Christmas is planekonomi. Man undrar. Och blir som.
Roligare då att få besök av den smalnäbbade nötkråkan. Från Sibirien. Som hittat till Hjo på grund av en långbarrig cembratall. Grannens. Som ärligt talat och inom parentes sagt ingen utom den smalnäbbade är stormförtjust i. Men utan cembratall ingen smalnäbbad kråka. Så är det bara. Och utan kamera ingen bild. Om man inte lånar en från nätet förstås.
En supertrevlig påpälsad ko poserade dock utan att vara blyg. Liksom Hjo-Hjo i åbadet.
onsdag 21 september 2016
Falköping med lite Hjo på slutet
Somliga
reser jorden runt, andra till kotäta Falköping. Där Bloggaren
strolling Rantens street along utan att se en enda. Ko. Märkligt.
Eftersom det i Falköping sägs lukta kodynga ända in till Stora
torget. Vilket Bloggaren härmed kan avfärda som illasinnat prat,
blott och bart.
Däremot kan man fika med vidgade vyer på Mösseberg och klappa på gutefåren i djurparken. (Stor som en normalsvensk bonnagård. Helt i Bloggarens smak, som hellre ser stenkastare och bilbrännare bakom galler). Fast Hjo-Hjo blir putt: nog är han som lite eljest, den där gutebaggen.
Och är man på humör sätter man sig på Hotell Ranten och snackar lite västgötska: Wouobert, kan vi får varsitt glas wouött! Tackartackar tackar.
Men varför springa över ån efter vatten? Frågar sig vän av (Hjo)ordning. Hur vacker är hamnen i Falköping? Bara som ett exempel. Vättern hade liksom ingen lust. Med Falköping.
- Okej då. Hjo-Hjo, kom så går vi ner till hamnen och betraktar Vättern af Hjo. Och knäpper några bilder på grannlåten.
lördag 17 september 2016
Gränna och Visingsö
Äntligen
kom vi iväg. Så nu har Hjo-Hjo pinkat in sig i Gränna. Bland
polkagrisar och Salomon August Andrées vidlyftiga luftfärd. Plus
riksinternatet så klart. Staden lutar så lustigt på berget ner mot
Vättern. Och så gör innebyggarna, lutar sig framåt eller bakåt
för att inte tappa balansen och ramla ner i sjön. Kanske är det
därför turisterna aldrig tröttnar på Gränna. Charmig stad med
lustigt folk.
Vi slickar på varsin polkagris hela vägen över till Visingsö. Där ekskogen står rak i ryggen som vore de furor. Varför det då? För att de var så illa tvungna. Skeppsvirke, vet la du. Då dög det inte med knotiga gamla ekar. Fast när allt kom omkring dög de inte ändå. 1975 tackade marinen nej. Örlogsfartyg i ek? Näppeligen. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt.
Bloggaren tar några kort på mullbärsträden från 1830-talet och sedan är vi nöjda. Men ”Sällskapet för inhemsk silkesodling” är säkert onöjda. Och Bloggaren är visst på väg till Missenträsk. Ryktas det. Så att han kan använda o-orden ogenerat. Och vissla schuu istället för att säga jo. På en inandning. Vad nu detta har med Gränna och Visingsö att göra?
onsdag 14 september 2016
Namngivning
Så.
Nu har morfar Bloggaren agerat präst, eller snarare opräst, och
namngivit lille Hjalle till Hjalmar. Som inte tyckte illa vara trots
kallt, kallt rödingvatten ifrån sjön. I hårsvallet. Han har hört
morfars tjöt förstås, om vätternhavsvattnets välgörande verkan
på knopp och kropp. Så att gnälla och gny över lite kallvatten
har man inget för. Och grabbens bigarråer kom ordentligt på plats.
Till glädje för Hjos alla kajor och skator. Nästa sommar. Tror de. Men
det ska vi allt bli två om. Eller fler.
Och nu, 33 vuxenfolk, åtta småfolk och tre hundar senare sover hustrun fortfarande. Det är till att känna sig lättad. Jo, men Bloggaren har inget att erinra, han har ju bara varit opräst. (Opräst - hur förtjust får man bli i sin egen påhittighet?) Allt annat har hustrun tagit hand om. Utom laxfisket på Vättern. Till buffén. Men ändå. När hon vaknar tar vi allt och öppnar champagnen. Eller om det var det vi gjorde innan hon somnade.
Halmar är slöt, säger Hjo-Hjo. Angående läxan. Och det får han faktiskt godkänt för. Med tanke på att han bara är en labbe. Bara och bara, muttrar hunden ur ena mungipan.
onsdag 7 september 2016
Håkan och Hjalmar i Hjo
Idag
kom Håkan H till Västergatan och tjôtade. Om Lammkotletten och
hans emaljöga. Och att hans tid kommer. Borde göra. Som för alla
göteborgare. Men Bloggaren är så där lagom förtjust
i stuveriarbetarromantiksfaderulingen. Men säger till Håkan: Goa
låtar, särskilt den om Lammkotletten. Man är inte mer än
människa. I övrigt steppar vi runt huset och sjunger Jag
trodde
jag visste vad kärlek var / Men vad visste jag? / Ingen oro, tjabo,
yeah / Ingen oro, tjabo, right. I
våra sjömanskostymer, Håkan och Bloggaren. Låter bättre än på
Ullevi.
Han inkvarteras i friggeboden. Som brukligt är. Rista namnet på väggen tack, mellan Mads Mikkelsens och Leif Mannerströms. Celebriteterna avlöser varandra. Right.
Och på lördag ska Hjalmar heta Hjalmar även i teorin. Går allt som planerat planterar morfar Hjalmarbiggaråer och skvätter Vätternvatten omkring sig. Varav något bör hamna på pojken. Fast det är kallt och nyckfullt. Om detta ber Bloggaren att få återkomma. Hjo-Hjo ligger i hårdträning, ska lära sig säga Hjalmar är söt. Utan att harkla sig. Och att inte pinka sönder bigarråerna.
torsdag 1 september 2016
Strindberg, Håkan och en vilsen storskarv i hamnen
Hallå,
hallå, undrar de goda vännerna från Gbg, hur får ni dagarna att
gå i Hjo? Som är så fagert men magert. Hur? Non, mes amis, säger
Bloggaren, ingen tid över till att glassa omkring på Avenyn direkt.
Ifall vi haft någon. Vi klipper gräsmattan från morgon till kväll
och hinner däremellan ut i svampskogen någon timme. Åtminstone
skogen, för elva liter svamp fandes det alltså icke. Men vad gör
det när Lilla Spännefalla finns på lagom avstånd med
vildsvinskorv och curryketchup. Eller hur du Hjo-Hjo, kan du säga
vildsvinskorv?
Hjo-Hjo: Menar du Bullens pilsnerkorv, farsan?
Och sedan blir det hundpromenad. Till hamnen. Där det sitter en storskarv på södra piren och ser vilsen ut. För här finns inte en enda ö i sikte. Att skita på, eller ner.
Hemma väntar Strindberg, som upplever en revival sedan kokboken fyndinhandlades på loppis. Ostron, ångbåtsbiff och navarin aux pommes kan med fördel växelbrukas med Bland franska bönder och Giftas. Och så ska Håkan Hellströms nya hinnas med. På Spotify. Där Bloggaren ställer sig något undrande till stuveriarbetaren Rune Stellan Karlsson. Men åker dit så det stänker för Öppen genom hela natten.
Ja, sedan kommer Hjo-Hjo med bollen och... Så inte sitter vi på Linnégatan och tar igen oss inte. Och blir det samma fart på morgondagen vete hundan om vi hinner med den alls.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)