Filmfestival

Lagom till avslutningen av Göteborg Film Festival drar vi igång minivarianten i Hjo. Åtminstone på Västergatan. Tre Ettore Scola-kvällar. Först ut Vi som älskade varann så mycket – historiens bästa film, som det står på omslaget. Men det kan man inte vara säker på för imorgon visas En alldeles särskild dag. Med Hitler, Mussolini, Sophia L och Marcello Mastroianni – och en förrymd burfågel. Oh Boy! Det är en alldeles särskilt bra film, det är det faktiskt.

Ja du, Hjo-Hjo, om Sophia Loren dyker upp och stjärnbelyser festivalen får vi se till att vi kan tjôta lite på italienska. Benvenuto la signora Sophia, tu sei la mia tazza di tè. Ungefär. Och så flyttar vi ut i friggeboden och Sophia tar hand om kungasviten. Ingen hund i italienskans säng, tack. Som ligger och knör. Det skulle se ut det, Hjo-Hjo. Ao-ao-ao-ao.

Och den tredje dagen ser vi Annie Hall. Men är inte det ... Kæft mand. Bloggaren vet, men Woody Allen har också gjort en och annan bra film. Och Annie Hall är den bästa. Så så får det bli.

Angående bilderna: det är naturligtvis Mussolini det handlar om. 

Kort mellanspel

Åh, Bloggaren är tillbaka, så himla jättekul! Jo, fast detta inlägg får betraktas som ett kort mellanspel i sommarvilan, ett lyft på locket bara. Rensa i röran. Bloggaren är inte utvilad än nämligen. Ut vilad och vilat ut, det är sådant man får pyssla med på körrgårn i sinom tid. Som panchis har man fullt upp med att få dagen att räcka till.

Man trycker in Dylans Rolling Thunder Revue i spelaren och det blir en helvetes fart på gammelmansbenen. Hela eftermiddagen. Men Timbuktu lyssnas det inte på, och inte på hans revisor. Och sågen är ett bra verktyg, för att inte tala om skruvdragaren. Tidaholmsvitt är en användbar färg och betongplintar tunga eländen. Men det lyssnas inte på Timbuktu. Klockan 18.00, prick, avgår hundarnas måndagspromenad från Strömparterren. Hjo-Hjo tycker det är toppen, särskilt bra är en utvald lyktstolpe i Stadsparken där alla gossarna bara måste lyfta på benet. Bra är också Annie Hall i tv-soffan på kvällen. Hjo-Hjo ligger i sitt favorithörn och skrattar så gott, på fel ställen visserligen men det gör inget. Timbuktu är tyst. Och sommaren kom i augusti, äntligen. Och kräftorna - som, hallå, är så mycket mer än bara stjärtarna. Fråga pappa Leffe i Mig äger ingen. Underlig och märklig, men äta kräftor det kunde han.

Om Timbuktu och hans revisor kan man läsa vidare i Svenskan. Om någon gitter.

Woody Allen och Karl-Johan

Tokig högt och lågt.

Stort pusskalas utbryter när storasyster anländer från Stockholm, Hjo-Hjo hoppar tokig högt och lågt. Och mågen är med med hundkex och bitvänlig The Economist. Happy helg!

Anländer gör också Woody Allen i en best of-box. Rena filmfestivalen med andra ord. Först ut är Annie Hall, en favorit sedan länge - ingen kan väl undgå att drabbas av Diane Keatons charm. Även Hjo-Hjo fnittrar förtjust i sitt soffhörn. Synd bara att filmen dör lite när Annie följer med Paul Simon till Los Angeles. Det tar liksom slut. I morgon väntar Hannah och hennes systrar.

Med grynsoppen fick bloggaren blodad svamptand. Alltså, ut i svampskogen igen. Och Hökensås glesa tallskog är inte snål på Karl-Johan. Verkar vara ett sådant år i år .Fem liter sisådär ligger på tork i friggeboden. Och varsin kantarellmacka fick vi som bonus. Handuppräckning – grynsopp eller stensopp (Karl-Johan)? Det är nästan som i plugget i slutet på 50-talet. Elvis eller Tommy?