Utsikt över Vättern

Bloggaren har läst Lena Anderssons Elementär induktion och Gunnar Walls Mordgåtan Olof Palme. Och blivit engagerad, än en gång. Så nu är det privatspanarvarning på gång? Nja, tills vidare nöjer sig Bloggaren med att gå längs ån och grunna på Lisbet Palme och hennes besynnerliga beteende efter mordet. Hur tänkte hon när hon inte ställde upp på en rekonstruktion? Och ställde Holmér verkligen de rätta frågorna? I backspegeln ser det mer ut som om han spanade i stickspåren. Och sopade igen huvudfåran. Omsorgsfullt. Det kanske var meningen. 

Hoppet som återstår är att mördaren kontaktar Leif GW Persson och erkänner. 

Som trogen läsare av Hjo tidning kan Bloggaren konstatera att det blivit högsta politiska mode att ”inte begripa hur man kan lägga ut flera miljoner på att bo på ett gärde med utsikt över Biltema när man kan bo med utsikt över Vättern”. En hög och en högre. I två efterföljande nummer. Visserligen är det en ynnest att få bo i Hjo. Men. Hur trångt skulle det inte bli efter Jönköpingsvägen om alla Skövdebor propsade på utsikt över Vättern. Och som gammal göteborgare vet Bloggaren att det inte är så roligt i Mölndal heller. Så.

Själva är vi lyckligt lottade på Västergatan. Om Bloggaren öppnar fönstret på övervåningen och sticker ut huvud och överkropp, och vrider på sig ett halvt varv – ser han sjön. Åtminstone så här års, innan lövsprickningen kommit igång.

Hjo-Hjo hämtar posten

Undrar om det inte är våren som är i antågande, säger Bloggaren för sig själv och slår ihjäl en fluga som hukar, fast för sent, på fönsterbrädet. Och frågar sedan hunden: Hjo-Hjo, vart tog liket vägen? - Ja, jag vet inte, svarar den svarte raringen och slickar sig ogenerat om nosen. Nåja, Bloggaren äter ju sniglar.

Och på morgonen hämtar Hjo-Hjo tidningen, springer glatt, med svansen i vädret, raka vägen till skafferiet för att växla Hjo tidning – det som är kvar av den – mot ett hundkex.

Husse funderar på att skriva en serie bilderböcker om sin svarte kompanjon. Allvar. Duglig illustratör sökes. Först ut: Hjo-Hjo hämtar posten. - Hallå, hallå, vart tog alla räkningar vägen, undrar husse. Och hunden slickar sig om nosen. Duktig vovve! Sedan följer Hjo-Hjo badar och Hjo-Hjo i svampskogen. Han blir säkert som en ny Alfons för småfolket. Fast man vet inte, alltid blir det någon som drabbas av mardrömmar. Av en sådan stor och otäck hund, svart till på köpet.

Det får värka ett tag. Och fram. Under tiden hinner vi ner till hamnen, som ligger helt och hållet öde så här års. Sånär som på änderna och Trafik i vinterskrud. Och badhytterna förstås.

64 och ¾

Hur gubbig får man bli undrar bloggaren när han ser sig om i väntrummet. Han förundrar sig storligen. 65-åriga gubbgubbar vart än han vänder sig. Och så bloggaren som är 64 och ¾. Rena ungdomen. På KSS i Skövde således. På 15 blanka sekunder konstaterar tant doktorn att om gubben ska trilla av pinn någon gång så inte blir det på grund av förstorad stora kropps. Gött. En flaska rött på systemet och in i bussen. Hem till Hjo och fira, fattas bara.

Mellan Skövde och Hjo är det svart som i sotarens, ja ni vet var. (Säger då det, bloggaren har då varit överallt.) Det är inte i London man bosatt sig, helt klart, inte ens i Lilla London. Nästa Kivenäbben. Pling. (-Ja, hallå. -Är det Strid i Kivenäbben? -Ja. -Ja, här är det också ett jäla liv.)

Men Hjo växer för var månad, skriver Hjo tidning. +81 så här långt. Man häpnar.

Det var väl allt för idag. Inget nytt om Hjo-Hjo? Nja, han kämpar fortfarande med vad Sakta och fint betyder. Annars är allt väl.

Frukost och Hjo tidning

Dagen börjar med en god frukost och en titt i Hjo tidning. Hur mycket bättre kan det bli? Läser att nu leker harren i Hjoån. Det är en rätt häftig tilldragelse om man betänker att Hjoån mer liknar en bäck än en å, man ser fisken från landbacken. Eller bättre, från broarna vid Ånabacken. Då så, vad väntar vi på? Kameran i fickan och iväg.

Och mycket riktigt, fisken står blick stilla och väntar, väntar till och med så att bloggaren hinner knäppa ett par fina bilder rakt ner i det blöta. Fina och fina, någon som kan upptäcka harren? Nej, inte bloggaren heller. Men i verkliga livet var den där. Sant, jag svär.

Harrspaningstips i glittrande å. På med solglasögonen!

Dagens Hjo-Hjo. Hunden har lärt sig ett nytt kommando: Loss! Spotta! Han gillar att suga på stenar, går omkring och låter som värsta karamellkungen. Loss! Spotta Hjo-Hjo! Och ut kommer stenen. Duktig vovve!

Var är harren?

Strindberg på plats

Så är Strindberg på plats i biblioteket. Där gör han sig bra. Gott!

På DVD-fronten: Juloratoriet lånad på biblioteket och betittad med vackra hus från Hjo, i åtskilliga scener faktiskt. Bra film, men ack så mycket sorgliga saker det händer i Värmland.

Läser i Hjo tidning att hamnen ska räddas. Båda pirarna i dåligt skick tydligen, ombyggnation och muddring i hamnbassängen. Förlängt kajstråk. Klart 2017. Så det så.

Jobbat hårt på våning två: Här rivs för att få luft och ljus, som Strindberg skulle ha sagt. Har på köpet lärt mig vad en torxmejsel är! Men det tog tid, två vändor till Hem & Hobby igår och två till järnaffären idag. Trial and error, men så får man till det till slut också.

Små och stora nyheter

I dagens Hjo tidning (för övrigt en av landets minsta med en upplaga på 2000 exemplar och en medarbetarstab på fyra personer) läser vi att staden tappat i befolkning under året, 49 personer närmare bestämt, december månad oräknad. Oroande. Håller Hjo på att tyna bort, frågar sig en insändare påpassligt. Men det uppvägs av att hundarna blir fler, har passerat 1000-strecket. Och med pojkarna är det dessvärre som det brukar vara: de behöver lära sig att läsa.

Ibland känns det bra med små nyheter. Man slipper bli så himla upprörd. Som man blir av att läsa DN t ex, särskilt reportaget om Kvinnor[ som ] har dragit den verkliga nitlotten i Sydafrika. De har större chans att bli våldtagna än att få utbildning. Jisses. Befogad fråga: vad har ANC sysslat med genom åren? Dags att göra sig av med fattigdomen, dags att lära pojkarna läsa - plus en hel del annat. Putins Ryssland verkar inte så roligt heller. Eller Centralafrikanska republiken. Eller...

Som ung tyckte man föräldrarna var märkliga som ojade sig framför TV:n över världens jävelskap och elände. Nu är man likadan själv. 

I Hjo tidning

Idag fredag betyder att Hjo tidning utkommer med veckans andra nummer. Ut till brevlådan i duffel och rödrandiga pyjamasbyxor, hej och hå. Har även GP över helgen, vilket innebär att vi har varsin morgontidning att förlora oss i. Frukosten blir liksom lite nyttigare på det viset.

Men hallå, säger hustrun. Här är vi med på bild i tidningen, hela familjen Pettersson-Myhrberg!

Jodå, så är det verkligen. Vi står där på torget inväntandes tolvslaget. Det vill säga, bloggaren själv är beskuren och syns bara till hälften i högra kanten. Men det gör inget, med lite god vilja ser man rätt bra vem som tittar fram.

Men någon bild i bloggen på denna storslagna händelse blir det inte. Access till tidningen har nämligen endast vi prenumeranter. Så så får det bli. Däremot en från den vackra Sjögatan där tidningen har sin redaktion. Tittar man noga, väldigt noga, går det att ana Vättern i bakgrunden.