Hjoån

Hör upp alla göteborgare, tidaholmare och andra utsocknes individer i vårt avlånga land! Den som inte tar chansen att halka omkring längs Hjoån en dag som denna (måndag, idag snöar det - fast det verkar inte ta sig) i minus två och med solen i nacken, det blir nästan som svettigt, ja, han eller hon, men inte hen, får faktiskt skylla sig själv. Eller hur herr Strömstare. Ställer herrn förresten upp och poserar för ett kort? Som möjligtvis publiceras på bloggen? Jaså, det går bra, tackar tackar. Och pantern smyger så svart i snön. Sniff sniff, sniff sniff.

Vid Grebbans kvarn är Bloggaren glad att han inte bor kvar i Annedal och rantar omkring med hunden mellan Engelska parken och Skansen Kronan. - Titta så vackert, säger husse. - Bedårande, svarar hunden och fortsätter: Men Änggårdsbergen ligger inte det i Gbg? Eller? Man undrar sedan när han blev en mops.

Kom nu gubben, så går vi hem och äter lite riktig mat, linsgryta med två sorters korv. Sedan kan vi lägga oss och blunda en stund, med gott samvete.

Missa inte strömstaren!

Tour de Ski, Grebbans kvarn och John le Carré

Bloggaren sjunker ner i tv-soffan och insuper årets upplaga av Tour de Ski. En kort kvart kanske, sedan blir det för tröttsamt att betrakta en norrman som jagar en norrman som jagar en norrman. Och oj, där kom det visst en norrman till. Spännande? Jo, i Nord-Trøndelag fylke möjligtvis men inte i Hjo.

Då är det mer rafflande att på dagens lp* bege sig till Grebbans kvarn och titta till fallet i is och kyla. För längs ån halkar Bloggaren omkring som den värsta rodelåkare: iväg på rygg och med fötterna före. Hunden styr. Vaff vaff. Inte en norrman så långt ögat kan se. Och vattenfallet skvallrar och krusar och tjusar. - Comme d'habitude, säger Hjo-Hjo förnumstigt. En frolic för franskan, tack. Secken hund!

Tinker, tailor, soldier, spy blir Mullvaden på svenska och läses av Bloggaren emedan han hade lite knepigt att hänga med i filmens svängar. Det blev en mödosam mening. le Carré däremot, han tycks skriva helt utan möda. Och bra är det också, det kan Bloggaren försäkra. Återstår att se hur bra filmen blir.

Nyårslöfte från Västergatan: vi ska äta mera ostron! Det borde gå att hålla.

*lp = långpromenad

Stilig hund

För att komma förbi hunden har vi börjat tala i gåtor här hemma. LP betyder numera långpromenad. Men det hjälper föga. Efter frukostens sista skvätt kaffe vet han så väl: dags för dagens LP, talat eller outtalat. Och går det inte fort nog att komma iväg tar han sats från magen och berättar. Då mullrar det till, om man säger. Någon mops är han ju inte. Såja Gubben, husse kommer...

Dagens LP ägnas till stor del till att öva Sakta Och Fint. Det går så där. Eller om sanningen ska fram: vi drar åt varsitt håll, Hjo-Hjo och husse. Och två koppel fördärvade så här långt. Det är som det är. - Sakta Och Fint! Sakta Och Fint! - Tjôta gubbe. Hål i huvudet. Ja.

Men vid Knivsmedens backe kommer Samantha. Och hennes matte. - Hjo-Hjo är allt en bra stilig hund, säger hon. Och det kan inte bloggaren neka till. Nej. Så att. Och nog är det väl så att resten av vägen går han rätt bra, Hjo-Hjo. Sakta Och Fint.

Öring - och marlin...

Frukost och armhävningar, som kändes tunga eftersom de legat gömda i den däringa malpåsen hela sommaren. Sedan ett kort men intensivt APT, i vilket beslutades att hund och husse ska streta iväg till Grebbans kvarn för att där, om möjligt, storögt beskåda den lekande vätternöringen. Detta trots gråkallt väder och halvregn. Men iväg bara.

Och nu ska ni höra. Inte stretades det förgäves i snålblåsten.

I blindtarmen vid kvarnen sprattlar den till, Fisken. Den vispar till med stjärten och hoppar så att vi ser den hel och hållen. Svart rygg, och prickig och grann är den. Den är gigantisk, nästan av Hemingwayska dimensioner, kanske rent av en marlin. Bloggaren rycker till, fipplar fram med kameran, men icket, Fisken är borta. Hjo-Hjo morrar: Hallå hallå. Här är det jag som leker.

Se det var allt en Fisk, säger bloggaren till hunden. Som visst har förläst sig på Hemingway. Det var väl en marlin, säger han. Visst var det, Santiago.

Söndagspromenad

En hundpromenad i Hjo kan bli en rätt exotisk historia, åtminstone om den förläggs längs Hjoåns skvallrande vatten. I dalgången spritter det och knakar av växtlighet. Det är så pass slingrande grönt att regnskogsvarning borde utfärdas.

Och tyst! Visst är ett par silkesapor, tjipp tjipp, som tjattrar och har sig där uppe i lövverket. Jo, det tycker sig bloggaren höra, alldeles bestämt.

Lämplig söndagspromenad: man tager sin hund till Knivsmedens backe och fortsätter motströms i grönskan fram till Grebbans kvarn, där man naturligtvis stannar en stund för att beundra vattenfallet. Till och med Hjo-Hjo häpnar, tittar upp någon sekund och tänker att vatten, det är gott det.

Tio minuter, en kvart senare, beror lite på hur mycket hunden behagar stanna och nosa, når vi Stampens kvarn, målet för promenaden. Där slår man sig behagligt ner på uteserveringen och beställer skomakarlåda med knaperstekt sidfläsk. Vad mera kan man begära av en söndagspromenad?