Öringbumlingen hoppar och slår i ån,
en tvåkilosbit allraminst, och Bloggaren skjuter från höften och
säger till hunden att nu. Men icket. Bara plasket fastnade. Med
öringen är det som det är. Den vill inte vara med.
Du får sikta bättre, Old man, häcklar hunden, han som heter Hjo-Hjo. Hjoån är trots allt inte Ångermanälven. Medgives. Fast så mycket vatten som idag har Bloggaren inte sett i ån sedan ho vet när. Snart svämmar Vättern över. Eller inte.
Och i den arga språklådan avhandlas
idag ungdomarna som inte blir lyssnade på. Eller flickorna
som blir tafsade på (vad annat att vänta i dessa ytterst
tider). Men. Alltså. Vi lyssnar på The Animals, men The Animals
blir knappast lyssnade på. Eller hur Eric B? Ska det vara så
märkvärdigt svårt att.
På hänger löst. Och kallas mycket riktigt för en strandad preposition. Det borde varje journalist kunna höra i sitt förbannade språköra. Ifall de hade något.
Och Ingemar Bergman hade besvär med sina inre dämoner. Då var det synd om han. Jovisst serru. Vem håken nu denne Ingemar var?
Till sist borde kanske Bloggaren ändra spår. Och växla in på gladspåret. Solen skiner ju som i det värsta Karlstad. Ta ett kort på huset vettja, och hunden och platanen. Och en stelbent husse. Kanske det, kanske det.