En septembereftermiddag

En septembereftermiddag lägger man sig i Allén. Men Bloggaren tänder näppeligen liten braja. Det räcker så bra att gotta sig i solens sken. Ty denna septemberdag har himlen samma färg som Malmö FF:s matchtröjor - bra, säg bara inte klarblå himmel för då kastar Bloggaren ut datorn genom fönstret – och Strandpromenaden är helt i klass med Allén. Om inte bättre.

Så vi går med raska steg mot Vätterns strand och Hjo-Hjo bär så stolt med ny klövjeväska, vätternvatten i ena fickan och Tennisspelarna, 124 sidor tjock pocket som han inte bär ihjäl sig på, i den andra. Herr Gustafsson spelar tennis som den värsta Jimmy Connors, vilket torde ligga så långt från sanningen man kan komma. I övrigt är det en mycket bra bok. 14 kalla grader i sjön. Och runt Hjo-Hjo flockas tikarna, han är ju så stilig i sin nya arbetsmundering.

I Stadsparken ser vi en pilgrimsfalk, förmodligen, i alla händelser en falk eller hök, lyfta från ett buskage vid hotell Bellevue. Utslagna vingar. Och iväg. Bloggaren står ett par meter bort. Fryser.

Och i hamnen vilar ångaren Trafik så skönt. 

Vi ger oss inte

Gårdagens väljarundersökning i TV4 kan inte ha fallit många på läppen, i vart fall föll den inte bekvämt på bloggarens läpp. Och nyheterna som följer från Stora världen är så vämjeliga att. Talibaner och märkliga predikanter. Och i Frankrike, jodå, där vågar inte judarna bo kvar längre. Så i morse var det inte långt ifrån att bloggaren stannade kvar i sängvärmen – fram till midsommar ungefär. Gav upp. Hade bestämt blivit så också, om det inte varit för hunden som kältade och stod i. Nyheterna i Hjo tidning är stillsammare. Som att bron vid Knivsmedens backe är återinvigd. Men den nyheten har ju Andra året hunnit före med.

Vi börjar om igen, som Lars Gustafsson säger i Yllet. Vi ger oss inte. På med pilen Palle och ut i halkan bara, näsan rinner och Hjo-Hjo drar. I Stadsparken pinkar han, Hjo-Hjo, på en sorkhög vid hotellet. Det är rätt, det är så man får göra – pinka på eländet.

En propp på Valborg

Idag går bloggaren på en propp, springer rakt ut i trädgården från altanen – tror han. Men hustrun har dragit för glasdörren. Smack, smack, dånk. Fläskläpp, huvudvärk och platt näsa. Man tror inte det är sant. Blodspillan uppstår Hjo-Hjo förutan. Detta år firas en tillplattad Valborg, i dubbel bemärkelse. Påminner lite om en engelsk bulldog. Så nu är det läge att citera Lars Gustafsson igen: Vi börjar om igen. Vi ger oss inte. 

Dagens Hjo-Hjoträning: gå fint med husse till soptunnan, bära kompostpåsen så stolt i munnen. Skojar bara, det tricket blir aldrig av. Däremot går vi fint till postlådan och bär tidningen tillbaka till matte. Tassar på som om han aldrig gjort annat, får så mycket beröm att han kissar ner sig på förstubron.

Inga bildbevis på dessa events. Men väl på toalettrulletjuven, den amerikanska blåbärsbuskbitaren och den vackra hunden på förstubron.

Krypa på knäna

Idag har Sune, vår förträfflige målare/snickare, ledigt. Därav följer att bloggaren och hustrun fått jobba desto mer, krupit omkring på knäna till exempel och sågat upp en gammal linoleummatta på den efterblivna övervåningen – och fram kom ett nästan 100-årigt snyggt trägolv. Inte så snabbt och på en gång kanske, kofoten (ännu en av husägarens bästa vänner) var tvungen att knirka lite och bloggaren kinka lite. Men hustrun var fenomenal med hammaren, drog ut spik som den värsta Martin Timell. 

Sedan har vi huset fullt av spån, överallt ta mig tusingen. Som tur är finnes fungerande dammsugare.

Här tappas inga sugar, men om: Vi börjar om igen. Vi ger oss inte. Jag vet, jag gillar Lars Gustafsson.

Boktips, Gustafssons berömdaste bok: Yllet. Den borde vara obligatorisk i var mans/kvinnas bibliotek! 

Hälsofest

Kära blogg, idag delar vi med oss av två boktips. Plus en dikt om en hund.

Lagar fisksoppa nämligen, en alldeles enastående fisksoppa som stått på repertoaren sedan, ja slutet på 70-talet ungefär. Har fått mycken beröm för den genom åren. Men soppan är inte min, berömmet borde rätteligen tillfalla Margot Nycop och hennes bok Hälsofest. Där finns också andra favoriter: Ratatouille förstås, och köttbullar med vitlök (tror vitlök finns i alla recept) och coq-au-vin. Men fisksoppan, den kan man inte missunna någon. Gissar dock att boken kan vara lite knepig att få tag på, då blir det till att prata med fjärrlåneansvarig på biblioteket.

Nästa tips: Lars Gustafsson: Fru Sorgedahls vackra vita armar. Vilket känns som det bästa på mången år. Bra har han förstås alltid skrivit. Faktiskt skriver han en sådan flyhänt och elegant prosa att man kan börja undra om den verkligen ska vara så lätt att läsa. Gustafsson är ju inte vilken dussinförfattare som helst, borde det inte ta emot lite då. Nix.

Hunddikten ska inte heller undanhållas, av Lars Gustafsson även den.  Elegi över en död labrador, återfinns i Artesiska brunnar, cartesianska drömmar från 1980. Går även bra att läsa här. 

Hjo: första veckan

Första november kör vi upp till trästaden för att betala Huset. Efter Alingsås öppnar sig himmelens portar på vid gavel, vi kör i hällande regn hela vägen – ja, det blir värre och värre, tror knappt jag varit med om blötare bilfärd. Vi signerar våra papper och kör hem igen, här finns inget mer att göra en sådan här dag. Möblemanget kommer först nästa vecka – vi kan ju inte sitta här på varsin bananlåda och titta på varandra.

På Stavhopp i Gbg möts vi av någon sorts Helan & Halvan-upplevelse. Lyset fungerar bara i hall och sovrum. Teven är utslagen – men fungerar om vi sätter på spisen. Dock, spisen fungerar inte.

Hallå, hallå, sätt på spisen, nu börjar Aktuellt!

Måndag morgon anländer med förkylning och punktering, motgångarna avlöser varandra. Men skam den som ger sig. ”Vi börjar om igen. Vi ger oss inte”, som Lars Gustafsson sa en gång i tiden.

Men efter regn följer sol.

I Hjo upptäcker vi Hamnkrogen, och Vete & Råg. Sedan kommer bohaget, bra, bra. Och Pricken är med. 

Arbetshelg med äldsta dottern och sambo, som dyker rakt ner i flyttlådorna, kånkar och bär, skruvar och slår. Själv tar jag på mig arbetshandskarna och krattar löv i trädgården. Om jag går upp på övervåningen, öppnar sovrumsfönstret, tittar ut och vrider huvudet i 45 grader kan jag se Vättern. Det är sådant som kallas livskvalitet.