Man skrattar inte i onödan

Inte ens i Hjo skrattar man i onödan en vällingvintergrådag som denna. Bloggaren snörar på sig storkängorna och klafsar ut med hunden i stadsenvirongerna. Och funderar på om det finns någon typ av ljusterapi att uppbringa här i staden. Så att man inte.

Samtidigt får man vara glad att Hjo ligger där det ligger. Och inte mellan Boden och Luleå. Det skulle bara krångla till geografin. Och mörkt som. Sulle det bli. Någon som har läst Stad i mörker?

Men vid Grebbans kvarn blir man som glad. Hjoån är som Mississippi och fallet som Niagara, fast utan is. Synd att man blir så lerig om fötterna bara.

Annars har Hjo-Hjo lovat att bli en bättre hund 2018, och borsta tänderna två gånger i veckan. Om han får kycklingfilé på pinne efteråt. För besväret. Husse då? Tja, han är som han är. Det är svårt att lära gamla bloggare sitta. Har Bloggaren hört.

Vore Bloggare en ung bloggare skulle han sitta uppe i natt och heja fram småkronorna till juniorguldet i ishockey. Eller vad det kan bli. Kan någon förstå varför de ska spela hockey klockan två på natten?

På hänger löst

Öringbumlingen hoppar och slår i ån, en tvåkilosbit allraminst, och Bloggaren skjuter från höften och säger till hunden att nu. Men icket. Bara plasket fastnade. Med öringen är det som det är. Den vill inte vara med.

Du får sikta bättre, Old man, häcklar hunden, han som heter Hjo-Hjo. Hjoån är trots allt inte Ångermanälven. Medgives. Fast så mycket vatten som idag har Bloggaren inte sett i ån sedan ho vet när. Snart svämmar Vättern över. Eller inte.

Och i den arga språklådan avhandlas idag ungdomarna som inte blir lyssnade på. Eller flickorna som blir tafsade på (vad annat att vänta i dessa ytterst tider). Men. Alltså. Vi lyssnar på The Animals, men The Animals blir knappast lyssnade på. Eller hur Eric B? Ska det vara så märkvärdigt svårt att.

På hänger löst. Och kallas mycket riktigt för en strandad preposition. Det borde varje journalist kunna höra i sitt förbannade språköra. Ifall de hade något.

Och Ingemar Bergman hade besvär med sina inre dämoner. Då var det synd om han. Jovisst serru. Vem håken nu denne Ingemar var?

Till sist borde kanske Bloggaren ändra spår. Och växla in på gladspåret. Solen skiner ju som i det värsta Karlstad. Ta ett kort på huset vettja, och hunden och platanen. Och en stelbent husse. Kanske det, kanske det.

Jag ska bara gå ut och döda av katten först.

Vättern krymper och playan växer

Idag har Bloggaren spankulerat med hund och kamera längs den skvallrande Hjoån. Smugit efter lekande harr och gäckande forsärla. Då fick han förstås ett knippe utsökta bilder med sig hem till bloggen. På både fisk och fågel. Men icket. Harren gör sig inte på bild och ärlan vippar och flyr så snart Bloggaren ens tänker sig tanken. Det enda villigt poserande viltet är den svarta uttern. Som vanligt. Och han är faktiskt mera tam än vild.

Och vid Strandpromenaden har badsäsongen börjat. För svarta uttrar och andra labbar. - Skråen vad här är långgrunt, säger han, uttern. Rena rama Rimini.

För så är det, Vättern krymper och playan växer. Sommarens attraktion, helt klart, när turisterna väller in från Tyskland och Ytterhogdal. Om en liten månad eller så. Sehr schön, men kylslaget. Så att både turisten och rödingen trivs.

Vin de pomme och (vår)sol vid Hjoån

Första februari, och det är Långt till sommar, långt till vår / Tänd en brasa, torka ditt hår. Klippet är från tiden då snön verkligen föll. Och det begav sig, som det heter. Stockholms konserthus 1982. Öffe, Öffe!

Men häromdagen värmde (vår)solen så att Bloggaren fick sätta sig ner och lapa d-vitamin som en S:t Petersburgsbo vid Neva. Fast vid den något mindre floden i Hjo. Då då. Det gäller att passa på. För imorgon är det jämntjock och grått igen. Vilket Bloggaren är helt säker på eftersom imorgon var igår.

Mycket roligare än så blir det inte så här års. Inte före skid-VM i alla fall. Och hur roligt det blir visar sig väl. Åtminstone håller vi tassarna och tummarna för Stina Nilsson. Och Johan Olsson. Och att snön faller i Lahtis.

Jo, men nu höll vi på att glömma det roligaste av allt: Bloggarens äppelvin som fått egendesignade etiketter! Hur snygg får en vinflaska bli? Vinet gifter sig med gåslever och smakar som Tokajer. Det er helt sikkert det. Nästan.

Och Hjo-Hjo börjar bli riktigt hyggelig til å snakke dansk. Værsgo, säger husse och ställer fram tallriken med pølser och kartoffelmos. Sulle nästan tro att han begriper bon appétit ock.

Hjoån sinar

Nere vid hamnen. Så här års. Kan Bloggaren nästan få för sig att längta efter dragspelsstämman och ångbåtsjazzen på S/S Trafik. Eller sädesärlorna, körsbärsblommen och turistbussarna från Göttingen och Hedemora. För att inte tala om allt båtfolk med mössorna så käckt på svaj. Och älsklingarna som heter Maj.

Vintern i Hjo är inte som sommaren. Fast det är den inte i Menton heller. Så att.

Men till sommaren hoppas vi på regn, mycket regn. Eller helst tidigare än så. I annat fall orkar inte harren längre än till Gula paviljongen i maj. När det ska lekas tafatt i ån. Och öringen tvingas ställa in safaridagarna i höst. Hjoån sinar. Hemska tanke, Hansson. Någon som vet hur en regndans går till?

Och efter ån står Vargen och tiger. - Han är som tystlåten, säger Hjo-Hjo. Inte kan man tro att han härstammar från hunden. Grrr.  

Kålsoppa etc

Åh, en sån underbar morgon, utbrister Bloggaren och hans hund där de vandra så käckt utefter Hjoåns dalsänka. Hjo-Hjo plumsar i och plumsar upp, fångar en kräfta som det går så bra att nojsa med en stund innan den slukas hel. Hundlivskvalitet! Men nu skarvar du allt en del, Bloggarn. Jo, något. Men alla bör veta att i bloggen händer det mycket som näppeligen händer IRL. Som att han, Hjo-Hjo, gillar Hundar, ungar och hembryggt äppelvin, till exempel. Han har aldrig hört talas om låten. Det är ljug helt igenom. Men Bloggaren ljuger inte alltid. Hjo-Hjo är faktiskt en fena på norrländska.

En gör så gött en kan, säger hunden. Vad nu Ralf Edström har med den saken att göra?

Och eftersom Bloggaren är gräsänkling blir det kålsoppa med slantade chorizo ikväll. Vintermat, säger hustrun. Men vem bryr sig. Allrahelst som hon inte är hemma. Strindberg skulle ha älskat chorizo. Istället för prinskorv (se Stockholmare på besök). Och ett glas Beaune du Château därtill. Beaune till kålsoppan? Skulle nästan tro det, Strindbergs franska favvovin nämligen. Bloggarens också. Kanske. Ifall han fick nöjet att smaka.

Och för den som vill veta: i Vättern är det 18 grader. Det är nästan så att.

Turisterna köar i Hjo

Jahapp, så kom sommaren till Hjo igen. 26 grader i skuggan under Bloggarens falska franska fikon, Hjo-Hjos favoritdåsarträd, och 20 i Vättern. Turisterna köar till Guldkroksbadet och Systembolaget, töff-töff-tåget och Moster Elins glasscafé. Sikbutiken och hela faderulingen, för att tala med Leif G W Persson. Det gäller att passa på för snart är det jul.

Allvarligt. Bloggaren funderar på att skaffa sig en Trixie Dog Pool. Till hunden alltså, vilket för övrigt hörs på namnet. Det är nästan en nödvändighet dessa dagar då Hjoån sinar (man undrar hur smolten klarar sig) och Vättern svämmar över, av turister. Wow, säger Hjo-Hjo när husse visar honom bilden på paddan. Schysst vattenskål farsan!

Bloggaren har bott större delen av sitt vuxna liv i Göteborg, och jämfört med går man torrskodd i Hjo. Som i Southern California ungefär. För att belägga påståendet googlar vi ”Hur mycket regnar det i Hjo?” Och får som första träff ”Tredje året i Hjo”. Underbart. Då är det väl så då. It never rains in Southern Hjo. Right. 

Ett sött alligatorpar till Hjoån

Lördag morgon – nåja, förmiddag då då - tar sig hund och husse ut i spenaten och gångar sig hela vägen till Mullsjön. Och tillbaka. 8,06 kilometer om man ska sätta någon tilltro till Dog Walken. Hur duktiga får man vara egentligen? Öringtrappan ser fortsatt gedigen ut, fast lite knepig att krångla sig igenom. Om man inte är öring förstås. Fin sjö, Mullsjön, att leka i. Ska du ta och plumsa i Hjo-Hjo. Fri hundlek. Så går vi hem sedan.

I dalgången gäckar forsärlan, comme d'habitude, och hundgäcken plaskar och sprätter. Och silkesaporna och regnskogsfåglarna tjattrar ikapp från trädtopparna. Det är bara krokodilerna som fattas. Kanske borde Bloggaren tipsa turistbyrån om att ett sött alligatorpar från Mississippi borde införskaffas. Eller två. Per omgående. Fast då vore det slutbadat för herr Hjo-Hjo.

Hemma lagar Bloggaren mat för riktiga karlar. Korvgryta. Och äter ihjäl sig. Hunden ock. Great walk! säger Dog Walken. Hund och husse nickar bifall. Znirk och znark.

Hjoåns regnskogsdal

Inleder med en bild på skygg svart panter från Hjoåns regnskogsdal. Fångad och knäppt 12.42 idag onsdag. Hjo-Hjo, hann du med att se den rackarn? - Hjodå, hjodå, han var ovanligt snygg för att vara katt.

Däremot har Bloggaren inget bildbevis på smoltstimmet han såg på sin väg ut mot Vätternhavet. Men han svär med två fingrar på bibelen att så var fallet. Femton centimeter, kanske arton, och tre år gamla. Det är regnskog för Bloggaren det, helt klart. Och vad fan är smolt, frågar sig vän av ordning. Det kan vän av ordning få till hemläxa till nästa gång vi träffs. Att ta reda på. Och hoppa upp och sätta sig på.

Så bra, då ordnar det sig med den saken. Övriga har naturligtvis redan förstått att vi pratar öringungdom.

Och eftersom hustrun är ute på vift försöker vi oss på fiskpinnar i köket idag. Är du med Hjo-Hjo? Med potatismos och hemgjord remouladsås. Hur gott får det bli? Egentligen? Och så får vi lite variation på bratwursten. Dessutom.  

Vårfagert Hjo

I dessa underliga dagar frestas Bloggaren svårt av sitt tykna sinnelag. Vad vore enklare än att skriva ett politiskt smädestycke benämnt Fridolins visor och andra klantifikationer. Typ. Men Bloggaren besinnar sig, tar sin hund på långpromenad i ett vårfagert (men kallt) Hjo och tänker på annat. Som isterband med stuvad potatis, och Frölunda hockey. Och Let's dance, trots att programmet är helt igenom onyttigt. Ska vi ha ett fritt land får man stå ut med onyttigheter och reklampauser. DDR var nyttigt helt igenom, och hur roligt var det?

Såja, såja, vingla inte till det här nu när Hjo-Hjo hoppar och är glad, och tjiter i Fridolin och DDR. Och undrar: - Farsan, hur många vita sippor finns det i dalgången egentligen? - Trehundratusen miljoner? - På en höft när. Men tyst nu, hund. Och sitt still bland sipporna, så vi får ett par fina bilder på en ståtlig labrador i tillgången. Vätternhavet är en annan tillgång. Som Bloggaren ber att få återkomma till i sommar, när det är dags för salta bad. Det har sina fördelar att bo längs kusten.

Åwalk

Vi tar oss en åwalk i solens sken, husse och hund, och konstaterar att forsärlan landat i sina hjoska environger även denna vår. Diskret och vippande. Men vill inte vara med på bild, alls icke. Nej, inte idag, men vi får väl se, tänker Bloggaren. Vi får väl se. Och Hjo-Hjo badar och badar och solen skiner som sagt. Och säger du från en klarblå himmel, hund, hoppar husse ut genom fönstret. Med ungefär en och en halv meter ner till gräsnivån. Så att. Men ändå.

Varför då då? Jo, Bloggaren får utslag av sagda himmel. Även azurblå. Och bomullsvita molntussar. Ursäkta Bertil Perrolf och Skivor till kaffet.

Ja men, är det inte vackert här efter ån då? Säg? Jo, något alldeles förskräckligt. Och än värre blir det om någon liten vecka när grönskan slår till. När harren leker och silkesaporna tjattrar från trädkronorna. I regnskogen. Och kastar äppelskrutt på turisterna. Då.

Och på torget läser Bloggaren med stora ögon SLA:s löpsedel: Salta bad i Boulognersjön. Den konstgjorda i Skövde, inte Paris. Men tänker att salthalten i Vätternhavet får duga. Särskilt med tanke på att dagens datum heter Första april.  

Hjo-Hjo hoppar i

Två västgötar skäller så pass att det inte kan vara långt kvar till någon sorts hjärtåkomma. På Hjo-Hjo med husse. Var och varannan dag faktiskt, på rätt sida sin husses ägandes staket, men ändå. Man undrar vad påföljden kan vara för en strypt västgöte. Bara på ett ungefär.

Annars mår vi bra i solens sken. Hjoån flyter på och Bloggaren inväntar forsärlans ankomst. Med kameran i högsta hugg. I år ska vi ha honom på bild, eller henne. Ordenkligt, som det heter nuförtiden. Det är till att haka upp sig, sa Bill. Upphakad var ordet, sa Bull. Eller hooking, som man säger i Scandinavium.

Ordenkligt. Vad säger Andersson och Språkfrågan i Göteborgs-Posten?

Sedan tycker Hjo-Hjo att det kan räcka med det där jäkla hundbadförbudet. Nu får det vara sluttjollrat, säger han som den värsta statsministerhund. Blir som varm och hoppar i. Man undrar hur han ska svalka sig i sommar. Tja.

Plockepinn vid Hjoån

Nu när regeringens opinionssiffror störtdyker har Löfven sin chans: snabbreformera vädret återstoden av februari och mars. Får Bloggaren be om två grader kallt utan vind men med lite lite nysnö, bara såpass att snöskyffeln blir stående oanvänd. Och Hjo-Hjo slipper undan duschen. Bättre hundväder således. Lagstifta. Skulle det vara för mycket begärt? Man undrar.

Annars är inte vintern värre i Hjo än på andra håll. Tvärtom. Vi har ändå Vättern, visserligen utan skridskois och lakbusor men med god tillgång på kallbad och rökt röding. Och kanske ska man vara glad att inte Vätternhavet fryser till. För då jäklar, då kommer våren först i juni. Och farbror höst knackar på dörren i september. Det är till att vara stor sjö.

Vid Hjoån står Herr Kanin, bördig från Teg, och ser outgrundlig ut. Man undrar vad han tänker på. Kanske tänker han på alla nerblåsta träd som ligger som ett plockepinn över ån. Och på öringen som ska kryssa sig fram där emellan. I höst när de är kärlekskranka. Och på hur Hjo-Hjo ska kunna bada i denna pinnahärva. Kanske.

Men om detta säger Herr Kanin intet. - Det är till att vara svart, säger han däremot. Lakoniskt. Och sant. För det får han sig ett slick i örat. Han får två.  

Hjoån

Hör upp alla göteborgare, tidaholmare och andra utsocknes individer i vårt avlånga land! Den som inte tar chansen att halka omkring längs Hjoån en dag som denna (måndag, idag snöar det - fast det verkar inte ta sig) i minus två och med solen i nacken, det blir nästan som svettigt, ja, han eller hon, men inte hen, får faktiskt skylla sig själv. Eller hur herr Strömstare. Ställer herrn förresten upp och poserar för ett kort? Som möjligtvis publiceras på bloggen? Jaså, det går bra, tackar tackar. Och pantern smyger så svart i snön. Sniff sniff, sniff sniff.

Vid Grebbans kvarn är Bloggaren glad att han inte bor kvar i Annedal och rantar omkring med hunden mellan Engelska parken och Skansen Kronan. - Titta så vackert, säger husse. - Bedårande, svarar hunden och fortsätter: Men Änggårdsbergen ligger inte det i Gbg? Eller? Man undrar sedan när han blev en mops.

Kom nu gubben, så går vi hem och äter lite riktig mat, linsgryta med två sorters korv. Sedan kan vi lägga oss och blunda en stund, med gott samvete.

Missa inte strömstaren!

Krokodilfara

Hösten i Hjo varade en dag och sedan kom sensommaren tillbaka. Bråda tider för humlorna i perenna rabatten. Och Bloggaren brummar på på sin kant med en pånyttfödd gräsklippare – tack Sune S! Under fikonträdet, det falska, ligger Hjo-Hjo och moffar åt skolbarnen på gatan. Komma här och komma. Men sedan tar husse sin hund, eller om det är tvärtom, och kliver iväg på dagens långa hundrunda.

Strandpromenaden är wunderschön. Varje dag förundrar man sig över att Vättern lagt sig tillrätta precis vid Hjo. Det kunde lika gärna blivit Tibro – hur nu det skulle ha sett ut. Hjo-Hjo tittar frågande upp på sin husse – Hur menar du nu, egentligen? Jaa...

På hemvägen traskar vi i regnskogen längs Hjoån. Efter det myckna regnandet påminner den en hel del om Mississippi faktiskt. Silkesaporna, de skygga skaraborgska, tjattrar ikapp med strömstare, forsärla, kungsfiskare, stjärtmes och drillsnäppa. Det är ett jäkla liv. De första leköringarna är redan på väg. Uttern syns inte till, bara den svarta med rött halsband, och han får inte bada för krokodilfaran.

Hemma äter vi säsongens första grynkorv. Du Hjo-Hjo – hvornaar smager en grynkorv bedst? - Hvergang!

Grekerna dansar och ler

Ser på teve hur grekerna dansar och ler åt sin undergång. Trotsiga och stolta. Bloggaren är skeptisk, håller med ordförande Persson, som visserligen var en buffel men en hederlig sådan, nåja: Den som är satt i skuld är icke fri. Så. Och ett par nya grekiska ord har hittat till Hjo, oxi förstås och fakelaki, vilket betyder litet kuvert. Med en eller annan sedel i kan tänka. Lär bli drachmer i fortsättningen. Vansklig ordning.

I Hjo är det lugnare, men blåsigt nog. Dä blåser i träa ida, som det heter i visan. Dagens hundpromenad i regnskogen längs ån blir en klättrig historia. Eller ett smidigt hoppande över stock och sten om vi pratar Hjo-Hjo. Mest nerblåst stock. Nu får kommunen rycka ut med motorsågen, och karva sta i hinderbanan. (Någon som minns Lars Ekborg och Bunta ihop dom?) Så att.

Observera bilden på bloggaren och hans hund. Det är faktiskt en selfie, fast på gammaldags vis med 10 sekunders självutlösare. Hit Hjo-Hjo, hit! Spring för blanka hundan! Om du vill vara med på kortet.

Turisterna strömmar till

Nu skiner solen över Hjo och turisterna strömmar till. Fast de hittar inte så långt, till hamnen och båtarna mest, och till Feskeboa för att köpa sik, om det finns någon, det är lite fram och tillbaka med siken i dessa dagar. Till Hjoån har ingen turist hittat än. Men om bloggaren fortsätter att skryta om ån och dess dalgång kommer nog också tillströmningen av dollarturister. Och bloggaren kan ta betalt och börja med djungelsafari längs ån. Två gånger per dag och bli förmögen på kuppen.

Då kan de få sig en pratstund med Herr Kanin, han som är bördig från Teg. Han har det bra där han sitter och lurar i ådalen. Fast han vill att bloggaren ska hålla in hunden, och låta bli att pilla in levergodis i örat. Så att. Nej, annars är här fint. Nu när värmen har kommit och allting.

- Så int behöver en fara utrikes och få ont i magan. Icket.

Bloggaren frågar om det går för sig att ta en bild på honom och bästa vännen Hjo-Hjo. Bästa och bästa, säger Herr Kanin klentroget. Det vete kattsingen, men låt gå då. För den här gången. 

Sushi i Göteborg

Göteborgsluften gör Hjo-Hjo lite yr. Eller om det är alla göteborgska hunddamer som luktar så förföriskt gott. Han ramlar dåliga gatan fram, som i detta fall alls inte är Andra Lång utan Danska vägen. Hundstackarn blir på lemonaden av alla tjejer som han ser. Vilket alltså går lika bra att bli i Göteborg som i Norrköping.

Och hur är det med bloggare, blir han också på lemonaden? Nej, möjligtvis på kanelen efter en sushiafton hemma hos Andersson i Annedal. Hjo-Hjo känner sig hemmastadd på direkten, där ligger en massa festliga saker och väntar på sin hund. Anderssons skor, strumpor och nanakudde, bland annat. Och sushin smakade bra? Tvivelsutan. Eller hur, Hjo-Hjo? - Mela lis, mela lis! Men tyst med dig hund! Varifrån har han lärt sig sådana dumheter?

Men sedan längtar bloggaren hem till Hjo. Det finns inget Vätternhav i Göteborg. Och ingen röding att röka i trädgården. Inte ens en trädgård faktiskt. För att inte tala om de skaraborgska silkesaporna som tjattrar från trädtopparna vid Hjoåns dalgång. Tror inte att Fokus tagit hänsyn till dessa avgörande faktorer i sin Bäst-att-bo-undersökning. I så fall hade vi haft Hjo på västkusten och Göteborg vid Vättern. Och så kan vi inte ha det. Någon jävla ordning får det lov att vara på geografin.

Tom och Huck

- Tom!
Intet svar.
- Tom!
Intet svar.

Det är tant Polly som ropar vid Knivsmedens backe, i handen håller hon målarpyts och pensel. - Förbaskade pojke. Är det någon som sett till Tom? Frågar hon bloggaren och hans hund. Men bloggaren har intet sett. Och Hjo-Hjo säger att nej. Men bara ett par hundra meter uppströms kommer de farande på sin flotte, Tom och Huck. Halmhatt på. Och Huck bolmar på sin majspipa. - Vart tog Mississippi vägen, undrar de med en mun. Tja, svarar bloggaren, detta är Hjoån och snart är ni framme vid Vättern. Vattern, never heard of it. De tycker Hjoån är underbart vacker, om än något grund för flotten. Framför allt är det skönt att slippa alla äckliga krokodiler. I övrig påminner Dalgången i mångt och mycket om Missouri.

Huck undrar vad det myckna tjattret från trädtopparna kommer sig av. Och bloggaren svarar så som sant är, att det är östra Skaraborgs särskilda variant av silkesapor, som nyss släppts ut ur vinterförvaret. Tjipp, tjipp. Är det regnskog så är det. Jo. - By the way, säger bloggaren. Tant Polly verkar vara på krigsstigen, arbete väntar. - Sällan, skrattar Tom, här är det dagdriveri som gäller. Och strandhugg på en ö i Vattern till kvällen. Nice to meet you, pal.

Och borta är de.

Men bloggaren kan höra tant Polly när hon haffar dem borta vid bron. Tar Tom i örat, aj aj. Och Huck får springande fly bort mot Hammarnsjorden.

Sicka lirare, säger Hjo-Hjo. Missipippi – aldrig hört talas om. 

Möte med herr Räv

Långrandigt i Hjo? Nej, det måste vara ett missförstånd. Här händer alltid något. Idag, tro det eller ej, kom Lily Allen på besök och sjöng LDN enkom för bloggaren. Då får man vara så god att ta sig i kragen. Vilket man skyndsamt gör och drar med sig hunden. Upp och hoppa Gubben! På en kvart når vi Knivsmedens backe. Hjoån skvillrar i snön och på en sten i forsen sitter strömstaren och gnisslar. Och rätt som vi pulsar oss fram kommer herr Räv. Röd och grann och yvigt svansad. - God dag herr Räv, säger Hjo-Hjo. Trevligt att råkas. Stå still så att husse kan få ett snyggt hot shot. Stå still, annars biter jag dig i rompan.

Men borta är herr Räv. Hjo-Hjo hinner inte ens blinka. Men det gör inget, på det mötet lever vi både idag och i morgon.

Matadors sista avsnitt är avtittat till belåtenhet. Men nu sitter vi här och tittar på varandra istället, bloggaren, hustrun och Hjo-Hjo. Abstinensen är svår. Så hva gør vi nu, lille du? Jo, vi går med raska steg mot Hjo stadsbibliotek och lånar Bron. Danskan gör sina avtryck i Hjo.