Tom och Huck

- Tom!
Intet svar.
- Tom!
Intet svar.

Det är tant Polly som ropar vid Knivsmedens backe, i handen håller hon målarpyts och pensel. - Förbaskade pojke. Är det någon som sett till Tom? Frågar hon bloggaren och hans hund. Men bloggaren har intet sett. Och Hjo-Hjo säger att nej. Men bara ett par hundra meter uppströms kommer de farande på sin flotte, Tom och Huck. Halmhatt på. Och Huck bolmar på sin majspipa. - Vart tog Mississippi vägen, undrar de med en mun. Tja, svarar bloggaren, detta är Hjoån och snart är ni framme vid Vättern. Vattern, never heard of it. De tycker Hjoån är underbart vacker, om än något grund för flotten. Framför allt är det skönt att slippa alla äckliga krokodiler. I övrig påminner Dalgången i mångt och mycket om Missouri.

Huck undrar vad det myckna tjattret från trädtopparna kommer sig av. Och bloggaren svarar så som sant är, att det är östra Skaraborgs särskilda variant av silkesapor, som nyss släppts ut ur vinterförvaret. Tjipp, tjipp. Är det regnskog så är det. Jo. - By the way, säger bloggaren. Tant Polly verkar vara på krigsstigen, arbete väntar. - Sällan, skrattar Tom, här är det dagdriveri som gäller. Och strandhugg på en ö i Vattern till kvällen. Nice to meet you, pal.

Och borta är de.

Men bloggaren kan höra tant Polly när hon haffar dem borta vid bron. Tar Tom i örat, aj aj. Och Huck får springande fly bort mot Hammarnsjorden.

Sicka lirare, säger Hjo-Hjo. Missipippi – aldrig hört talas om.