Mat och födelsedag

Äldsta dotter med sambo nere på besök. Vi gör ett nytt försök med Italien, Ventimiglia. Och Ventimiglia har sin marknad som ett säkert kort i rockärmen. Jag köper ett dussin näsdukar snyggt förpackade i medföljande ask – undrar hur den mannens affärer går, vilka mer än jag köper näsdukar år 2013? Nå, vi köper en Limoncello också, hustruns favoritlikör, plus en parmesanost vi inte kunde lämna ostörd. Visst italienarna kan de också! Fast knepiga, lunch på språng med micrad pizza i hand.

Dotterns födelsedag firas på vegansk restaurang i Menton (trodde inte att sådana fanns i Frankrike). Koncept: asketism i överflöd. Inget vin till bovetet här inte! Påvert. Dottern nöjd men inte översvallande. Bättre då kvällen efteråt: italienskt hak (voila!) runt hörnet med värme och god mat, magnifik Risotto Frutti di Mare! Hur kan vi ha missat den?

Måste erkänna att italienarna här i Menton kan laga mat.

Mat och mat och mat.

Dotter och svärson springer, springer långt. Den ena till Italien, den andra till Monaco. Beundransvärt. Själv har jag med ålderns rätt slutat med sådana dumheter.

Några dagar i början av oktober

Imperia

Yngsta dotter med sambo på besök, kul, kul! Vi besöker Imperia – egentligen två städer, Porto Maurizio och Oneglia, som Mussolini behagade slå ihop någon gång på 20-talet – i hopp om ett trevligt utflyktsmål i Italien, när vi ändå befinner oss så nära. Och visst ser Porto Maurizio fint ut på håll, där den klättrar uppför kullen/berget. Men någon vacker piazza kantad av restauranger kunde vi inte hitta. Ingenting annat heller. Vi gick ändå från toppen och ner.

Utfodring på enklast tänkbara.

Några italienvänner blir vi nog aldrig i den här familjen.

Dottern ville ha glass – den var god.

Roquebrune village

Uppe i bergen ligger Roquebrune gamla by. Det är något helt annat. Man äter på la Grotte, svärdfisk t ex, blir på gott humör, tittar på den magnifika utsikten (Monaco alldeles bestämt därborta, till hälften skymt bakom capen) och utforskar gränderna, som slingrar sig upp eller ner i byn, antingen trappor eller backar. Man undrar hur barnen lär sig cykla. Om de gör det.

Helt sinnessjukt! Som dottern uttrycker det.

Det är kul det här!

Man lär nå Menton på 1,5 timme per fots – det gör vi en annan gång.

Blåst

Det har blåst några dagar, väggarna knakar och dörrarna slår. Vågorna når ibland Promenade du Soleil.

Harry Brandelius – vad visste du om Medelhavets vågor?

I Roquebrune/Cap Martin och Menton

Vi hinner med ett mellanspel i Roquebrune på vägen till Hjo – det är en inte helt igenom otrevlig bekantskap. Från balkongen där jag sitter med ett glas rosé på behagligt avstånd, ser jag det gröna Medelhavet ungefär femtiotvåochenhalv meter bort. Fransmän av båda könen joggar förbi på Promenade du Soleil, den heter så i Menton, här heter den något annat. Men det är samma promenad. Springer man åt väster hamnar man i Monaco, åt öster i Menton, och Italien i förlängningen.

Vi tog oss gångandes till Menton, och åt lunch på le Balico på Place aux Herbes. Ostron som förrätt. Det är svårt att tycka illa om ett land där man äter ostron, råbiff och pärlhöna till lunch.

Gott så. Men sedan kom regnet. Det har visst inte regnat här på tre månader, men nu brast alla fördämningar. Dyngsur och kall fick vi ta bussen tillbaka. Nu har jag fått ont i halsen. Hustrun säger att det har jag inte alls. Jag hoppas hon har rätt.