Moules frites och boeuf tatar äter man inte ofta ens i Skövde

Fyra år på det femte. I Hjo. Och Bloggaren har inga planer på att lämna Idyllien. Visserligen har den sura insändaren i Hjo tidning rätt på några ställen. Stora torget är för stort och centrum för litet. Och A-traktorerna gör väl ingen människa glad. Tidigare har Bloggaren klagat över krossat glas på trottoarerna. Och att vattenmätaren i hamnen visar 10 cm fel. Men åt rätt håll. Om man säger. För Vätterns del.

Men annars så.

Vättern är sehr schön. Och moules frites och boeuf tatar äter man inte ofta ens i Skövde. Men i Hjo händer det. (Kan man få en påse med hem till hunden, tack!) Och till nästa sommar är Trafik igång igen. Och Håkan, be bop a lula, dyker säkert upp till Hamnfesten i juli. Ullevi är bara så åbäkigt.

Så Bloggaren blir allt kvar. Strosande längs Hjoån med sin charmerande labrador till hund. På femte året. Om längtan efter en tolvbitars sushi blir för svår får man bege sig till Göteborg. Så. Ungefär.

Och vintern i Tibro är inte roligare än här. Bara så ni vet. Säger Hjo-Hjo. Har han bestämt hört någon säga någonstans.

Sälar i Vättern

Med svart hund i vit snö beger sig Bloggaren ut i halkan. Slinter omkring och funderar på varför vattenmätaren i Hjo hamn visar dryga 32 cm under det normala, när den i verkligheten är 22. Om man får tro SMHI. Vilket Bloggaren gärna vill göra.

Vi noterar alltså att sjön mår 10 cm bättre än förmodat, åtminstone i Hjo. Men i Jönköping kantrar den med 1,4 mm per år. Se upp! Fast knappast 2017.

När Vättern hämtat sig återstår bara för Bloggaren att önska sig en population saimenvikare (sälart som blev kvar i sjön Saimen i Finland efter landhöjningen för 8000 år sedan) till sjön. Som drar sig in mot hamnbassängen om kvällarna för att bli matade med sik och abborre. Det vore något. Men tydligen finns det bara 360 saimenindivider kvar, vilket betyder tuffa förhandlingar med finnarna. Synd att inte Vätterns storöring* finns kvar. Kyllä.

Informationstätt, muttrar Hjo-Hjo. Alldeles för. Ingen orkar läsa om 8000 år gamla finska sälar. De finns för övrigt i Ladoga också. 

Sådan husse, sådan hund. Grrr.

*I begynnelsen fanns två öringstammar i Vättern, en uppströmslekande och en nedströmslekande. Den nedströmslekande storöringen, som kunde bli upp mot 20 kg, försvann när vattenkraftverket i Motala ström byggdes i början av 1900-talet. Då var det slutlekt, och därmed slut på vätternlaxen, som den också kallades. Synd. Jo, onekligen.

Som osvensk är man nästan som en fransman

Svenskarna är ett präktigt folk. Så ock Bloggaren och hans hund – åtminstone vad gäller nyttiga frukostar och hundströveri. I övrigt är vi skeptiska. Till hembakt och Duktiga Annika. Bloggaren vill ha sushi och dumplings. Även om marknaden i Hjo, liksom i Gällivare (se David Väyrynen: Marken), är obefintlig.

Dock betalar vi skatt och är laglydiga. Och hejar på Sverige när det beger sig. Osvenska är vi inte. Långt därifrån. Men knappast odanska heller.

För som odansk är man i det närmaste dum i huvudet. Som osvensk är man nästan som en fransman. Frimodig och spirituell. Eller som ett Zlatan-mål rakt upp i krysset. Med klacken. Förbannat bra alltså, på ren svenska. Förmodligen är vi ensamma om en sådan underlig självsyn. Ett undantag finns angående osvenskheten: svenska fotbollslandslaget. De ska spela svenskt (kollektivt ansvarstagande. Kämpa!). Så är det bara. Efter Erik Hamréns osvenska katastrofår behöver den saken knappast diskuteras. Heja Janne Andersson!

Hur är det med finnarna? Har de några problem med finskheten? Nix. Inte i dagarna. Knappast annars heller. Perkele, de har inte haft det lätt med sina grannar. Eftersom en ryss är en ryss även om man steker honom i smör. Och svensken är så pass osvensk numera att han dricker surt alkoholskadat vin. När det finns vargtass.

För osvensk för landslaget?

Krossat glas

Visst är Hjo en ovanligt trevlig stad med båd Vätternhav och Hökensås inpå knutarna. Och hamn och sik och töff-töff-tåg och mer. Inte tu tal om annat. Glöm inte alla fantastiskt välluktande hundpromenader längs Hjoån, påpekar hunden Hjo-Hjo. Jovars, säger Bloggaren. Så är det allt. Men.

Och men säger hunden.

Jo, för han har tröttnat på att hoppa kråka bland krossat glas på Hjos trottoarer och torg. På Falköpingsvägen, några meter väster om rondellen, båda trottoarerna. Krossat glas. Korsningen Ringvägen/Strömsdalsvägen, på andra sidan brandstationen. Krossat glas. På trottoaren vid kyrkogårdens södra sida. Krossat glas. Stora torget. Krossat glas. Och så var det visst på något annat ställe ock. Men var har Bloggaren glömt. Man blir som, säger hunden. Och det håller husse gärna med om.

Så var det med det. Och imorgon förväntar sig Bloggaren att glaset är uppsopat, borta och iväg. Vilket återstår att se.

Vad mer? Tja, kollade på Paul Simon live in New York City härom kvällen. A long time ago, yeah / Before you was born dude / When I was still single / And life was great. Bra? Visst visst, fast det var något alldeles kolossalt vad karln blivit lik Jan Guillou. Eller om det är tvärtom. Riktigt störande faktiskt. Det blir som fel. Fasligt vad han sjunger bra, Guillou.

Blunda, säger Hjo-Hjo. Eller gnag på ett ben, så blir det bättre.