Pepparkakor och ärtsoppa

Med hustrun hos den plågsamma tandläkaren i Majorna går Bloggaren omvägar runt dammsugaren hemma i Hjo. Framgångsrikt. Sätter sig hellre i tv-soffan, dricker kaffe och matar hunden med pepparkakor. Lirkar och fjäskar. Han är en sådan där matte-är-borta-deppiga-typen. - Så, ta nu en pepparkaka till. Husse är ju hemma. För tusan. Hund.

Han är som Strindberg fast tvärtom. Under de första åren i Paris ansattes författaren av svår hemlängtan – och ärtabstinens. 1883 skriver han till sin förläggare att han inte behöver något svenskt brännvin. Men ”vill du deremot skicka mig ett par kannor gula ärter skulle jag vara glad.” Ärtsoppa var bland det bästa han visste. Fransmännen lagade hundmat.

Har du hört Hjo-Hjo? Nog måste det vara så att gamle August missade både de konfiterade anklåren som cassoulet från Carcassonne. - Nja, svarar hunden. Det låter som prima hundmat. Och så grisfötterna. Ärtsoppan får Strindberg ha för sig själv. Om man bortser från fläsket.

Det är nog inget fel på hunden. Man blir som glad av pepparkakor. Och snäll. 

Strindberg skulle ha kommit springande

Igår rapporterade Bloggaren om kall vind från sjön. Glöm det. För jämförd med dagens strandpromenerande kan gårdagens bara beskrivas som en mild västanfläkt. Strindberg skulle ha hoppat jämfota av tillfredsställelse. Och kommit springande med staffliet. Upprörda hav var det bästa han visste. Påminde honom kanske om en viss argsint författare.

- Vill du bada Hjo-Hjo, undrar husse. Njet, svarar jycken på ren svenska. Vattensvans har man ingen större nytta av. Kanske det, men det är faktiskt varmare! i sjön än på land idag. Bara så du vet. - Får ja en körv så, svarar den begåvade hunden. Vilket han alltså inte får.

Och i SvD Debatt skriver en lärare att det är dags för en språkreform. (Lärare: ”Det är dags att vi slopar de och dem”). Slopa de och dem. Eleverna blir (är) så förvirrade, vet varken fram eller bak. Att Språkpolisen får ett anfall skiter han blankt i. Skriv som du talar. Ingen fattar ett vitten, men det gör inget bara det är jämställt. I nämnda tidning kan man också, apropå jämställdhet, läsa om Genusvetarna som vägrar se könet: Ni kanske inte visste det, men anledningen till att kvinnor är kortare än män är att föräldrar omedvetet ger sina döttrar mindre mat än sina söner. Det kallas matdiskriminering...

Och snart är Bloggaren lika arg som Strindberg.

Strindberg, Håkan och en vilsen storskarv i hamnen

Hallå, hallå, undrar de goda vännerna från Gbg, hur får ni dagarna att gå i Hjo? Som är så fagert men magert. Hur? Non, mes amis, säger Bloggaren, ingen tid över till att glassa omkring på Avenyn direkt. Ifall vi haft någon. Vi klipper gräsmattan från morgon till kväll och hinner däremellan ut i svampskogen någon timme. Åtminstone skogen, för elva liter svamp fandes det alltså icke. Men vad gör det när Lilla Spännefalla finns på lagom avstånd med vildsvinskorv och curryketchup. Eller hur du Hjo-Hjo, kan du säga vildsvinskorv?

Hjo-Hjo: Menar du Bullens pilsnerkorv, farsan?

Och sedan blir det hundpromenad. Till hamnen. Där det sitter en storskarv på södra piren och ser vilsen ut. För här finns inte en enda ö i sikte. Att skita på, eller ner.

Hemma väntar Strindberg, som upplever en revival sedan kokboken fyndinhandlades på loppis. Ostron, ångbåtsbiff och navarin aux pommes kan med fördel växelbrukas med Bland franska bönder och Giftas. Och så ska Håkan Hellströms nya hinnas med. På Spotify. Där Bloggaren ställer sig något undrande till stuveriarbetaren Rune Stellan Karlsson. Men åker dit så det stänker för Öppen genom hela natten.

Ja, sedan kommer Hjo-Hjo med bollen och... Så inte sitter vi på Linnégatan och tar igen oss inte. Och blir det samma fart på morgondagen vete hundan om vi hinner med den alls.

Kålsoppa etc

Åh, en sån underbar morgon, utbrister Bloggaren och hans hund där de vandra så käckt utefter Hjoåns dalsänka. Hjo-Hjo plumsar i och plumsar upp, fångar en kräfta som det går så bra att nojsa med en stund innan den slukas hel. Hundlivskvalitet! Men nu skarvar du allt en del, Bloggarn. Jo, något. Men alla bör veta att i bloggen händer det mycket som näppeligen händer IRL. Som att han, Hjo-Hjo, gillar Hundar, ungar och hembryggt äppelvin, till exempel. Han har aldrig hört talas om låten. Det är ljug helt igenom. Men Bloggaren ljuger inte alltid. Hjo-Hjo är faktiskt en fena på norrländska.

En gör så gött en kan, säger hunden. Vad nu Ralf Edström har med den saken att göra?

Och eftersom Bloggaren är gräsänkling blir det kålsoppa med slantade chorizo ikväll. Vintermat, säger hustrun. Men vem bryr sig. Allrahelst som hon inte är hemma. Strindberg skulle ha älskat chorizo. Istället för prinskorv (se Stockholmare på besök). Och ett glas Beaune du Château därtill. Beaune till kålsoppan? Skulle nästan tro det, Strindbergs franska favvovin nämligen. Bloggarens också. Kanske. Ifall han fick nöjet att smaka.

Och för den som vill veta: i Vättern är det 18 grader. Det är nästan så att.

Stockholmare på besök

Stockholmarna på besök och plötsligt har Bloggaren två hundar att långpromenera med. Och Gårdon tror knappt det är sant när han får tillåtelse att rulla sig i en död fågel. Jo, men det är ren och skär hundlivskvalitet det (Tack Karin!). Särskilt om man kommer från Stockholm och varken sett levande eller döda. Mer än den lundellska koltrasten som satt och sjöng / på ett tak nånstans. På Söder kanske.

Ja, och så finns väl där en och annan duva, om det ska vara så himla noga.

Sedan sjunger mormor (Kirsty) och morfar (Shane) Fairytale of New York för Hjalmar. Som skrattar och ropar mera. Tre månader den 17:e, det är till att vara försigkommen. Och sedan resonerar vi en stund om årets kräftfiske och tjuvfiskarna på Vättern. Ett djävulens påfund, tycker morfar Bloggaren. Man får hoppas de ramlar i och förkyler sig, allraminst. Eller hur du Hjalmar? Gurgel gurgel.

Men imorgon får det bli kålsoppa på Strindbergs vis. Med prinskorv i. Så man får upp lite värme i sommarkylan.

Hamndag i Hjo

Det är Hamndag i Hjo och Bloggaren står på kajen och väntar in byabåtarna från Visingsö. I regnet. Blöt som en hund. Tänker att han varit med om betydligt charmigare hamndagar än årets upplaga. Förra årets till exempel. Eller 2013, som finns att betitta påYouTube. Men vill man vara säker på att få några jordgubbar med sig hem, och äkta visingsöpotatis därtill, får man knô in sig i kön och tänka på annat. För här går det undan.

På matjesillen, (som kräva visingsöpotatis, nästan), och köttbullarna, rullade på Strindbergs vis. Och Strindbergs dryckjom: engelsk porter och norsk akvavit. Då kan det gärna få regna lite. Bloggaren reder sig. Det finns mycket gott i August Strindbergs kokbok / text: Björn Meidal ; recept: Måns Rossander ; foto: Carl Johan Rönn. Så där, då fick vi med ett boktips också. 40 kr på loppis. Man blir som glad.

- Ska du inte ha en sån där norske i andra benet ock, undrar Hjo-Hjo. Jodå, men man får se till att inte svimma av innan matchen på TV ikväll. - En liten en då då. Tack.

Och i Vättern är det 13 grader igen.  

Baksmälla

Någon som hört talas om politisk baksmälla? Bloggaren har haft onda aningar en längre tid, och jo då, valet slutade lika illa som befarat. Jisses Löfven, red ut det här om du kan. Och SD:are finns det alldeles för många av även i Hjo numera. Tar man en promenix ner till stan möter man garanterat någon på vägen. Underligt. Och inte syns det utanpå heller.

Var ska Sleven vara...

Särskilt högtidligt är det ju inte heller längre, inget läge för kostymen precis, som förr. Vi tog cyklarna till Guldkrokshallen och tio minuter senare var vi hemma igen. Inget mer med det. Blåbyxorna på istället. Skruvdragare, kofot och hammare. Hustrun pekar och berättar hur det ska vara och bli. Och skrapan rev / och tången nöp, / att taket föll / och skorsten stöp* . Och Hjo-Hjo kallas numera för Sleven.

Trodde ett tag att hundarna hade det svårt med identiteten. En hund är väl också en människa, ni vet. Fast så är det icke. Det är snarare föräldrarna som har problem – husse och matte. Hjo-Hjo förstår mycket väl att han är hund, lite intelligentare än andra kanske, men ändå hund. Häromdagen gick han fram och nosade på en tax på tv-skärmen. Och när taxen fortsatte ut till höger och försvann fortsatte Hjo-Hjo runt tv:n och kollade. Hallå, vart tog han vägen? Sött.

*Ur Strindbergs Esplanadsystemet. 

Valaffischer i Hjo?

Mysigt i Hjo

Korvleksak från Sthlm

När lilla storasyster åkt hem till Göteborg kommer stora storasyster från Stockholm. Hjo-Hjo springer lycklig ut och in ur huset. Det är gôtt i solen, flugorna sitter lojt uppradade i värmen på friggebodens södergavel. Bloggaren monterar visslande ihop trädgårdsstolar, i den mån valpen låter honom vara ifred. Och svärsonen har sjunkit ihop i solstolen, läser The Economist. Visst har vi det himla mysigt i Hjo.

Men det är inte bara idyll: Hjo-Hjo har morrat åt dammsugaren! Och även om de bekantade sig rätt bra med varandra blir de knappast bästisar genom livet. Och Strindberg gillade han inget vidare, försökte mig på lite högläsning ur Hemsöborna, som alltså inte gick hem. Borde nog förstått det, Strindberg hatade hundar. Vilda bebin får en hund passade mycket bättre. Vilket för övrigt hörs på namnet.

Strindberg på plats

Så är Strindberg på plats i biblioteket. Där gör han sig bra. Gott!

På DVD-fronten: Juloratoriet lånad på biblioteket och betittad med vackra hus från Hjo, i åtskilliga scener faktiskt. Bra film, men ack så mycket sorgliga saker det händer i Värmland.

Läser i Hjo tidning att hamnen ska räddas. Båda pirarna i dåligt skick tydligen, ombyggnation och muddring i hamnbassängen. Förlängt kajstråk. Klart 2017. Så det så.

Jobbat hårt på våning två: Här rivs för att få luft och ljus, som Strindberg skulle ha sagt. Har på köpet lärt mig vad en torxmejsel är! Men det tog tid, två vändor till Hem & Hobby igår och två till järnaffären idag. Trial and error, men så får man till det till slut också.