Pepparkakor och ärtsoppa

Med hustrun hos den plågsamma tandläkaren i Majorna går Bloggaren omvägar runt dammsugaren hemma i Hjo. Framgångsrikt. Sätter sig hellre i tv-soffan, dricker kaffe och matar hunden med pepparkakor. Lirkar och fjäskar. Han är en sådan där matte-är-borta-deppiga-typen. - Så, ta nu en pepparkaka till. Husse är ju hemma. För tusan. Hund.

Han är som Strindberg fast tvärtom. Under de första åren i Paris ansattes författaren av svår hemlängtan – och ärtabstinens. 1883 skriver han till sin förläggare att han inte behöver något svenskt brännvin. Men ”vill du deremot skicka mig ett par kannor gula ärter skulle jag vara glad.” Ärtsoppa var bland det bästa han visste. Fransmännen lagade hundmat.

Har du hört Hjo-Hjo? Nog måste det vara så att gamle August missade både de konfiterade anklåren som cassoulet från Carcassonne. - Nja, svarar hunden. Det låter som prima hundmat. Och så grisfötterna. Ärtsoppan får Strindberg ha för sig själv. Om man bortser från fläsket.

Det är nog inget fel på hunden. Man blir som glad av pepparkakor. Och snäll. 

Blandad kompott

Om det inte vore för hunden kunde Bloggaren lika gärna gå och lägga sig för säsongen. Dra något gammalt över sig. Och masa sig upp först i april då solen behagar visa sig i ögonvrån. Snösörjan idag blir till is imorgon, helt klart. Och hunden som drar som en tok. - Hjo-Hjo, sakta och fint! Sakta och fint! Aj, aj, oj, min stackars lårbenshals. Man blir som trött.

Och visst vore det skönt att slippa läsa om alla dårskaper från när och fjärran. Organiserat gängtafsande i Köln till exempel. Och mörkande poliser här hemma. För att inte spela SD i händerna. Politiker, södermalmsjournalister, och nu alltså även poliser! Jaha, men där fick herr Åkesson ännu en proselyt, och där en till. Plopp, plopp, plopp. Någon som läst El Saadawis Den stulna romanen? Inte. Gör det. Till Egypten reser vi icke mer.

Alternativt kan Bloggaren tänka sig att åka till Carcassonne och äta ihjäl sig på sniglar och en ordentligt bondsk cassoulet. Och profiteroles till dessert förstås. På La Cité. Det vore något. Med kaffe och calva därpå. Merci beaucoup madame!