Hjo-Hjo hämtar posten

Undrar om det inte är våren som är i antågande, säger Bloggaren för sig själv och slår ihjäl en fluga som hukar, fast för sent, på fönsterbrädet. Och frågar sedan hunden: Hjo-Hjo, vart tog liket vägen? - Ja, jag vet inte, svarar den svarte raringen och slickar sig ogenerat om nosen. Nåja, Bloggaren äter ju sniglar.

Och på morgonen hämtar Hjo-Hjo tidningen, springer glatt, med svansen i vädret, raka vägen till skafferiet för att växla Hjo tidning – det som är kvar av den – mot ett hundkex.

Husse funderar på att skriva en serie bilderböcker om sin svarte kompanjon. Allvar. Duglig illustratör sökes. Först ut: Hjo-Hjo hämtar posten. - Hallå, hallå, vart tog alla räkningar vägen, undrar husse. Och hunden slickar sig om nosen. Duktig vovve! Sedan följer Hjo-Hjo badar och Hjo-Hjo i svampskogen. Han blir säkert som en ny Alfons för småfolket. Fast man vet inte, alltid blir det någon som drabbas av mardrömmar. Av en sådan stor och otäck hund, svart till på köpet.

Det får värka ett tag. Och fram. Under tiden hinner vi ner till hamnen, som ligger helt och hållet öde så här års. Sånär som på änderna och Trafik i vinterskrud. Och badhytterna förstås.

Bloggaren tar sig samman

En lördagförmiddag som denna sliter sig Bloggaren gärna från bloggen. Och vore alla dagar lika inbjudande fick det gärna vara höst året om. Nåväl. Vad göra? Två alternativ gives: Läsa Lagercrantz: Att läsa Proust i hängmattan eller klippa gräset. Proust, hmm. Klippa gräset, hmm. Kanske bäst att börja med en kopp kaffe. Finns det någon glass i frysen tro? Hjo-Hjo, vad sägs om en hundskål glass och två vaniljrån?

- Ta dig i kragen, säger hunden. Olof Lagercrantz är inte Proust. Men bra introduktion till Proust. Sluta gnäll.

Ok, då blir det Lagercrantz i hängmattan. Trevlig läsning utlovas innan spaningen påbörjas, efter den tid som flytt. Inspiration tarvas. Helt klart. Någon gång måste Bloggaren komma längre än till Swanns värld. Man får inte ge sig. Sicket pretto till hund förresten.

Fast gräset växer i rasande fart. Så att.

Till sist tar sig Bloggaren samman och går ut med hunden. Långpromenad längs Strandpromenaden, Hamnen och Stadsparken. Gräset finns ju kvar, och Proust och Lagercrantz med. Och solen skiner så skönt över Bloggare, hund och badhytter. 

Hur går det med klickerträningen?

Hur går det nu med Hjo-Hjos klickerträning, undras det samfällt från bloggosfären. Jo tack, han vet mycket väl vad ett klick betyder. Men grillas det hos grannen är det inte alltid det hjälper – eller hinns med. Hunden är över staket och gata i ett enda huj, och svansen viftar: hej, här kommer jag, det är jag som är Hjo-Hjo!

Annars är det kajorna som bekymrar honom mest. De är talrika i Hjo, och nu kommer ungarna också. Älsklingen kastar långa ögon (här ska klicket komma) efter dem. Klick, klick. Och så sätter han efter dem, över staket, och hej och hå, ut på gatan igen. Men. I morse på promenaden blängde han lite snett på första bästa kaja han såg, ett tag – men tittade sedan upp på husse istället. Vilket ordagrant betyder: husse, kan man få en sådan där smaskig leversnitt kanske. Sicken go kille!

Så att visst, det tar sig.

Hjo-Hjos nya favvoleksaker: vattenkannan och jättetallkottar från grannens exotiska tall, som bärs hem som troféer från promenaderna. Vi har snart bananlådan full.

En bild på badhytterna vid Guldkroksbadet kan inte undanhållas. 

Kan man inte få sova ifred?

Ett något lättare hjärta

Göteborgsvädret gör ingen människa glad, speciellt inte vintrar som inga vintrar är, bara blöttöverallt och vällinggrått. Så det kan man vara utan, tveklöst. Tyvärr är det blött här i Hjo också, medges, en synnerligen händelselös dag dessutom. Bilen på verkstan igen, vi kan inte ens ta oss till brädgården efter virke. Skafferiet, ni vet. Och Hjo ska förstås upplevas på sommaren, det framgår inte minst av den färgglada kartan med föreslagen stadsvandring (pdf bifogas.) Välkommen till Hjo - Trästaden vid Vättern.

Så vad göra annat än att gnälla?

Tja, man kan till exempel ta sig liten (eller stor) promenad längs Vättern för att bättra på humöret. Det är inte alla som har privilegiet att bo så nära detta vårt stora innanhav. Idag hörs vågorna rulla in likt det värsta Medelhav. Och jag ställer mig på Bellevueterrassen och plåtar de idylliska – Gud, vad tjatig han är. Jo, jag vet men hittar inget bättre ord – alltså, plåtar de idylliska badhytterna vid Guldkroksbadet. Det kanske inte är så att jag visslar hela vägen hem, men nog känns hjärtat något lättare. 














I kväll ska jag ta mig an Lagercrantz bok om Gunnar Ekelöf: Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Spännande.
  

Stadsparken

Varma kläder anbefalles, för idag är det kallt. Ett besök i Stadsparken är dock aldrig fel, kanske mycket på grund av den allestädes närvarande Vättern. Men parken har mycket att bjuda i sig själv, de gamla charmiga trävillorna (de är magnifika, borde ta en bättre bild) från tiden som vattenkuranstalt till exempel. Och badhytterna vid Guldkroksbadet. Och promenadstigarna som slingrar fram i lövskogsgrönskan, ja, grönskan är det förstås inte så mycket bevänt med så här års, men slingrar gör de.


Utmärkta kärleksstigar? Utan tvekan. Inser man inte det av egen kraft förstår man det av alla inskriptioner i bokstammarna (se bild). Här har månget förälskat par slingrat sig fram och samman. Inte idag dock, ser bara en och annan hund och -ägare. Så ser det ut i Stadsparken.

Vi fortsätter med lunch på Vete & Råg: italiensk pizza med mozzarella och prosciutto. Smakar mycket bättre än den jag åt i Ventimiglia i höstas!