Bildbevis

Så här i väntan på revbensspjällen...

Det är så här. Lördag förmiddag betyder Melodikrysset och minst ett loppis. Så så fick det bli. I fyndpåsen: Reservoir dogs (osedd Tarantino, såvitt bloggaren kan erinra sig. Lite fest med andra ord), Mozarts Requiem och Marilyn Monroes Essential recordings - Boo boo bee doo. Hustrun fyndade en soppskål. Hjo-Hjo fick inget (men fem tuggringar och tio dito ben igår – han viftar fortfarande på svansen).

Viktigare än detta är dock bildbeviset på den kokande öringsån, som härmed proudly kan presenteras. Eller marlinsån, kanske, man vet inte riktigt. Mitt i strömmen, stjärtfenan spelar och styr. Man imponeras.

Och visst, stormkokar är kanske att ta i, men håll med om att det puttrar. Hjo-Hjo är beredd att hoppa i, hela tiden. Men eftersom husse vill ha med sig hunden hem igen, hel och hållen, får man ta spjärn med fötterna och hålla i. En sådan där marlin är inte att leka med.

Bildbevis 1

Bildbevis 2

Hjo-Hjo vill hoppa i

Öring - och marlin...

Frukost och armhävningar, som kändes tunga eftersom de legat gömda i den däringa malpåsen hela sommaren. Sedan ett kort men intensivt APT, i vilket beslutades att hund och husse ska streta iväg till Grebbans kvarn för att där, om möjligt, storögt beskåda den lekande vätternöringen. Detta trots gråkallt väder och halvregn. Men iväg bara.

Och nu ska ni höra. Inte stretades det förgäves i snålblåsten.

I blindtarmen vid kvarnen sprattlar den till, Fisken. Den vispar till med stjärten och hoppar så att vi ser den hel och hållen. Svart rygg, och prickig och grann är den. Den är gigantisk, nästan av Hemingwayska dimensioner, kanske rent av en marlin. Bloggaren rycker till, fipplar fram med kameran, men icket, Fisken är borta. Hjo-Hjo morrar: Hallå hallå. Här är det jag som leker.

Se det var allt en Fisk, säger bloggaren till hunden. Som visst har förläst sig på Hemingway. Det var väl en marlin, säger han. Visst var det, Santiago.