Äntligen
kom vi iväg. Så nu har Hjo-Hjo pinkat in sig i Gränna. Bland
polkagrisar och Salomon August Andrées vidlyftiga luftfärd. Plus
riksinternatet så klart. Staden lutar så lustigt på berget ner mot
Vättern. Och så gör innebyggarna, lutar sig framåt eller bakåt
för att inte tappa balansen och ramla ner i sjön. Kanske är det
därför turisterna aldrig tröttnar på Gränna. Charmig stad med
lustigt folk.
Vi slickar på varsin polkagris hela vägen över till Visingsö. Där ekskogen står rak i ryggen som vore de furor. Varför det då? För att de var så illa tvungna. Skeppsvirke, vet la du. Då dög det inte med knotiga gamla ekar. Fast när allt kom omkring dög de inte ändå. 1975 tackade marinen nej. Örlogsfartyg i ek? Näppeligen. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt.
Bloggaren tar några kort på mullbärsträden från 1830-talet och sedan är vi nöjda. Men ”Sällskapet för inhemsk silkesodling” är säkert onöjda. Och Bloggaren är visst på väg till Missenträsk. Ryktas det. Så att han kan använda o-orden ogenerat. Och vissla schuu istället för att säga jo. På en inandning. Vad nu detta har med Gränna och Visingsö att göra?
