Storöring och äppelchutney

För tillfället verkar det som om Bloggaren är lite dålig på att blogga. Inspirationen tryter. Sådant händer. Men Bloggaren har ett bra recept mot skrivkrampen: Sätt sig ner på rumpan bara, och skriv! Det är inget mer med det. Säv, säv, susa, / våg, våg, slå, / I sägen mig var Ingalill / den unga månde gå. Och nu rinner den till, inspirationen. Jäklar anacka, du Gustaf.

Bloggaren skarvar inte mycket när han påstår att han såg två storöringar* i ån idag. De hoppar och leker och slår men fastnar inte på bild. Det är fullkomligt lönlöst att ens försöka. Följarna får varsågod tro Bloggarens på hans ord: visst var det storöringen. Sant. Nästan. Eller också går man på öringsafari med öringgeneralen Hansson och hoppas att han letar rätt på några riktiga bumlingar att se sig mätt på. Det är inte osannolikt.

Som tur är poserar gärna Bloggarens hund och vill vara med på bild. Duktig vovve. Och fin hund – vem säger emot?

Fast nu börjar det bli dags att dra sig hemåt. Kom nu Hjo-Hjo, vi skulle ju hinna med att sylta några burkar äppelchuttney innan kvällen. Inget hundgodis direkt. Men går knappast att undvara till lammkorven. Om man är ohund.

* I begynnelsen fanns två öringstammar i Vättern, en uppströmslekande och en nedströmslekande. Den nedströmslekande storöringen, som kunde bli upp mot 20 kg, försvann när vattenkraftverket i Motala ström byggdes i början av 1900-talet. Då var det slutlekt, och därmed slut på vätterlaxen, som den också kallades. Synd. Jo, onekligen.