Klok som en kråka

Läser i GP hur smart en kråka kan vara. Pimpelfiskare känner visst till det sedan länge. Kråkan drar upp betet i etapper och ställer sig på linan så att den inte dras ner under isen igen. Och vill den ha storgäddan väntar den tills det nappar. Det är vad Bloggaren skulle vilja kalla gött vetande.

Kajorna ligger inte långt efter. De räknar på dagen ut när Bloggarens augustipäron är mogna. Och kajorna i Hjo är många. Så att.

Definitivt klokare än hundar läser Bloggaren högt. För Hjo-Hjo, som suckar: Läs något viktigt istället, läs sockerkaka. Och husse undrar om hunden någonsin ska lära sig ”Rulla runt”. Kanske är det något fel på pedagogiken. Han är inte så mycket för korvstoppning som man skulle kunna tro, jycken. Vill söka kunskapen på egen hand. Funkar det i skolan ska det väl funka här. Eller inte.

Och till jul ska det visst bli regn. Det kan man tycka vad man vill om. Bra för Vätternhavet men illa för tomten. Om han kommer på skidor. 

40 cm under!

Säg pepparkaka!

Posteriort derangement

Nu är det ett elände. Bloggaren har åkt på en posteriort derangement, vilket på vanlig svenska betyder att diskbråcket är halvvägs på väg. I morse vid kängsnörningen smällde det till. Så att. Bloggaren ner på knä, aj oj. Hunden hoppar högt som lågt. Och hustrun undrar om hon kan göra något för att lindra plågan. - Nej... jo förresten, kan du laga pommes duchesse till lunch. Med bratwurst såklart. Och var snäll!

Korven är nog så viktig. Hörde Stig Fredriksson kommentera Putin och ryssarna i Gomorron Sverige. Putin lät ryssarna välja mellan demokrati och korv. Och de valde korven. För övrigt samma överenskommelse som gäller i Saudi. Fast där får vi byta ut korven mot lyxfalaffel och pommes duchesse. Minst. För vad betyder demokratin så länge vi har det bra – skitbra. Så länge man inte hoppar i galen tunna vill säga, och får halsen avskuren på torget.

I Hjo har vi både korv och demokrati. Och franskt potatismos dessutom. Så egentligen borde Bloggaren vara väldigt glad för sin onda bakre diskrubbning. Åtminstone snäll mot sig själv. Och hälla upp ett litet glas sauternes - lär vara bra mot onda ryggar - och putta in Julie & Julia i DVD-spelaren. Meryl Streep är nästan lika bra som Errol Flynn. Hemma på matinéerna i Surahammar.

Än Hjo-Hjo då, är ni snälla mot honom? Om. Han har nyss fått sitt första grisöra. Tomten kom tidigt i år.

Pepparkakor och ärtsoppa

Med hustrun hos den plågsamma tandläkaren i Majorna går Bloggaren omvägar runt dammsugaren hemma i Hjo. Framgångsrikt. Sätter sig hellre i tv-soffan, dricker kaffe och matar hunden med pepparkakor. Lirkar och fjäskar. Han är en sådan där matte-är-borta-deppiga-typen. - Så, ta nu en pepparkaka till. Husse är ju hemma. För tusan. Hund.

Han är som Strindberg fast tvärtom. Under de första åren i Paris ansattes författaren av svår hemlängtan – och ärtabstinens. 1883 skriver han till sin förläggare att han inte behöver något svenskt brännvin. Men ”vill du deremot skicka mig ett par kannor gula ärter skulle jag vara glad.” Ärtsoppa var bland det bästa han visste. Fransmännen lagade hundmat.

Har du hört Hjo-Hjo? Nog måste det vara så att gamle August missade både de konfiterade anklåren som cassoulet från Carcassonne. - Nja, svarar hunden. Det låter som prima hundmat. Och så grisfötterna. Ärtsoppan får Strindberg ha för sig själv. Om man bortser från fläsket.

Det är nog inget fel på hunden. Man blir som glad av pepparkakor. Och snäll. 

Julbadare

Vinden kommer in från sydväst / Jag sov ingenting i natt... Och med tio halvvarma grader i ryggen gives inga alternativ: man plumsar i i Vätternhavet. Om man är hund vill säga. Allå Allå, julbadarna i Hjo – nästa år vill labradoren Hjo-Hjo vara med. Om 50 meter hundsim står med på programmet. Och om glögg och frottéhandduk finnes på platsen.

Sedan tittar vi till hamnen och noterar att det är hundbajs på båda pirarna. I perfekt trampläge dessutom. Husse och hund ser på varandra och skakar sina huvuden så öronen fladdrar. Man blir som. Grrr. Bloggaren tar ingen bild, ni får tro honom på hans ord. I övrig ser det bra ut, med såväl badhytter som ångbåt. Med beröm godkänt. Minst.

Vi köper oss varsin rökt sik och traskar hemåt. Man får bjuda till lite extra nu när turisterna ligger hemma på sofflocket och latar sig.

Slutligen bjuder Bloggaren på ett juläpple. Men det är grannens, så kanske bäst att fråga först.

Biftekia på Linnégatan

Lånad urtjusig bild.

Till Greken på Linnégatan är inte långt. Om man betänker att Bloggarens tandläkare härjar fritt på Karl Johansgatan. (Och inte långt till Bengans, där Bloggaren utan vidare resonemang slinker in och köper nobelpristagarens John Wesley Harding från 1967. Första alstret efter motorcykelolyckan. LP:n stulen i källarinbrottet i Annedal härom året. En oväntad historia, plattan alltså. Inte i närheten av Blonde on Blonde. Vilket man naturligtvis borde ha kunnat räkna ut. John Wesley Harding / Was a friend to the poor / He traveled with a gun in every hand.)

Men nu var det Mykonos med biftekia och friterad potatis i världsklass. Med Göteborgsdotter och ett fönsterbord mot spårvagnar och folk som springer och far. Hitom och ditom. Det är trevligt i största allmänhet. Väl värt 45 minuter i pinostolen.

Och på Sveaplan står fyra plataner och ser bättre ut än de borde. Vädret är knappast Göteborgs bästa gren. Om man säger. Och i Aix är det tvärtom.

Hur mår platanen på Västergatan då? Jo tack, vi litar på Vättern, den som sägs vara så varm och go för växtligheten. Fast alla vet att den är kall. Vi håller våra tummar och tassar.

Sociala medier etc

Nu har Bloggaren bänkat sig framför datorn, bloggar igen och studerar vännernas omvärldsanalyser på facebook. Och noterar att sociala medier det är knepigt det. För skulle Bloggaren nöja sig med vännernas världsbild och nyhetsbevakning fick han ställa sig på huvudet för att få ihop det. Fi 28 procent av väljarkåren och SD 0,2. Och moderaterna 0,00. Ungefär.

Och alla ska skriva men ingen vill läsa.

Så Bloggaren är skeptisk, bävar för den stund då gammelmedia går i graven. Trots alla journalister hemmahörande på Söder. Pisarapporten – vad fan är det? Och DÖ lever än och hur tråkigt får ett program som Aktuellt vara? På en skala? Egenkligen?

Nu får du lugna ner dig, säger labradoren Hjo-Hjo på mattan här bredvid. Annars sprider sig mjältsjukan som en epidemin på fejan. Sätt dig och titta på tv, det är visst skidåkning.

Jovisst, serru. Där kommer det en norsk, och sedan kommer det en till. Och en till. Och en till innan det kommer en torsk. En svensk alltså.

Idag var det uppåt. 

Rödspätta och Lisa Ekdahl

Angående lördagen kan kort sägas att det är synd att rödspättan inte går till i Vättern längre. Eftersom den är godare än alla insjöfiskar sammantaget. Särskilt när hustrun tror att hon heter Leif Mannerström på Kometen. Och serverar den helstekt med potatis, champinjoner och skirat smör. Man klappar sig på magen. Har inte tid att plåta för bloggen.

Sedan kan Bloggaren sätta sig i tv-soffan och glo på Så mycket bättre. Med ett fånigt leende. Noterar utan större ansträngning att de manliga deltagarna är upp över öronen betuttade i Lisa Ekdahl. Och vem fan är inte det!

Än Hjo-Hjo då? Jo, han tycker bättre om rödspätta. Aningens.

Med Dylan och Sinatra i duschen

Bilden lånad från Linnéa Hagström

Bob Dylan kommer inte till Stockholm och Bloggaren kan pusta ut. Som introvert själsfrände. För hur bekvämt kan det vara att mingla med kungen i Blå hallen? Och fråga om detta är den rätta vägen till Arboga. Nej, bättre då att ha fördragsamhet med de stora poeterna, de som lyfter oss över vardagen. Som Magdalena Ribbing sa i TV. De måste få ha sin egen regelbok. Ibland.

Bloggaren är enig med Ribbing, helt klart. Och sjunger Dylan/Sinatra i duschen: Some enchanted evening, when you find your true love / When you hear her call you across a crowded room. Det hör nästan till allmänbildningen. I duschen. Tur att försynen inte utrustat Bloggaren med underbett. Man ber att få tacka.

Och Hjo-Hjo har gjort sina första timmar på Linnéas hunddagis. Det tyckte han var kul. Som varm korv med bröd. Nästan. 

Bilden lånad från Linnéa Hagström

Platan i snö

Nu har Simsjöeken och vårt Falska franska (fikonträd, eg vildpäron) begåvats med en kompis från sydligare nejder. Platanen är på plats! I snön! I Hjo! Nu funderar Bloggaren på hur länge det kan dröja innan den får samma omfång och rondör som kusinerna i Aix. Och om det inte vore läge för en äkta kvitten till våren. Så vi kan sitta på altanen och beskåda vårt exotiska arboretum. Om sommaren, i arla frukoststund. Och Hjo-Hjo lufsar runt så klart, konstbevattnar växtligheten i tur och oordning.

För övrigt är Hjo ett helt annat Hjo när solen skiner. Eller om det är Bloggaren. Man vet inte. Men Dylan sjunger Sinatra och hustrun lagar oxbringa. Med rotmos. Det är som hemtrevligt. Och i Stadsparken står Villorna och ser bra ut. Alltjämt.

Slutligen en fråga till Di lärde i Hjo: varför flyttar Omberg på sig, norrut, när man går sin hundpromenad längs Vätterns strand? Från Strandpromenaden till Stadsparken? Borde det inte vara tvärtom?

Fjärde året i Hjo

När Tredje året i Hjo går över i Fjärde blåser nordosten från Vättern så att. Ja, som hade göteborgsvädret hittat ända till Hjo. Man får som ingen lust. Och hade inte Bloggaren hunden kunde han rent av lägga sig på schäslongen och glo på Allo allo, emliga armén hela vintern. Vilket måste anses vara en briljant idé även om man är med hund. Eller hur du Hjo-Hjo? Det kan bli den kuligaste vintern på länge. Då säger vi så. Allo allo, Ginza, finns filmen på lager tro?

Om Bloggaren är lite down så är Hjo-Hjo desto piggare. Han stretar som ett streck efter Hjos gator. Med ett backslash till husse bakefter. - Sakta och fint, sakta och fint. Så ja, så ja. Det måste väl finnas annat än fruntimmer att intressera sig för här i världen. Amerikanska presidentvalet till exempel. Men icket.

Och hur fin blev nya headern? På en skala? En lummig tia. Om Bloggaren själv får bestämma. Nästa år får vi se om det finns några vyer kvar. Hjo är inte stort, men det är långt mellan Vättern och Hökensås. Eller inte. I alla händelser är Bloggaren och hans hund på hugget, som Tintin och Milou. Så det ger sig, var så säkra.

Från en helt annan dag.

Surahammar

Färden går till Surahammar. Där Bloggaren lärde sig krypa och lärde sig gå - och älska Sura Blå. Följ med, följ med!

Vi drar Köpmangatan förbi. Snabbt. För där finns ingenting att se och inget att köpa. Förutom pizza och prännvin. (Finnarna kom i parti och minut på 50- och 60-talen. Och joppade Pruket hela veckan, satan.)

Vi går direkt på begivenheterna: kommunalhuset och dess modernistiska pärla: sessionssalen. Ett blått UFO som landade i brukssamhället 1953. Och Bloggaren undrar hur det gick till. För i Sura ska man inte sticka ut och vara annorlunda. Och tro sig vara något. Såvida det inte gäller ishockey. Ändå står det där och ser så eljest ut ett kommunalhus kan göra. Fortfarande.

Man undrar varför det inte är fullt av turistbussar på Suras gator. Från när och fjärran. Men det blir det förstås när Bloggaren startar charterverksamhet till våren. Och guidar runt bland kommunalhus, vattentorn (som faktiskt också sticker ut. Men det spar vi till en annan gång) och bruksmuseum. Möjligtvis. 

Kommunalhusets sessionssal. Arkitekt: Eskil Sundahl.

Normalblöt höst

Nu när hösten kommit till sans och blivit normalblöt är det följaktligen två dyngsura killar som stretar hemåt på dagens långa hundpromenad. Eller en kille och en surgubbe. Om man ska vara noga. Men vi är glada ändå eftersom öringen har börjat plaska i ån. Vilket var på tiden. Bloggaren hade sånär ställt in sig på att bordlägga leken. Fram till nästa öringmöte, om ett år ungefär. Men nu så. Himla tur, så man kan få något annat på tallriken än grynkorv och isterband.

I stora världen tiger Bob Dylan och i Hjo mognar smultronen. Ur led är tiden, precis som den alltid varit. För övrigt går Bloggaren med händerna i fickorna. Skrotar. Och väntar på sotarn. Det är dagens stora händelse. 

Sedan googlar vi på Beaune och undrar om inte det skulle vara något. Vilket det onekligen skulle. Med coq au vin och andouilletter på Place Carnot. Mais oui, och en flaska röd bourgogne. S'il vous plaît.

Strindberg skulle ha kommit springande

Igår rapporterade Bloggaren om kall vind från sjön. Glöm det. För jämförd med dagens strandpromenerande kan gårdagens bara beskrivas som en mild västanfläkt. Strindberg skulle ha hoppat jämfota av tillfredsställelse. Och kommit springande med staffliet. Upprörda hav var det bästa han visste. Påminde honom kanske om en viss argsint författare.

- Vill du bada Hjo-Hjo, undrar husse. Njet, svarar jycken på ren svenska. Vattensvans har man ingen större nytta av. Kanske det, men det är faktiskt varmare! i sjön än på land idag. Bara så du vet. - Får ja en körv så, svarar den begåvade hunden. Vilket han alltså inte får.

Och i SvD Debatt skriver en lärare att det är dags för en språkreform. (Lärare: ”Det är dags att vi slopar de och dem”). Slopa de och dem. Eleverna blir (är) så förvirrade, vet varken fram eller bak. Att Språkpolisen får ett anfall skiter han blankt i. Skriv som du talar. Ingen fattar ett vitten, men det gör inget bara det är jämställt. I nämnda tidning kan man också, apropå jämställdhet, läsa om Genusvetarna som vägrar se könet: Ni kanske inte visste det, men anledningen till att kvinnor är kortare än män är att föräldrar omedvetet ger sina döttrar mindre mat än sina söner. Det kallas matdiskriminering...

Och snart är Bloggaren lika arg som Strindberg.

Nu blåser det kallt vid Vindarnas udde

Så här blå är inte himlen idag. Dessvärre.

Hallå hallå Bloggaren, hur står det till i Hjo? I höstrusket?

Jodå, tackar som frågar. Det blåser allt bra kallt vid Vindarnas udde och den globala dårclownsmittan tycks ha spridit sig ända hit. (Man tar sig för pannan och kollar en extra gång att brännbollsträt står kvar bredvid sängen och bidar sin tid. Så.) Och med tanke på att öringen inte vill leka denna vattenfattiga höst kunde det vara bättre. Lägg så ovanpå detta Donald Trump. Som väl inte ens har hört talas om Hjo vid västkusten.

Annars då? Jovars, man går här och väntar på sin franska platan. Och lagar äppelpannkaka och smuttar på glüwein. Tänder en mysbrasa i kaminen lagom till Veckans mysbrott. Så nog reder man sig. Största bekymret är att Hjo-Hjo inte nöjer sig med hundkulor i matskålen längre. Vill ha köttbullar och/eller lövbiff.

Kan du säga i-landsproblem, Hjo-Hjo?

Korvgryta och Rolling Thunder Revue

Nu när Bloggaren är gräsänkling passar han på. Och lagar supermat, sådan man blir glad av. Korvgryta nämligen. Med två sorters goda korvar, potatis, morötter och vitkål. Lök, purjo och en halv liter buljong av valfri valör. Hjo-Hjo är med på noterna, blir som tokig av alla vegetarier.

- Kom till väsentligheterna, muttrar han. Fån’t ja en körv så huppä ja i Hjoån i Östra Skaraborg. Låt puttra en halvtimme och servera med god senap (dijon) och grovt bröd (danskt rågbröd). En god dansk öl kan man också få unna sig såhär på söndagseftermiddagen.

Bloggaren blev visst alldeles till sig, vilket betyder att vi får klara oss utan bild på glädjematen.

Sedan dags att värma upp inför kvällens Babel (Bob Dylan). Vi sätter på oss solglasögonen och ser dylanskt coola ut, och lyssnar på Live 1975 The Rolling Thunder Revue. Throw my ticket out the window / Throw my suitcase out there, too / Throw my troubles out the door / I don’t need them anymore / ’Cause tonight I’ll be staying here with you. Det låter bra, nobelklass rent av.

Bob Dylan

Bob Dylan, säger Sara Danius och Bloggaren sätter nära nog sin egenhändigt handrullade och tillagade pyreneiska köttbulle i halsen. Eller i la gorge, som de säger där nere bland bergen. (Fast för Löfven betyder där nere EU. Vad nu Löfven har med saken att göra? Intet, blott intet, men Bloggaren kan inte låta bli). Och vem gjorde inte det? Satte köttbullen på tvären. Oj oj, harkel harkel. Det var som.

Men nu blir det problem i det litterära finrummet. Devalvering och förflackning. Men som Alan Ginsberg sa i No direction home: man får som ståpäls. Fast på engelska då. Så nog verkar det finnas något i den mannens texter, det har Bloggaren misstänkt länge. Så vi sätter på Blonde on Blonde från toppformens år -66. Konstaterar att några problem med Bob Dylan det har Bloggaren inte. Har aldrig haft.

Och sedan kommer ett sms från göteborgsdottern: Hur stolt är du nu då? Som du uppfostrade oss med Dylan morgon, middag, kväll.

But it doesn't matter /I want you, I want you / I want you so bad / Honey, I want you. 

Hjo-Hjo måste ut och pinka ibland

Nu är gubben Höst här. Obevekligen. Bloggaren väntar bara på regnet, så att han kan slå sig ner i fåtöljen och läsa en god bok utan dåligt samvete. Peta in en pinne i brasan, och gå i ide lagom till jul. Glänta på ytterdörren när sädesärlan anländer i april. Och hälsa välkommen tillbaka från Egypti land. Men det går inte för sig: Hjo-Hjo måste ut och pinka ibland.

Under tiden förundras Bloggaren över den smått surrealistiska nyheten att räddningstjänsten i Hjo har kört ihjäl 37 förrymda kor strax utanför stan. Men säger inget så har han ingenting sagt. Vi får höra om Hjo tidnings tisdagsedition kan reda ut begreppen. Skicka Tintin!

Och igår stod Stefan Löfven i tv och påstod att många av våra flyktingar är högutbildade. Och några är det inte. Märkligt. När alla vet att det är tvärtom. Så nu växer herr Åkesson igen. Rätta Bloggaren om han har fel.

Öronen fladdrar i vinden

Bloggaren stretar på i nordosten och öronen fladdrar i vinden. Hundens alltså, han som kallas Hjo-Hjo. Vi står där efter den hjoska kusten och spanar efter land. Är det inte Danmark man ser på andra sidan? Jo, det måste det vara, med Himlabjerget som stiger upp ur havet. Det är rasande grant!

Nu är det så här: ju närmare Vättern desto bättre odlingszon. Zon 1 rent av. Vilket betyder att man skulle kunna odla vin med framgång. Kanske inte pinot noir precis, men ändå. Om man nu skulle känna sig hågad. Vilket Bloggaren inte gör eftersom han vet hur kallt det blåser. Alltid. Så gott som.

Men. Odlingszon 1 är det. Obegripligt men obestridligt. Så nu blir det en platan i alla fall. Efter allt velande. Som planteras helnaken i november, efter alla konstens regler. Och skänker en behaglig lövskugga till sommaren. Så att Bloggaren kan dricka sitt hjobrygda sauternesvin ifred för solen. Det blir fint.

Men nu får vi knäppa några kort, Hjo-Hjo. På dig och sjön och hamnen. Så det blir något fint att titta på också.

Vi rör på benen

Idag (läs igår) skiner brittsommarsolen som befunne vi oss i Karlstad. Allraminst. Men icket. Vi är i Högalidens fria luftområde och rör på benen (mest Hjo-Hjo eftersom han har fyra). Och vi sjunger samfällt på det skånska språket, så gott det nu låter sig göras: Oh boy! Sicken skänk från ovan det är å leva ida / Oh boy! Rena gudagåvan, är det konstigt att man är gla. Låter bättre än Peps, säger hustrun. Tveklöst. Om man bortser från diftongerna.

Tills vi blir trötta och hungriga och bara kan tänka på korv med mos och dijonsenap. Man får hoppas att Hammarkiosken har någon kvar när vi är klara med femkilometersrundan. - Skynda dig hund, annars får du nöja dig med en i papper. Utan dijon.

Eftermiddagen tillbringar Bloggaren på stegen bland Husmodern och Filippa. Så att vi får någon mat till kvällen ock: kaneltouchad äppelpannkaka. Med vispgrädde. Och vaniljglass.

Mycket mat idag, Bloggaren! Jo, man blir som hungrig i motionsspåret. Oh boy! Oh boy! Oh boy!

Rapport från Hjo

Vad roar sig Bloggaren med i blåsigt Hjo? Jo, han lagar äppelkräm med socker och kanel. Och väntar på att få sätta 10 liter nyäppelvin i damejeannen. Betoningen ska ligga på väntar, ty förra vinsättningen resulterade i en bananflugeinvasion värre än. Egyptens alla gräshoppor. Kanske. Bloggaren avvaktar hösten. Äppel päppel.

Under tiden kastar han favoritbollen till Hjo-Hjo-Jehu. - Grrr, släpper inte, bollen är min (om man inte får en mini-frolic för besväret förstås). Och inväntar Sven-Bertil, som bör anlända med dagens post. Åtminstone Hommage vol. 2. Själv var han förhindrad att komma. För när allt kommer omkring är Strandpromenaden ingen Londonpromenad. Ja, så sa han, Sven-Bertil. Och det kan han ju ha rätt i. Fast han vet inte vad han går miste om.

Och så ryktas det om att öringen är på gång i ån. Kärlekskrank och galen. Om du släpper bollen, Hjo-Hjo, så går vi och kollar att de hittar rätt bland kobbar och skär. - Grrr grrr...

Låg kunskapsnivå

Läser i morgonbladet att Gudrun Schyman beklagar sig över landsorten. Att kunskapsnivån är så låg att vi inte begriper vårt eget bästa. Till skillnad från genusvetarna på Söders höjder. Eller omkring Hängmattan i Majorna. Där är det noga med könet. Hur man ser på demokratin är mer osäkert. Bloggaren befarar att hela bunten kan tänka sig göra gemensam sak med Sara Granér - All I Want for Christmas is planekonomi. Man undrar. Och blir som.

Roligare då att få besök av den smalnäbbade nötkråkan. Från Sibirien. Som hittat till Hjo på grund av en långbarrig cembratall. Grannens. Som ärligt talat och inom parentes sagt ingen utom den smalnäbbade är stormförtjust i. Men utan cembratall ingen smalnäbbad kråka. Så är det bara. Och utan kamera ingen bild. Om man inte lånar en från nätet förstås.

En supertrevlig påpälsad ko poserade dock utan att vara blyg. Liksom Hjo-Hjo i åbadet.

Falköping med lite Hjo på slutet

Somliga reser jorden runt, andra till kotäta Falköping. Där Bloggaren strolling Rantens street along utan att se en enda. Ko. Märkligt. Eftersom det i Falköping sägs lukta kodynga ända in till Stora torget. Vilket Bloggaren härmed kan avfärda som illasinnat prat, blott och bart.

Däremot kan man fika med vidgade vyer på Mösseberg och klappa på gutefåren i djurparken. (Stor som en normalsvensk bonnagård. Helt i Bloggarens smak, som hellre ser stenkastare och bilbrännare bakom galler). Fast Hjo-Hjo blir putt: nog är han som lite eljest, den där gutebaggen.

Och är man på humör sätter man sig på Hotell Ranten och snackar lite västgötska: Wouobert, kan vi får varsitt glas wouött! Tackartackar tackar.

Men varför springa över ån efter vatten? Frågar sig vän av (Hjo)ordning. Hur vacker är hamnen i Falköping? Bara som ett exempel. Vättern hade liksom ingen lust. Med Falköping.

- Okej då. Hjo-Hjo, kom så går vi ner till hamnen och betraktar Vättern af Hjo. Och knäpper några bilder på grannlåten.