Alla hundar gillar Johnny Cash

Bloggaren trodde nog att falukorven gjort sitt i hushållet. Men med hustrun på Gotland (passar på innan Putin påbörjat russifieringen) går det inte att hålla ungkarlen borta från köket. Och Hjo-Hjo är inte den som är den. Falukorv med stekt potatis och ägg, ja så mycket bättre blir det inte, varken för husse eller hund. Så då säger vi så. Och husse tar sig dessutom en liten lördagsfrihet: en Hof och en Jägermeister. Prosit!

Det var det. Vad gör vi nu Hjo-Hjo? Övar franska med Barbara – Ma plus belle histoire d'amour – eller kollar på loppisfyndet Dirty Harry med Clintan? Ja okej okej, husse vet. Först en ordentlig hundpromenad. Och nu lämnar bloggaren över ordet till hunden. Nu är det Hjo-Hjo som talar.

Å här kommer mäkk, skvätt skvätt. Å här kommer mäkk igen, skvätt. Barabara, sicket skit. Tacka vet ja Johnny Cash, alla hundar gillar Johnny Cash. Men här går det unnan för här luktar det hunn, Lucy närmare bestämt, å ho doftar så gött när ho inte har dusjat på ett tag. Å här luktar det gamla Samba, det får gå. Å här stinker det lilla Kalle, grr, grrr, det pinkar vi på. Skvätt skvätt. Å släpp etter på snöret för här luktar det katt! En sulle allt ta å springa etter na. Sakta och fint, Sakta och fint. Ta och ge däkk gubbe. Barbara, tassen i örat. För skråen. Vi stretar på. För här kommer mäkk....

Sandvargen är en trevlig prick

På dagens hundpromenad påträffas Sandvargen på sin vanliga plats efter ån. Med bandagerat öra, eller snarare icke-öra – l'oreille cassée, för att tala med Hergé. Men han ska visst få ett nytt ryktas det.

Bonjour monsieur Loup, hälsar bloggaren och stannar till för att resonera en stund. Det brukar bli fina pratstunder, Sandvargen funderar i samma banor som bloggaren, av någon anledning så gör han faktiskt det. - Det är allt ett skit med vädret, säger bloggaren. För något ska man ju börja med.

Vargen: Vädret skiter sig, så sant. Och bort i öster har Lillefar vaknat, fikar efter Gotland och Östersjön. Är det inte så så säg?
Bloggaren: Putin? Jo.
Vargen: Eller Putain, oss frankofiler emellan. Snart får bloggaren lära sig att säga Sitt, Ligg och Sakta och fint på ryska. Da.

Men bloggaren lovar att Hjo-Hjo är tränad att bita ryssen i benet, åtminstone om han vågar sig så långt som till Hjo. Vargen nickar. - Det var förbannat bra sagt. Och från det ena till det andra, Blåvitt vann igår igen, verkar bra i år. Släpp hunden förresten, så får han bada. Och ha det nice idag!

Sandvargen är en trevlig prick. 

Bloggaren och hund drar vidare längs ån, vederkvickta till kropp och själ. Sjungande Big wheel keep on turnin' / Proud Mary keep on burnin' / Rollin', rollin', rollin' on the river så det ekar i dalen. 

Två glada snoppar

Måndagen anländer med besök hos sjukgymnasten på Närhälsan. Där får bloggaren veta att han dras med en bakre diskrubbning i ländryggen, och det är inte så tokigt för det hade kunnat vara värre. Lägg sig på magen på britsen bara, säger den underbara gymnasten och trycker bloggaren på ryggraden, valda ställen nerifrån och upp. Och det gör så ont och så gött; känslan är helt enkelt sensationell. Ahh. Läker på en vecka om bloggaren sköter sig och svankar. Tänk på svanken. Och med två Alvedon och en Voltaren ett par gånger om dagen finns det hopp om livet igen.

Sedan kaffe och prinsessbakelse på Vete & Råg. Och två gånger Clintan på loppis, Dirty Harry 1 och 2 för två guldtior, man tackar. Hustrun köper två roliga gosseleksaker till Hjo-Hjo, en röd och en grön. - Men det där är ju två glada snoppar, säger bloggaren. Du har köpt snoppar med kondomer på. - Nämen, säger hustrun, är det det. Usch då. Men Hjo-Hjo blir jätteglad. Och bloggaren skrattar hela vägen hem, det var länge sedan. 

Nytt halsband

På hundpromenaden skriver sig dagens blogginlägg nästan sig självt. Där trängs Putin och Al Shabab med Jonas Gardell och hans bror Mattias, Pol Pot-pristagaren (Peter Englunds), Ylva Johansson och Mikael Wiehe. Med denna dam och dessa herrar i åtanke borde bloggaren kunna åstadkomma ett präktigt grälsjukt inlägg. Men hemma framför datorn händer ingenting. Texten var ju i stort redan klar. Är det inte så att? Och kallt som skam är det. SMHI hallå!

Hemma planterar hustrun rosenkvitten medan bloggaren håller sig för ryggen, spatserar omkring med hunden. Argsint verkar han vara också. Ont i ryggen, pyttsan. Och hustrun som gräver och gräver. Men hunden verkar glad. Fattas bara nu när han fått ett nytt snyggt halsband. Med bärnsten, till förfång för Sveriges farligaste djur. Så vi får se, Hjo-Hjo, hur många vargar som fastnar i pälsen denna sommar.

Och sedan sjunger vi med Arja: Och inget röka, inget jopp / ikväll, ja ikväll är tålamodet slut / bididatt bombom, bididatt bombom, bidibidibididatt, bididatt bombom, bidibidibididatt...

Gårdon, ny i gården

Rapport från sjukstugan, ifall någon orkar bry sig.

Bloggarens ömmande rygg är något bättre idag än den var igår, fast bättre är inte riktigt rätt ord i sammanhanget. Onsdagens tandläkarbesök i Göteborg uteblir. Och hundkursen i kväll. Ursäkta Hjo-Hjo. Inte heller blir det någon sushi på Redbergsplatsen. Illa. Så.

Rapport från Stockholm.

I det mångkulturella Kista tassar det numera också omkring en dansk-svensk i gallerian. Det var på tiden. Han lystrar till namnet Gårdon, och enligt stockholmsdotterns telefonrapporter finns inte sötare gårdshund i staden. Och knappast läraktigare heller. För han är redan rumsren – så gott som. Bara tio veckor, tänka sig.

Gårdon är välkommen till Hjo. Hjo-Hjo ligger redan i startgroparna, vill så gärna dela med sig av sina klokskaper. Det är så mycket en liten valp måste känna till. Hur man biter matte i knävecken bland annat. Voff voff.

Ont i ryggen

Bloggaren har ont i ryggen och lyssnar på Paul Simon - Seein' me and Julio down by the schoolyard... - i väntan på lammsteken. Tror att det ryggonda har sin upprinnelse i finansministerns motivering av den höjda bensinskatten, då knastrade det till ordentligt. Eller också hände det då bloggaren lyfte ut hundburen ur bilen häromdagen. Man ska inte vara tvärsäker, då blir man som Jan Myrdal, mannen som aldrig haft fel. Vem var Pol Pot nu igen?

Men vi driter i politiken, som norsken sa.

Nu har solen slösat sig över Hjo flera dagar i sträck och päronträdet blommar som aldrig förr. Men humlor och bin har gett upp, det är för kallt. Här pollineras inte ett vitten längre. Det kärleksstrejkas. Päron inköpes säkrast på ICA till hösten. 

Hur som helst värker ryggen. Bloggaren läser stående ur sin bok: Från vår bar i Provence, vilken kan rekommenderas. Författare är Birgitta Edlund och boken handlar om bästa byn i la France: Cotignac. Sätt sig ner där under platanerna på Cours Gambetta och käka sniglar. Det går att hitta sämre sysselsättning. 

Cours Gambetta i Cotignac

Hundkurs

Liten rapport från Hjo-Hjos hundkurs.

I husses ögon är det Hjo-Hjo som är staren. Självklart, vem annars? Ja, det skulle vara Sigge då. Det vete hundan om han inte rent av tagit steget upp till superstar. Det hände sig på inkallningensövningen härom kvällen. Stor hundföreställning. Hit Sigge! Ropar husse. Hit! Då är det meningen att hunden ska springa mot husse så fort benen håller. Men Sigge kryper. Det lär vara något av det svåraste man kan lära en hund. Men det bryr sig inte Sigge om, han kryper ändå.

Sedan reser han sig obesvärat och lättar sig mot en björk. Och bajsar bakom densamma. Allmänlydnad heter kursen. Han är snäll Sigge, lite egensinnig bara, har så mycket att tänka på. Olydig? Det kan han inte stava till.

Och vem vill ha en hund som sitter och trycker blygt i ett hörn? Man ska lyda lagom, säger Hjo-Hjo. Vis som en uggla, klok som en labbe.

Sigge superstaren

Två singer-songwriters

Dagens lilla epistel utspelar sig - surprise, surprise – i vår idylliskt gröna ådalgång i Hjo. Eller Hoj, som bloggaren brukar säga när han vill skoja till det. Och nog händer det att överraskningen ligger och lurar även där. Som idag när två singer-songwriters sitter uppflugna på yllefabrikens gamla fallfärdiga dammfundament och dinglar med benen. Sjungandes We Shall Overcome. Hi folks, morsar bloggaren med tummen och pekfingret om hattbrättet. - Kan ni köra Tell Me med Rolling Stones? Men den har de aldrig hört, peace brother – ungdomen nuförtiden – så det skiter sig.

Längre fram träffar vi som alltid på Herr Kanin, bördig från Teg i Västerbotten. Hjo-Hjo slickar honom ren i örat eftersom bloggaren varit förutseende nog att placera en läcker leversnitt just där. Vad gör man inte för ett snyggt snapshot. Sådant fejk kände redan Robert Capa till. Sägs det. Nåväl, Herr Kanin skrattar nästan på sig. - Tack för pussen. En blir som ren i örgrytet, skämtar han som den värsta göteborgare, fast på norrländska då då.

Vi tränar lite Fot, Hjo-Hjo! och Sitt! och Ligg! och Sitt! Leversnitt, leversnitt, leversnitt. Vad tror du Hjo-Hjo, är matte färdig med lunchen än?

Tom och Huck

- Tom!
Intet svar.
- Tom!
Intet svar.

Det är tant Polly som ropar vid Knivsmedens backe, i handen håller hon målarpyts och pensel. - Förbaskade pojke. Är det någon som sett till Tom? Frågar hon bloggaren och hans hund. Men bloggaren har intet sett. Och Hjo-Hjo säger att nej. Men bara ett par hundra meter uppströms kommer de farande på sin flotte, Tom och Huck. Halmhatt på. Och Huck bolmar på sin majspipa. - Vart tog Mississippi vägen, undrar de med en mun. Tja, svarar bloggaren, detta är Hjoån och snart är ni framme vid Vättern. Vattern, never heard of it. De tycker Hjoån är underbart vacker, om än något grund för flotten. Framför allt är det skönt att slippa alla äckliga krokodiler. I övrig påminner Dalgången i mångt och mycket om Missouri.

Huck undrar vad det myckna tjattret från trädtopparna kommer sig av. Och bloggaren svarar så som sant är, att det är östra Skaraborgs särskilda variant av silkesapor, som nyss släppts ut ur vinterförvaret. Tjipp, tjipp. Är det regnskog så är det. Jo. - By the way, säger bloggaren. Tant Polly verkar vara på krigsstigen, arbete väntar. - Sällan, skrattar Tom, här är det dagdriveri som gäller. Och strandhugg på en ö i Vattern till kvällen. Nice to meet you, pal.

Och borta är de.

Men bloggaren kan höra tant Polly när hon haffar dem borta vid bron. Tar Tom i örat, aj aj. Och Huck får springande fly bort mot Hammarnsjorden.

Sicka lirare, säger Hjo-Hjo. Missipippi – aldrig hört talas om. 

Klibbal och päronträd

Hå hå ja ja. Bloggaren ligger på soffan för så ska det va. Och betraktar så behagfullt det blommande päronträdet utanför fönstret. Där sitter en grönfink och tar igen sig på en gren, och han ser inte ut att förta sig. Men man misstar sig, det är nog med grönfinken som med bloggaren – han har sitt eget introverta funderande att brottas med. Men humlorna och bina är arbetssamma, jobbar hårt med pollineringen. Sex är visst det enda de tänker på, vilket lovar gott inför sensommarens skörd. Om Hjo-Hjo håller efter kajorna vill säga.

Nu klipper grannarna gräset, säger hustrun hastigt och oförmodat. - På båda sidor om oss. Så att. Och på så sätt kommer bloggaren på benen även denna dag. Hå hå ja ja. Undrar om man skulle investera i en robot Robomow. 37 tusen spänn – som hittat, värd varje krona. 

Sedan måste bloggaren ta itu med Hjos största sevärdhet, en kändis kändare än Estrid Ericson. Kanske. Efter ån vid Norrbro, nästan vid hamnen, växer Sveriges största klibbal. Vad kan man säga om den, Karin E., som gärna vill se den i bloggen? Jo, att den är stor. Men knappast som på Louvren. Det är väl Vättern snarare. Men visst, slå dig ner med en glass på cafét där i sommar. Det kan det vara värt, för där sitter du gott, i skuggan från det stora trädet. 

Ett litet tillägg och förtydligande. Visserligen är Göran Palms dikt Havet rätt känd, men kanske inte så känd att läsaren per automatik halkar in på rätt spår när Louvren jämförs med en klibbal. Nåväl, så är det i varje fall. Och bloggaren har använt dikten i bloggen förr, så visst är han förtjust i den. Den låter som följer:

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Valborg 2.0

Idag blir inte bloggaren långrandig. Så här berättas inte annat än att det blev rökt regnbåge från Hökensås till kvällen. Jojomen! Storfiskare Holm lagade till läckerheten som vore han hemma i Ume. På tunnbrödsmacka som sig bör. Det smakade Norrland lång väg. Man blir som sugen.

Och efter maten är det gött att bli kliad på magen. Det är nästan det bästa.

Valborg

Idag går hela familjen ut med geten. Stockholms- och Göteborgsdotter har anslutit Hjo för att fira Valborg ifred från storstadens larm. Vernersson och Holm medföljer. Hjo-Hjo är geten. Swe-Danes sjöng. Har bloggaren bestämt för sig, men Google bekräftar icke den aningen. Det kan göra detsamma, låten var lika fånig då som nu. Och Swe-Danes förstod sig inte bloggaren på. Det var långt mellan Babs och Beatles. Hjo-Hjo struntar som vanligt i vilket: Här luktar det gott, Vernersson. Häng med och släpp efter på kopplet.

På kvällen lägger bloggaren manken till och lagar köttfärsjärpar och skånsk potatis, saltgurka och picklad rödlök (Göteborgsdotterns). Inte omöjligt att Mannerström gett fem Hjosikar för den anrättningen. Och till förrätt ostron från Grebbestad! Man klappar sig på magen. Vilken tur att hustrun köpte ostronkniv i Paris häromsistens. Naturligtvis funkar det lika bra med en från Hjo. Om det finns någon, vilket bloggaren starkt betvivlar. Och medge att en ostronkniv från Paris låter bra där den ligger på tungan. 

Och nu har paret Holm lånat bilen och åkt och fiskat. Så då vankas det regnbåge till kvällen, skulle nästan tro det.