Klibbal och päronträd

Hå hå ja ja. Bloggaren ligger på soffan för så ska det va. Och betraktar så behagfullt det blommande päronträdet utanför fönstret. Där sitter en grönfink och tar igen sig på en gren, och han ser inte ut att förta sig. Men man misstar sig, det är nog med grönfinken som med bloggaren – han har sitt eget introverta funderande att brottas med. Men humlorna och bina är arbetssamma, jobbar hårt med pollineringen. Sex är visst det enda de tänker på, vilket lovar gott inför sensommarens skörd. Om Hjo-Hjo håller efter kajorna vill säga.

Nu klipper grannarna gräset, säger hustrun hastigt och oförmodat. - På båda sidor om oss. Så att. Och på så sätt kommer bloggaren på benen även denna dag. Hå hå ja ja. Undrar om man skulle investera i en robot Robomow. 37 tusen spänn – som hittat, värd varje krona. 

Sedan måste bloggaren ta itu med Hjos största sevärdhet, en kändis kändare än Estrid Ericson. Kanske. Efter ån vid Norrbro, nästan vid hamnen, växer Sveriges största klibbal. Vad kan man säga om den, Karin E., som gärna vill se den i bloggen? Jo, att den är stor. Men knappast som på Louvren. Det är väl Vättern snarare. Men visst, slå dig ner med en glass på cafét där i sommar. Det kan det vara värt, för där sitter du gott, i skuggan från det stora trädet. 

Ett litet tillägg och förtydligande. Visserligen är Göran Palms dikt Havet rätt känd, men kanske inte så känd att läsaren per automatik halkar in på rätt spår när Louvren jämförs med en klibbal. Nåväl, så är det i varje fall. Och bloggaren har använt dikten i bloggen förr, så visst är han förtjust i den. Den låter som följer:

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.