Hjo-Hjo får en chock

Dagens cd (lp funkar inte längre, Hjo-Hjo har för länge sedan räknat ut vad det betyder. Hopp, hopp, hopp, min svarta känguru) förläggs till Hjoåns höstliga dalgång. Strömstaren är i farten igen – välkommen tillbaka, och Hjo-Hjo badar och får en chock. Möjligtvis även öringen, åtminstone spritter de iväg åt varsitt håll. Hunden tittar på husse: Ska du inte ta en bild på storsjöodjuret? Nja, det får räcka med ett par på höst och hund.

Och i GP läser vi att män tror på ufon och kvinnor tror inte på månlandningen. Och terrorattackerna mot World Trade Center var ett verk av amerikanarna själva. Man blir som.

Miljöpartisterna tror på änglar och Vänstern på reinkarnation. Underbart, man undrar vilken skepnad Stalin rumsterar om i idag: den lille timide herr Andersson kanske, som står och väntar på spårvagnen vid Drottningtorget. Rätt som det är slå det över och mannen av stål tar av sig förklädnaden.

Kristdemokraterna tror mer på Jesus än Darwin. Dock inte alla om rätt ska vara rätt.

Vad sossar och moderater tror på är mer oklart. I det här fallet kan det nog vara till deras fördel.

Och klockan 13 ska fotbollsallsvenska avgöras: Låt han dö! Låt han dö! Man blir som. En gång till.

Kändisar i hela Guldkroksbygden

Personliga Persson (läs: Bloggaren) / Satt en morgon vid frukostbordet / Läste i morgonbladet... Och satte nyponsoppan i vrångstrupen. För på förstasidan i Hjo tidning kommer Bloggaren och hans personliga hund strosande längs Strandpromenaden. Bland alla vackra höstfärger i solen. - Göta Petter, säger hustrun. Kändisar i hela Guldkroksbygden. Kommer ni i teve ock?

- Sulle nästan tro det, säger Bloggaren.
- Tjôta, säger hunden.

Sedan börjar Bloggaren förbereda sin Leif GW Persson-kväll. Lägger sig helt sonika på rygg och läser senaste alstret och undrar hur det ska gå nu när Johansson – mannen som kunde se runt hörn – är avdagatagen. Av författaren. Nå, det ger sig. Eller inte. Bloggaren är skeptisk, Persson kände sin Johansson. Hur väl känner han Lisa Mattei?

Ett trevligt! avbrott för Veckans brott mellan nio och tio. ..Att det senaste lustmordet / Bjöd på en mängd pikanta detaljer... Och sedan buss på boken igen. Kom och lägg dig hos husse Hjo-Hjo, kvällskiss blir det när boken är utläst. Ge dig till tåls, det är bara 350 sidor kvar.

Foto: Marita Sjöquist, Hjo tidning

Ostronöppnaren på Le Lido

Så här års brukar Bloggaren tillbringa ett par veckor på sydligare nejder. Där han äter ostron och känner sig osvensk i största allmänhet. Vilket är välgörande i sig. Kan vara. Ofta. Dock inte denna höst.

Men om det är 11 grader i Hjo och 12 i Paris kan det väl kvitta. Och fagrare omgivningar än Vätterns strand och Hjoåns dalgång är knepiga att hitta. Så inte behöver man åka utomlands...

Och Hjo är nästan som Menton. Strandpromenaden är Promenade du Soleil, fast utan alla solglasögon och musslor med pommes frites. Och rosévin. Det kan Bloggaren vara utan. Och en pilsner på Bar Tati här i Hjo är inte heller fy skam. Så att.

Egentligen är det bara den mästerliga ostronöppnaren på Le Lido vid Place aux Herbes som fattas. Han är snabb och flink med kniven och Bloggaren är förlorad och förförd. Frågar: Gör det inte ont det där, i muskeln på l'huîtren? Non, säger ostronöppnaren. De är så vana vid det. Fast på franska då.

Ostronöppnaren skulle göra sig på Bryggan. Utan tvekan skulle han det. 

Storöring och äppelchutney

För tillfället verkar det som om Bloggaren är lite dålig på att blogga. Inspirationen tryter. Sådant händer. Men Bloggaren har ett bra recept mot skrivkrampen: Sätt sig ner på rumpan bara, och skriv! Det är inget mer med det. Säv, säv, susa, / våg, våg, slå, / I sägen mig var Ingalill / den unga månde gå. Och nu rinner den till, inspirationen. Jäklar anacka, du Gustaf.

Bloggaren skarvar inte mycket när han påstår att han såg två storöringar* i ån idag. De hoppar och leker och slår men fastnar inte på bild. Det är fullkomligt lönlöst att ens försöka. Följarna får varsågod tro Bloggarens på hans ord: visst var det storöringen. Sant. Nästan. Eller också går man på öringsafari med öringgeneralen Hansson och hoppas att han letar rätt på några riktiga bumlingar att se sig mätt på. Det är inte osannolikt.

Som tur är poserar gärna Bloggarens hund och vill vara med på bild. Duktig vovve. Och fin hund – vem säger emot?

Fast nu börjar det bli dags att dra sig hemåt. Kom nu Hjo-Hjo, vi skulle ju hinna med att sylta några burkar äppelchuttney innan kvällen. Inget hundgodis direkt. Men går knappast att undvara till lammkorven. Om man är ohund.

* I begynnelsen fanns två öringstammar i Vättern, en uppströmslekande och en nedströmslekande. Den nedströmslekande storöringen, som kunde bli upp mot 20 kg, försvann när vattenkraftverket i Motala ström byggdes i början av 1900-talet. Då var det slutlekt, och därmed slut på vätterlaxen, som den också kallades. Synd. Jo, onekligen.