Jag
gav mig av i gryningen / ett stilla regn, en hund som vän,
sjöng Lundell en gång för länge sedan. Kanske var det inte
gryning i Hjo direkt, och inget regn heller (det kom visst senare)
men hund var det. Och iväg bar det. Inte till havet än en gång,
men väl längs Vätterns stränder till Hjo-Hjos hemtrakter,
ungefär rakt över sjön. Valpträff på gång nämligen.
Vi hinner med ett besök i Vadstena först. Och blir alldeles förskräckligt (kan man säga så?) förtjusta alla tre. Det är nästan finare än Hjo. Hjo-Hjo blir alldeles till sig där han nosar runt i Munkarnas trädgård. Hit flyttar vi nästa gång!
I Karlsberg väntar syrrorna och brorsorna med stort pusskalas. Matte har nagellackat Hjo-Hjos baktassar så att vi ska få med oss rätt hund hem igen. Hmm. Nåja, man kan aldrig vara nog försiktig. Det hade ju inte varit så roligt att komma tillbaka med Mira eller Nelson i hundburen.
Hjo-Hjo
gör stor succé på apportövning med skjuten (parkeringshus i
Linköping) duva. Inget nyfiket nosande där inte, han greppar duvan över nacken bara och iväg. Men han har ingen lust att släppa den
ifrån sig. Inte förrän han svansat runt och visat alla hur duktig
han är. Får man en köttbulle, tack! Lyckad labbeträff, enda
smolket är värmen – 32 grader.
Och så följetongen: badtemperatur i Vättern, 21 grader.


