Bloggaren tror inte att det är sant,
chockad åser han när Hjo-Hjo, hans hund, tar sats och hoppar rakt
igenom spaljén. Tvådelad i armeringsjärn. Det går väl ändå
inte. Jodå, om det spatserar en goldentik med grann svansföring på
Västergatan är ingenting omöjligt. Ett par sekunder sitter han
fast mellan järnen och tjuter, som hade han fastnat med pungen,
minst. Spetsad. Ja, det hade kunnat vara värre än så. Sedan dråsar
han ner med en skråma på tassen och en på nosen. Inget mer. Husse
däremot blir inte som folk på hela dagen.
Och i teve gråter Åsa Romson eftersom hon har svårt att nyktra till. Löfven gråter inte men har huvudvärk, borde ha. Huvudvärk följer ofrånkomligt för den som supit höstens humanistiska storhetsvansinne i för stora glas. Det har alla, från vänster till höger. Utom herr Åkesson. Och det kan inte Bloggaren hjälpa. Men osupen är han, Åkesson.
Jaha, men roligare än så blir alltså inte denna lördag? Jodå, för nu ska Bloggaren förbereda ugnsbaket: kvällens röding. Ständigt denna vätternröding. Och under tiden sjunger Gillian Welch i grammofonen: Standing in the backdoor crying / Now you wanna be my friend / That's the way the cornbread crumbles / That's the way the whole things ends. Och sämre musik har åtminstone Bloggaren lyssnat på.
 |
Spaljén syns bakom Hjo-Hjo. |
