Lördagsmix

Bloggaren tror inte att det är sant, chockad åser han när Hjo-Hjo, hans hund, tar sats och hoppar rakt igenom spaljén. Tvådelad i armeringsjärn. Det går väl ändå inte. Jodå, om det spatserar en goldentik med grann svansföring på Västergatan är ingenting omöjligt. Ett par sekunder sitter han fast mellan järnen och tjuter, som hade han fastnat med pungen, minst. Spetsad. Ja, det hade kunnat vara värre än så. Sedan dråsar han ner med en skråma på tassen och en på nosen. Inget mer. Husse däremot blir inte som folk på hela dagen.

Och i teve gråter Åsa Romson eftersom hon har svårt att nyktra till. Löfven gråter inte men har huvudvärk, borde ha. Huvudvärk följer ofrånkomligt för den som supit höstens humanistiska storhetsvansinne i för stora glas. Det har alla, från vänster till höger. Utom herr Åkesson. Och det kan inte Bloggaren hjälpa. Men osupen är han, Åkesson.

Jaha, men roligare än så blir alltså inte denna lördag? Jodå, för nu ska Bloggaren förbereda ugnsbaket: kvällens röding. Ständigt denna vätternröding. Och under tiden sjunger Gillian Welch i grammofonen: Standing in the backdoor crying / Now you wanna be my friend / That's the way the cornbread crumbles / That's the way the whole things ends. Och sämre musik har åtminstone Bloggaren lyssnat på.

Spaljén syns bakom Hjo-Hjo.

Grynkorvens vänner och önskelistor

Hjo-Hjo är på hugget idag. En krokodil i koppel, låg tyngdpunkt. Förmodligen luktar det oerhört förföriskt från frostgräset. - Fot, Hjo-Hjo, fot! Såja gubben, här får du en leversnitt. Som han bara spottar ut, han har annat i tankarna idag. Fruntimmer, gissningsvis. Fast man vet inte. Bloggaren å sin sida går och grunnar på om han inte skulle ta och slå till. Och gå med i Grynkorvens vänner. Hjo-Hjo är med sedan gammalt. Det ena behöver inte utesluta det andra. Om man säger.

Och snart är det jul. Bloggaren är fortfarande som ett barn, vill ha hårda klappar. En flaska Barolo med tuffa tanniner, och Bob Dylans The Cutting Edge från toppformens år 65-66. Deluxe edition. Och till tomten önskas: en flaska Mackmyra Iskristall Swedish Single Malt Whiskey.

Så ska en jultomte smörjas.

Men om kylan håller i sig underskattas inte heller ett par rejäla långkalsonger.

Hjo-Hjo hälsar, han vill ha något som han har glädje av. Och oavsett vad Povel sjöng, köp gärna en zebra – med pip. 

Kallt om nästippen

DogWalken upplyser Bloggaren om att dagens hundlångpromix varat i en timme och tjugosex minuter, varken mer eller mindre. Är det klokt det, i fem graders kyla? Jodå, det är ingen fara, med storkängorna på och mössan nerdragen över öronen känns kylan som naturlig. Vilken den ju också är. Men bra kallt om nästippen. Och Hjo-Hjo måste få sitt. Annars blir han gnölig. Hundgnölig. 

Sätt på sig mössan karl!

Och även om det låter märkligt måste Bloggaren medge att en dag som denna går det inte att upptäcka en endaste liten turist i Hjo. Men det kan vara skönt för Hjoborna att själva få rå om Vätterns pärla ett tag. 

Hemmavid utökas Franska trappan med ett par tavlor med elefanter från Celesteville. Babar spelar tennis - vore Bloggaren några år yngre hade han gärna ställt upp i Celestevilles Tennis Grand Prix. Wild card i Elefantklassen. 

Och Hjo-Hjo passar på att skryta med sina franskakunskaper: Syrah, är inte det Sura(hammar) det? N´est-ce pas. Tja, vad säger man?

Bloggaren gör en Springsteen

Nu gör Bloggaren en Springsteen, släpper inte två album men väl två inlägg samtidigt. Inser att Surahammar knappast kan intresserar gamla trogna fans och följare. Det är ju Hjo-Hjo som är superstaren. Och i Hjo vet ingen människa vem Stisse Johansson var. Märkligt nog.

Annars är det allt så att terrordåd och dito jakt har satt sina spår även i Hjo. Till och med Hjo-Hjo hajar till när det dundrar och smäller från någonstans som skulle kunna vara hamnen eller Stadsparken. Smäll efter smäll. Nä nu jä... Sedan sansar sig Bloggaren och lägger ihop två och två. Och det blir som alltid Karlsborg.

Men finns det jihadister i Boliden så...

Och Löfven har äntligen talat i teve. Manar till nationell samling ovan partikäbblet, och säger i nästa andetag att Sverige varit naivt gentemot extremer och IS-krigare. Alltså åren då Alliansen regerade. ”När vi tillträdde var det rent på bordet”. Nationell samling. Strålande. Den karln...

I Stadsparken stannar Bloggaren till och plåtar Villa Flora. Hur fin blir inte den på en skala? Och Hjo-Hjo förstås, men han är ju redan en 10-poängare.

Sura är toppen

Efter alla år i förskingringen håller Bloggaren oförtröttligt på sitt gamla Sura. Det är i det närmaste självklart och ska inte behöva påpekas. Sura är toppen. I Sura finns allting. Nästan.

Fast det var bättre förr. På Bloggarens tid. Den som tvivlar kan ansluta sig till Suragruppen på Facebook och känna suget från förr. Där vimlar det av nostalgiska tillbakablickar: gamla skivkonvolut från Firma Sport, klädgalgar från Rothenbergs, Domusinvigning 1965, Bruksgatans arbetarbostäder och Hedströmsparken med flipperspel och jukebox. Tell me med Stones. Det var tider det.

Och så hockeylaget förstås. Sura blå, elda på! Som fick stryk av Skövde härförleden. Läs en gång till: Skövde. Annat var det på Bloggarens tid. Uppe i högsta divisionen ett par gånger om. Jodå.

Och fick däng av Frölunda med 11-2. Snobbar som inte jobbar, var rubriken i Expressen.

Jaså, tänk det hade Bloggaren glömt. Har inte för avsikt att lägga på minnet nu heller. Sura är bäst, och därmed jämt. Någon med avvikande åsikt? Ingen? Gott, för den hade Bloggaren tänkt brännmärka. Som ordförande Persson. Ska vi säga så?

Och Suras tre bästa hockeyspelare heter Sura-Pelle, Stisse Johansson och Uffe Mårtensson. I nämnd ordning. Det vet väl alla.  

Fotboll eller Veckans brott?

Liksom Biggles, 1943, hamnade i knipa, har nu Bloggaren fastnat i densamma. Oj då, oj då, vad har hänt? Jo, Sverige sparkar boll mot dansken ikväll, och Leif GW Persson frontalkrockar med Veckans brott. Jaha, men tvivlar inte Bloggaren på idrotten numera? På grund av svansarnas Låt han dö-ramsor? Märklig svenska förresten. Jo, det må så vara, men matchen går på Parken i København och danskarna är ju ett så fryntligt folk. Och yndigt land. Roligans, ni vet. Fast stryk ska de ha ändå.

Så att nu gör vi ett undantag. Och token som överföll domaren sist det var EM-kval, hur rolig/lugn var han? På en skala?

Ja, jo, fast nu blir det så ändå. Prio 1: fotboll. Och Persson bandas för uppesittarkväll till 00.00. Ska vi säga så. Bra, då är vi överens.

Hjo-Hjo har badat i ån idag. Han skakar av sig blötan och springer oberört vidare med nosen mot backen. - Hur många grader var det, undrar husse. - Slexton, säger hunden och flinar. Uppkäftigt och barnsligt.

Till sist några reprisfina skyltar från Hjo. Håll till godo.

Paris och barbarerna

På förmiddagen skriver Bloggaren ett inlägg om Paris och barbarerna men ångrar sig sedan och självcensuren slår till. Rätt i sak men hämndlystet och svavelosande. Lite väl. Så att.

Det bästa är att Bloggaren håller sig till lekande öring och böljande Vätternhav. Vilket stundtals kan vara nog så upphetsande. Dock inte denna dag när regnet hänger som en disktrasa över Hjo. Grådask. Som även finns i nio exemplar på Systemet här i staden, hylla: Portvin, Portugal. Hos Bloggaren osmakad.

Fast självcensuren får inte komma till tals för ofta. För då är Bloggaren för feg eller dålig, eller båda delar. Så något måste ändå sägas om de rättrogna barbarerna. Som att Bloggaren önskar dem en drönarbomb mitt i prick, en för varje rövare. Inshallah. Nu är vi där igen.

Och hundarnas måndagspromenad får klara sig utan Hjo-Hjo ikväll. I det här hundvädret ligger han hellre och gnager på ett ben framför brasan. Grrr, grrr...

Smultron till frukost

Vi skriver den 12 november och på morgonen går Bloggaren ut i sin trädgården och plockar två smultron, ett till hustrun och ett till sig själv, att förgylla frukosten med. Rara men underliga tider.

Förunderligt även på Facebook där det tycks vimla av folk som har stannat i växten. 23 år, inte en dag äldre. Och då känner Bloggaren flera som är lika övermogna som han själv. Ho! Ho! Ho Chi Minh! Och alla godhetens apostlar därtill. Goda men dåliga på att räkna. Bloggaren tyar inte längre. Kanske god tid att ta sin Mats ur skolan? Kanske det ja. Fast hur göra med Hjo-gruppen? Nåja, det ger sig. Eller inte.

Bloggaren tar med sig sin hund till Vindarnas udde och står där och spanar efter land. Omberg i Östergötland närmare bestämt. På andra sidan Vätternhavet. En mil ungefär, och visst är det Ellen Keys Strand som anas i fjärran. Om man har lite fantasi vill säga. Rätta husse med ett skall, Hjo-Hjo. Om han har fel. Bloggaren kan inte höra att Hjo-Hjo ger skall. Någon annan som kan?

Vin och äpplen i Hjo

Idag (läs: fredag) har Bloggaren köpt sig ett par flaskor Baron de Ley Varietales Graciano, ett riojavin som smakar mumma på stubinen, men så mycket mer om det får ligga tre, fyra, fem år i garderoben – vinkällaren existerar för närvarande bara i virtuell version - och essa till sig. Fram träder toner av läder och mullig maräng! Man blir som. Till sig. Jo.

Läste förresten att Kronstam, vinskribenten, druckit en rioja från 1945, som åldrats med välbehag. Och sauternes från mitten av 1800-talet. Tveksamt om Bloggaren har tålamod att vänta så länge. Det hemkörda Hjo-sauternen kluckar så gott på övervåningen och är tänkt att läppjas i skuggan under äppelträdet i sommar. Läsade Proust, kliande Hjo-Hjo bakom örat. Nu vet man inte riktigt, det tar tid för en sauternes att mogna. Tydligen.

Apropå äpplen och vin: i Hjo är vi lyckligt lottade, här bor så många i villa att var och en har sitt egna äppelträd. Nästan. Och om vi pratar med Harry Edelman, mannen som sedan 1925 lärt ut vinberedningens ädla konst till svenska folket, ”är det hälsosammare att konsumera äpplen i form av vin än såsom must”. Bara så ni vet. Hick.

Hjo-Hjo hälsar.

Den tredje november

Igår, den tredje november, vaknade två flugor på Västergatan. Med vårkänslor i brittsommarvärmen. Bloggaren slår ihjäl dem bägge, den ena på badrummet och den andre i vardagsrumsfönstret. Hjo-Hjo följer den sistnämnde med krigisk blick från favvoplatsen i soffhörnet. Men rör sig inte, behöver inte, eftersom husse står beredd med flugsmällaren. Smack! Träff direkt. Död fluga på fönsterbrädet. Där den ligger i tre sekunder. Tills Hjo-Hjo har ätit upp den. Sådan husse, sådan hund. Ostron och flugor kan väl gå på ett ut. Serveras fältmässigt, som den gamle fanjunkaren brukar säga.

Så var det öringen som hoppar i vår brusande å. Nu kan Bloggaren äntligen proudly present fisken på bild! Visserligen på långt håll och med svaga ögon men med förhoppningen att var och en ska kunna se att det inte är någon vanlig braxenpanka. Äntligen, som det heter.

Och till sist en bild på Saint-Raphaël som gör sig rätt bra på gångavstånd från Frejus. Drömma går ju.

Andra året blir Tredje

Två år i Hjo, och Andra året blir Tredje. Hunden växer och husse blir yngre, inte. Men inte tyngre heller eftersom DogWalk-appen berättar att Bloggaren går ut med hunden nära nog tre timmar per dag. När fredagen kommer sjunker vi ihop i varsin hög av förbrukade kalorier. Tassarna ömmar och svansarna slår. - Kan vi få varsin pilsner, tack!

Två år i Hjo, och Andra året blir Tredje. Bloggaren kör på så det ryker, ny header men gammalt koncept: Hjo-Hjo i huvudrollen. Så får det bli. Man ska inte krångla till det i onödan. På med pampuscherna hund, låt oss spankulera ut i det Tredje året. Don't look back.

Det blir isterband när vi kommer hem. Hustrun ska bara slakta grisen först. Då säger vi så.

Husse och hund sjunger: Min far han spelte posi-posi-positiv / Grevinnan hon var nega-nega-negativ...