Hjo: första veckan

Första november kör vi upp till trästaden för att betala Huset. Efter Alingsås öppnar sig himmelens portar på vid gavel, vi kör i hällande regn hela vägen – ja, det blir värre och värre, tror knappt jag varit med om blötare bilfärd. Vi signerar våra papper och kör hem igen, här finns inget mer att göra en sådan här dag. Möblemanget kommer först nästa vecka – vi kan ju inte sitta här på varsin bananlåda och titta på varandra.

På Stavhopp i Gbg möts vi av någon sorts Helan & Halvan-upplevelse. Lyset fungerar bara i hall och sovrum. Teven är utslagen – men fungerar om vi sätter på spisen. Dock, spisen fungerar inte.

Hallå, hallå, sätt på spisen, nu börjar Aktuellt!

Måndag morgon anländer med förkylning och punktering, motgångarna avlöser varandra. Men skam den som ger sig. ”Vi börjar om igen. Vi ger oss inte”, som Lars Gustafsson sa en gång i tiden.

Men efter regn följer sol.

I Hjo upptäcker vi Hamnkrogen, och Vete & Råg. Sedan kommer bohaget, bra, bra. Och Pricken är med. 

Arbetshelg med äldsta dottern och sambo, som dyker rakt ner i flyttlådorna, kånkar och bär, skruvar och slår. Själv tar jag på mig arbetshandskarna och krattar löv i trädgården. Om jag går upp på övervåningen, öppnar sovrumsfönstret, tittar ut och vrider huvudet i 45 grader kan jag se Vättern. Det är sådant som kallas livskvalitet. 

Hemma och hemma

Hemma igen möter oss Göteborgsvädret med regn tre dagar i sträck. Kulminerar med stormen som kom av sig.

Idag inte så illa. Går i blek sol Danska vägen fram mot Redbergsplatsen. Dock, staden verkar avfolkad, Halta Lotta död med nedmonterad uteservering. Nåja, hon kanske repar sig igen inne i värmen.

Förresten, hemma och hemma. Har känt mig lite vilse i tillvaron ett tag, inte hemma alls faktiskt. Med magasinerat bohag, och adressen alldeles för långt bort från Gyllene Prag och Linnégatan... Inte så konstigt om man blir lite lessen ibland. Skjut mig, någon! Hustrun påpekar att 60-bussen tar oss till stan på sju minuter. Jo, kanske det. Men ändå.

Tror jag längtar efter ett hem, alltså Huset, det med stort H. På fredag går flyttlasset!

Gorbio

Vi bestämde oss till slut och tog bussen upp på ännu en bergstopp – Gorbio. Hustrun spänd hela morgonen, ont i magen. Vi vet båda hur dessa bussresor brukar vara: slingrande, hisnande historier med stupet knappt ett andetag bort. Det är inte roligt att behöva sjunka ner på golvet med hjärtklappning och kallsvett. Och runt omkring oförstående fransoser – vad är det för konstigt med sådana här vidriga vägar?

Av detta blev nu inget. Högt och slingrigt, förvisso, men inget stup. Tämligen behaglig resa faktiskt.

Enligt Wikipedia är ”Gorbio est un petit village perché dans une vallée au-dessus de Menton et Roquebrune.” Högst förtjusande är jag villig att tillägga, men säsongen var tyvärr över för så sena turister som vi. Lunchen blev kaffe med Tarte au pommes och var sitt glas vin. Vinet kostade 1,50 E, blir svårslaget i år. Alltid något.

Söndag

Så var det mat igen, ja. Svårt att komma ifrån i det här landet, särskilt på söndagarna. Vi tog oss in till Menton för intagandet av söndagslunchen, denna långdragna ceremoni då allt annat tycks stanna upp. Och alla tusen restauranger börjar befolkas vid ungefär halv ett - vid halv två är det fullt.

   

Profiteroles 

Le Cyrnos efter Promenade du Soleil är en favorit. Där äter man denna söndag Duo poisson (lax och daurade) som plat de jour. Oui, je prende les poissons, S.V.P. Ja, det är inte fel alls. Men det bästa med denna repa är desserten. Profiterole au chocolat, petit-chouer med glass, grädde och chokladsås. En ny bekantskap, som utan krusiduller tar sig upp i topp på efterrättslistan. Här i landet lever desserterna ett liv i välmåga. Andra toppnummer är Tarte Tatin, Créme brûlée och Tarte aux fraise. Man slickar sig om munnen.

Iles flottante kvalar inte in på listan denna vecka heller.

.