Surahammar

Färden går till Surahammar. Där Bloggaren lärde sig krypa och lärde sig gå - och älska Sura Blå. Följ med, följ med!

Vi drar Köpmangatan förbi. Snabbt. För där finns ingenting att se och inget att köpa. Förutom pizza och prännvin. (Finnarna kom i parti och minut på 50- och 60-talen. Och joppade Pruket hela veckan, satan.)

Vi går direkt på begivenheterna: kommunalhuset och dess modernistiska pärla: sessionssalen. Ett blått UFO som landade i brukssamhället 1953. Och Bloggaren undrar hur det gick till. För i Sura ska man inte sticka ut och vara annorlunda. Och tro sig vara något. Såvida det inte gäller ishockey. Ändå står det där och ser så eljest ut ett kommunalhus kan göra. Fortfarande.

Man undrar varför det inte är fullt av turistbussar på Suras gator. Från när och fjärran. Men det blir det förstås när Bloggaren startar charterverksamhet till våren. Och guidar runt bland kommunalhus, vattentorn (som faktiskt också sticker ut. Men det spar vi till en annan gång) och bruksmuseum. Möjligtvis. 

Kommunalhusets sessionssal. Arkitekt: Eskil Sundahl.

Normalblöt höst

Nu när hösten kommit till sans och blivit normalblöt är det följaktligen två dyngsura killar som stretar hemåt på dagens långa hundpromenad. Eller en kille och en surgubbe. Om man ska vara noga. Men vi är glada ändå eftersom öringen har börjat plaska i ån. Vilket var på tiden. Bloggaren hade sånär ställt in sig på att bordlägga leken. Fram till nästa öringmöte, om ett år ungefär. Men nu så. Himla tur, så man kan få något annat på tallriken än grynkorv och isterband.

I stora världen tiger Bob Dylan och i Hjo mognar smultronen. Ur led är tiden, precis som den alltid varit. För övrigt går Bloggaren med händerna i fickorna. Skrotar. Och väntar på sotarn. Det är dagens stora händelse. 

Sedan googlar vi på Beaune och undrar om inte det skulle vara något. Vilket det onekligen skulle. Med coq au vin och andouilletter på Place Carnot. Mais oui, och en flaska röd bourgogne. S'il vous plaît.

Strindberg skulle ha kommit springande

Igår rapporterade Bloggaren om kall vind från sjön. Glöm det. För jämförd med dagens strandpromenerande kan gårdagens bara beskrivas som en mild västanfläkt. Strindberg skulle ha hoppat jämfota av tillfredsställelse. Och kommit springande med staffliet. Upprörda hav var det bästa han visste. Påminde honom kanske om en viss argsint författare.

- Vill du bada Hjo-Hjo, undrar husse. Njet, svarar jycken på ren svenska. Vattensvans har man ingen större nytta av. Kanske det, men det är faktiskt varmare! i sjön än på land idag. Bara så du vet. - Får ja en körv så, svarar den begåvade hunden. Vilket han alltså inte får.

Och i SvD Debatt skriver en lärare att det är dags för en språkreform. (Lärare: ”Det är dags att vi slopar de och dem”). Slopa de och dem. Eleverna blir (är) så förvirrade, vet varken fram eller bak. Att Språkpolisen får ett anfall skiter han blankt i. Skriv som du talar. Ingen fattar ett vitten, men det gör inget bara det är jämställt. I nämnda tidning kan man också, apropå jämställdhet, läsa om Genusvetarna som vägrar se könet: Ni kanske inte visste det, men anledningen till att kvinnor är kortare än män är att föräldrar omedvetet ger sina döttrar mindre mat än sina söner. Det kallas matdiskriminering...

Och snart är Bloggaren lika arg som Strindberg.

Nu blåser det kallt vid Vindarnas udde

Så här blå är inte himlen idag. Dessvärre.

Hallå hallå Bloggaren, hur står det till i Hjo? I höstrusket?

Jodå, tackar som frågar. Det blåser allt bra kallt vid Vindarnas udde och den globala dårclownsmittan tycks ha spridit sig ända hit. (Man tar sig för pannan och kollar en extra gång att brännbollsträt står kvar bredvid sängen och bidar sin tid. Så.) Och med tanke på att öringen inte vill leka denna vattenfattiga höst kunde det vara bättre. Lägg så ovanpå detta Donald Trump. Som väl inte ens har hört talas om Hjo vid västkusten.

Annars då? Jovars, man går här och väntar på sin franska platan. Och lagar äppelpannkaka och smuttar på glüwein. Tänder en mysbrasa i kaminen lagom till Veckans mysbrott. Så nog reder man sig. Största bekymret är att Hjo-Hjo inte nöjer sig med hundkulor i matskålen längre. Vill ha köttbullar och/eller lövbiff.

Kan du säga i-landsproblem, Hjo-Hjo?

Korvgryta och Rolling Thunder Revue

Nu när Bloggaren är gräsänkling passar han på. Och lagar supermat, sådan man blir glad av. Korvgryta nämligen. Med två sorters goda korvar, potatis, morötter och vitkål. Lök, purjo och en halv liter buljong av valfri valör. Hjo-Hjo är med på noterna, blir som tokig av alla vegetarier.

- Kom till väsentligheterna, muttrar han. Fån’t ja en körv så huppä ja i Hjoån i Östra Skaraborg. Låt puttra en halvtimme och servera med god senap (dijon) och grovt bröd (danskt rågbröd). En god dansk öl kan man också få unna sig såhär på söndagseftermiddagen.

Bloggaren blev visst alldeles till sig, vilket betyder att vi får klara oss utan bild på glädjematen.

Sedan dags att värma upp inför kvällens Babel (Bob Dylan). Vi sätter på oss solglasögonen och ser dylanskt coola ut, och lyssnar på Live 1975 The Rolling Thunder Revue. Throw my ticket out the window / Throw my suitcase out there, too / Throw my troubles out the door / I don’t need them anymore / ’Cause tonight I’ll be staying here with you. Det låter bra, nobelklass rent av.

Bob Dylan

Bob Dylan, säger Sara Danius och Bloggaren sätter nära nog sin egenhändigt handrullade och tillagade pyreneiska köttbulle i halsen. Eller i la gorge, som de säger där nere bland bergen. (Fast för Löfven betyder där nere EU. Vad nu Löfven har med saken att göra? Intet, blott intet, men Bloggaren kan inte låta bli). Och vem gjorde inte det? Satte köttbullen på tvären. Oj oj, harkel harkel. Det var som.

Men nu blir det problem i det litterära finrummet. Devalvering och förflackning. Men som Alan Ginsberg sa i No direction home: man får som ståpäls. Fast på engelska då. Så nog verkar det finnas något i den mannens texter, det har Bloggaren misstänkt länge. Så vi sätter på Blonde on Blonde från toppformens år -66. Konstaterar att några problem med Bob Dylan det har Bloggaren inte. Har aldrig haft.

Och sedan kommer ett sms från göteborgsdottern: Hur stolt är du nu då? Som du uppfostrade oss med Dylan morgon, middag, kväll.

But it doesn't matter /I want you, I want you / I want you so bad / Honey, I want you. 

Hjo-Hjo måste ut och pinka ibland

Nu är gubben Höst här. Obevekligen. Bloggaren väntar bara på regnet, så att han kan slå sig ner i fåtöljen och läsa en god bok utan dåligt samvete. Peta in en pinne i brasan, och gå i ide lagom till jul. Glänta på ytterdörren när sädesärlan anländer i april. Och hälsa välkommen tillbaka från Egypti land. Men det går inte för sig: Hjo-Hjo måste ut och pinka ibland.

Under tiden förundras Bloggaren över den smått surrealistiska nyheten att räddningstjänsten i Hjo har kört ihjäl 37 förrymda kor strax utanför stan. Men säger inget så har han ingenting sagt. Vi får höra om Hjo tidnings tisdagsedition kan reda ut begreppen. Skicka Tintin!

Och igår stod Stefan Löfven i tv och påstod att många av våra flyktingar är högutbildade. Och några är det inte. Märkligt. När alla vet att det är tvärtom. Så nu växer herr Åkesson igen. Rätta Bloggaren om han har fel.

Öronen fladdrar i vinden

Bloggaren stretar på i nordosten och öronen fladdrar i vinden. Hundens alltså, han som kallas Hjo-Hjo. Vi står där efter den hjoska kusten och spanar efter land. Är det inte Danmark man ser på andra sidan? Jo, det måste det vara, med Himlabjerget som stiger upp ur havet. Det är rasande grant!

Nu är det så här: ju närmare Vättern desto bättre odlingszon. Zon 1 rent av. Vilket betyder att man skulle kunna odla vin med framgång. Kanske inte pinot noir precis, men ändå. Om man nu skulle känna sig hågad. Vilket Bloggaren inte gör eftersom han vet hur kallt det blåser. Alltid. Så gott som.

Men. Odlingszon 1 är det. Obegripligt men obestridligt. Så nu blir det en platan i alla fall. Efter allt velande. Som planteras helnaken i november, efter alla konstens regler. Och skänker en behaglig lövskugga till sommaren. Så att Bloggaren kan dricka sitt hjobrygda sauternesvin ifred för solen. Det blir fint.

Men nu får vi knäppa några kort, Hjo-Hjo. På dig och sjön och hamnen. Så det blir något fint att titta på också.

Vi rör på benen

Idag (läs igår) skiner brittsommarsolen som befunne vi oss i Karlstad. Allraminst. Men icket. Vi är i Högalidens fria luftområde och rör på benen (mest Hjo-Hjo eftersom han har fyra). Och vi sjunger samfällt på det skånska språket, så gott det nu låter sig göras: Oh boy! Sicken skänk från ovan det är å leva ida / Oh boy! Rena gudagåvan, är det konstigt att man är gla. Låter bättre än Peps, säger hustrun. Tveklöst. Om man bortser från diftongerna.

Tills vi blir trötta och hungriga och bara kan tänka på korv med mos och dijonsenap. Man får hoppas att Hammarkiosken har någon kvar när vi är klara med femkilometersrundan. - Skynda dig hund, annars får du nöja dig med en i papper. Utan dijon.

Eftermiddagen tillbringar Bloggaren på stegen bland Husmodern och Filippa. Så att vi får någon mat till kvällen ock: kaneltouchad äppelpannkaka. Med vispgrädde. Och vaniljglass.

Mycket mat idag, Bloggaren! Jo, man blir som hungrig i motionsspåret. Oh boy! Oh boy! Oh boy!