Palmespaning

När Bloggaren ändå är i huvudkommunen kan han inte avhålla sig från ett besök vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan/Olof Palmes gata. Och springa trapporna upp mot Malmskillnadsgatan. Som siste svensk i sin generation. Märkligt. Inte förrän nu har det blivit av. När det begav sig var Bloggaren nästintill privatspanare. Men man får ge sig, så att man inte blir tokut.

Han stämmer på min beskrivning, sa Lisbet Palme. Om Christer Pettersson. Ett utpekande att grunna över. Och ett egenartat ord i sammanhanget: beskrivning. I signalementet från mordnatten anger hon inget utseende alls, förutom mörkt hår och täckjacka. Första mars, fortfarande inget utseende. En vecka senare har Lisbet sett fantombilden och ansiktsdragen börjar ta form. Hon beskriver fantombilden snarare än Pettersson. Och fantombilden, ja den var värdelös helt igenom. Så.

Bloggaren suckar och tittar bort mot David Bagares gata. Det är inte lätt, möjligtvis såg hon inte mördaren över huvud taget. För Olof skjuts i ryggen och när Lisbet ser sig omkring, efter kanske 10-15 sekunder, har hon minst tio personer att välja bland. På ett avstånd av tjugo meter eller mindre. Och mördaren står knappast kvar och förevisar sin rykande pickadoller. Så visst är det knepigt.

Om Lisbet Palme finns mycket att säga. Men det spar vi till ett annat tillfälle, missmodig kan man bli henne förutan. Det är illa nog att polisen har gett upp. Bloggaren sätter sitt hopp till att mördaren, av någon outgrundlig anledning, slår en signal till Leif GW Persson. Och säger att beskrivningen, det är jag. Till palmespanarna lär han aldrig höra av sig.