Prärien igen

Söndag i Hjo och Bloggaren mår bra efter att ha ätit en utsökt istidsrelik - det är vätternrödingen förstås, som inte borde finnas i sjön men gör det likt förbenat eftersom den inte hann ut i tid när det begav sig - från Vätterns istidskalla vatten. Och även druckit något litet glas vin från Alsace.

Hustrun har tagit paus från trädgård och täppa och Hjo-Hjo sover på rygg. Gräsklipparen vilar ut i garaget utan motorbromswire. Så nu är det lugnt.

Men på Facebook rasar debatten om Präriens vara eller icke vara, infekterat och febrigt. Och det på Bloggarens tråd efter några ynka rader om framtida byggplaner i bloggen. Prärien är helig som Jerusalem. Man förundras. Bloggaren tänker att Prärien skulle göras sig om den bebyggdes snyggt. Det vore bra för Hjo. Men för all del, han överlever om den förblir som den är. Och sitter still i båten. Så att.

Dock – enig med modiga politiker, om det finns några. Det visar sig.

Hjo-Hjo sover på rygg, är allt lite bladig. Tror vi får byta ut Lab reserva som Husets vin, det är för mörkt och tungt. Tar på krafterna, labbekrafterna.

Prärien är helig mark

Fredag morgon bjuder på hundmorgonkisspromenad med frisk luft, ägg, kaffe, yoghurt och stora och små nyheter i GP respektive Hjo tidning. Om Bloggaren råkar härskna till över dårskaperna i stora världen, Göteborg med omnejd, kommer strax bättre tankar vid läsningen av HT. Idag toppar de med hockeytalangen som är uttagen till TV-pucken. Underbart. Inte ett ord om Boko Haram eller ensamstående flyktingbarn. Det är fridsamma puckar som gäller.

Men. Det ska byggas på Prärien. Politisk enighet råder. Bloggaren är också enig men det är knappast Hjoborna. Prärien är helig mark, som Heden i Göteborg. Så idag rör HT om i grytan. Det bubblar och fräser, kaffet i vrångstrupen och ödelagt fredagsmys. Bloggaren följer och rapporterar varje steg. Extra, extra!

I Vättern är nu normal hundbadtemperatur igen: 10 grader. Hjo-Hjo tvekar en stund innan han plumsar i och simmar sina dagliga 100. Fritt hundsim.

Och nu har alla som följer Andra året i Hjo lärt sig att Labbås är Tidaholm vid Tidan. Och Tidan är ån som rinner norrut, det är den nästan ensam om. Så nu har man lärt sig det också. 

Labbås och något mer

I dagens DN läser Bloggaren med stigande förvåning - stäng munnen! - att tiggande romer på Stockholms gator kommer att erbjudas kurser i sexualfrågor, fria hygienartiklar och kondomer. Göteborg och Malmö väntas följa efter. Man undrar. Men tiggarfrågan är infekterad - rasist och fascist - så Bloggaren säger bara det så har han ingenting sagt.

Fast Thomas Bodström har yttrat sig i frågan. Tiggeritillstånd bör utfärdas av länsstyrelserna, ett per tiggare och gathörn. Ordning på verksamheten. Bloggaren säger fortfarande inget men tänker för sig själv: dum, dummare, dummast. Och att skulle han någon gång behöva en försvarare så inte bleve det herr Bodström.

Nog nu. Jo.

Vi tar bilen till onsdagsmarknaden i Labbås istället. Köper blomster och ägg från glada höns. Labbås är en levande stad, nästan lika fin som Hjo. Mera liv i Labbås faktiskt men utan Vätternhav. Ån heter Tidan. Stockholmare och annat löst folk: vad heter staden? 

Falska franska fikon

Hjo-Hjo dåsar i skuggan från vårt falska franska fikonträd (det låter så trevligt och provencalskt men i verkliga livet är det bara ett skaraborgskt vildpäronträd som varken ger fikon eller päron – men bra skugga) och det gör han förbaske mig rätt i. Han går på diet: fiskbullar och kokt ris. Han kräktes igår. Allt han hade. Och mer därtill. Det blir till att hoppa hundarnas måndagspromenad, veckans höjdpunkt, stackars hund. Han som har längtat efter Lilly, den söta cocker spaniel-flickan, hela veckan. Voj, voj.

Hjo-Hjo dåsar lojt och betraktar sina föräldrars förehavanden i trädgården. Och nu är det Hjo-Hjo som talar: Grrr. Husse – det är han med smala ben på bilden, och vita – har köpt sig en lövblåsare (med sug). Nu suger han trottoaren ren, hoppas det blir något kvar att lukta på. Gatsopare i Hjo, det är till att fått fart på karriären på gamla dar. Vaff.

Bloggaren tittar förvånat på sin hund för visst låter det som att han försöker sig på Povel Ramels gamla lokförarskratt. Märklig hund, man undrar hur han tänker. Eller vad.

Och i augustisommaren flockas fjärilarna runt syrenbuddlejan. In och hämta kameran gubbe, skynda, skynda, sommaren varar inte för evigt.

Pojkarna i Hjo

Bloggaren läser i Hjo tidning och noterar: första halvåret minskar befolkningen med 1 (en) person. Förargligt. Och detta trots ökad inflyttning och flyktingmottagande. Hur då då? Jo, Hjoborna har dött i större mängd än vad som brukligt är, barnaalstrandet hinner liksom inte med. Skärpning, båd ung som gammal!

Angående Hjoborna kan följande sägas – de förefaller vara av en helt annan art än Linnéstadens, de som Bloggaren är van vid. Åtminstone pojkarna. Bloggaren kan inte sluta förundras över pojkarna med epa-traktorerna. Det är många. Om man säger. På Linnégatan fanns ingen. Noll.

Och när pojkarna vuxit upp till män står raggarbilen i garaget. Fortfarande pojkar. Fastän de slutat leka blindbock nere på stan. Och lägrat sina kvinnor och fått barn. Förmodligen. Om vi får prata med Uffe Lundell.

Men, tänker Bloggaren. Hur är det nu? Hur ser det ut i Åmål och Hallstahammar, Säffle och Falköping? Som i Hjo, det är ingen vild gissning. Visserligen är Hjo en betydligt vackrare plats, men raggarbilarna är desamma. Och pojkarna. Överallt. Utom i Linnéstaden. Och möjligen på Södermalm i Stockholm.

Insikten sitter som ett åsknedslag. Homo sapiens har blivit Homo sapiens urbana academicus. Det är Bloggaren som är av annan art. - Kom nu Hjo-Hjo, kanske är det dags att vi köper oss en raggarbil.

Kort mellanspel

Åh, Bloggaren är tillbaka, så himla jättekul! Jo, fast detta inlägg får betraktas som ett kort mellanspel i sommarvilan, ett lyft på locket bara. Rensa i röran. Bloggaren är inte utvilad än nämligen. Ut vilad och vilat ut, det är sådant man får pyssla med på körrgårn i sinom tid. Som panchis har man fullt upp med att få dagen att räcka till.

Man trycker in Dylans Rolling Thunder Revue i spelaren och det blir en helvetes fart på gammelmansbenen. Hela eftermiddagen. Men Timbuktu lyssnas det inte på, och inte på hans revisor. Och sågen är ett bra verktyg, för att inte tala om skruvdragaren. Tidaholmsvitt är en användbar färg och betongplintar tunga eländen. Men det lyssnas inte på Timbuktu. Klockan 18.00, prick, avgår hundarnas måndagspromenad från Strömparterren. Hjo-Hjo tycker det är toppen, särskilt bra är en utvald lyktstolpe i Stadsparken där alla gossarna bara måste lyfta på benet. Bra är också Annie Hall i tv-soffan på kvällen. Hjo-Hjo ligger i sitt favorithörn och skrattar så gott, på fel ställen visserligen men det gör inget. Timbuktu är tyst. Och sommaren kom i augusti, äntligen. Och kräftorna - som, hallå, är så mycket mer än bara stjärtarna. Fråga pappa Leffe i Mig äger ingen. Underlig och märklig, men äta kräftor det kunde han.

Om Timbuktu och hans revisor kan man läsa vidare i Svenskan. Om någon gitter.