Kvistfritt furugolv

Hörde Per Wästberg benämna P.O. Enquist som Sveriges främsta författare. Utan att vara inläst på dem alla – någon kan ha blivit förbigången – är bloggaren benägen att hålla med. Skulle nästan vilja påstå att han är bättre än så. Nåja, angående Liknelseboken. Bloggkollegan Karin E. tvivlar på det kvistfria furugolvet i Västerbottens inland. Om det fanns kvistfritt. Bloggaren har inte en susning. Däremot förefaller sexdebuten på det kvistfria besynnerligt pratig. Om vi nu ska prata kvistfritt furugolv. Man undrar.

Nu följer Nätternas gräs. Och Lilla smycket väntar på sin tur. Modiano alltså. Så nu kan det gärna få regna ett par dagar.

Hjo-Hjo bryr sig inte fast vi vaknade med frost i morse. Han hoppar i ån utan betänkligheter, kajkar på och börjar växa in i labbekostymen. Snart får husse hålla in honom. Japp, säger Hjo-Hjo. Man vill inte ha en sån däringa vattensvans.

Vår igen

Finns det trädgårdshandskar här?

Hallå, hallå, nytt inlägg redan idag? Varför så bråttom om man får undra? Åhh, ingen orsak alls. Men här går det undan, som kärringen sa, hon som åt knäckebröd på dass.

Denna osannolika vårdag i oktobers sista timmar strosar bloggaren med sin hund längs Strandpromenaden nynnande: Så kom hit, kom hit, kom hit / Kom till mej och dansa / Morgonen doftar vår / Och jag är glad igen. En gammal Joni Mitchell-låt i Lundellsk tappning. För så är det, nästan sommar faktiskt. 17 grader och bloggarens har klätt sig fel, helt fel. Skjortan klibbar på ryggen och Hjo-Hjo hänger med tungan ett par centimeter ovan mark. Vätterns svalka lockar utan att pocka, 10 grader. Då så Hjo-Hjo, kom så går vi.

Hemma klipper bloggaren löv, snarare än gräs i kortärmat och shorts. Hjo-Hjo sätter tänderna i Ordförande Maos valda verk. Och i trädgårdshandskarna förstås.

Som man kan bita på.

Examen

I kväll är det examensdag i hundkursen. Hjo-Hjo laddar upp genom att 1. tjuva disktrasan 2. sittdynan 3. grytlappen och 4. tvättsvampen, för något gott att bita på måste han ha. I rundgången vaktar han noga på var de där två tokarna är, de som springer omkring på bakbenen. Men sedan sover han middag så gott med husse. Han är cool.

Det är bra. Hörde Ingemar Johansson berätta på TV om hur förödande nervositeten var för boxarkollegan Thörner Åhsman, som inför en viktig fight inte kunde sova på flera dagar. Själv hade han inga problem att koppla av: som uppladdning inför Eddie Machen på Ullevi 1958 intog han sängläge och sussade ett par timmar. Det gick ju den så kallade vägen – med råge.

Då så, Hjo-Hjo. Då drar vi iväg till hundklubben och de där gula tunnlarna. Och kryper skiten av kompisarna. 

Bildbevis

Så här i väntan på revbensspjällen...

Det är så här. Lördag förmiddag betyder Melodikrysset och minst ett loppis. Så så fick det bli. I fyndpåsen: Reservoir dogs (osedd Tarantino, såvitt bloggaren kan erinra sig. Lite fest med andra ord), Mozarts Requiem och Marilyn Monroes Essential recordings - Boo boo bee doo. Hustrun fyndade en soppskål. Hjo-Hjo fick inget (men fem tuggringar och tio dito ben igår – han viftar fortfarande på svansen).

Viktigare än detta är dock bildbeviset på den kokande öringsån, som härmed proudly kan presenteras. Eller marlinsån, kanske, man vet inte riktigt. Mitt i strömmen, stjärtfenan spelar och styr. Man imponeras.

Och visst, stormkokar är kanske att ta i, men håll med om att det puttrar. Hjo-Hjo är beredd att hoppa i, hela tiden. Men eftersom husse vill ha med sig hunden hem igen, hel och hållen, får man ta spjärn med fötterna och hålla i. En sådan där marlin är inte att leka med.

Bildbevis 1

Bildbevis 2

Hjo-Hjo vill hoppa i

Hjo-Hjos ordförråd

Idag blåser det efter Vätterns strand så att man får hålla i peruken. Och den vågade, vågade vågen är inte sämre än Medelhavets. Den i Roquebrune som vi slängde oss i ungefär vid den här tiden förra året. Men här är badtemperaturen 8 grader, så badbyxor på blir det inte. Annars är här precis lika fint som på Promenade du Soleil. Fast då får man bortse från klimatet förstås. Och att den franska bloggaren hör på Strandpromenaden knappast blir annat än pö om pö.

Hjo-Hjo struntar i franskan. Men hans svenska ordförråd utökas hela tiden. Hjo-Hjo, ska vi borsta tänderna? Då bär det iväg till badrummet med svansen i vädret. Var är Grisen? vet han precis, även om den ligger och skrotar en trappa upp. Och Diskborsten, Hjo-Hjo. Sök! Den ansträngningen kostar en leversnitt, men det är det värt. Ska vi sova middag? är inga problem, hunden ligger i sängen före husse.

Dopp i Vättern, 8 grader.
Men vart har Omberg på andra sidan tagit vägen?
(Medelhavet Roquebrune)

Han lär sig nytt hela tiden, nu senast Ska vi lyssna på Håkan Hellström? Det är inte direkt så att han hämtar cd:n, men han håller inte för öronen heller. Vad skulle hända om bloggaren satte på en cd med Thore Skogman? Säg det. Men eftersom Thore Skogman fattas i cd-samlingen slipper vi det scenariot. Så att.

Aj, aj kapten

Apropå just ingenting ska här förtäljas hur det i bloggarens västmanländska barndom gick till att på Folkets husbiografen betitta veckans underbara matinéföreställning. Eller snarare inväntandet på att det underbara skulle ta sin början. I slutet på 50-talet. Kanske 1959.

Det var ett liv och ett kiv. Kiv och liv. Och om igen. Erkännes utan prut. Men helt naturligt med så många onavlade bruksungar på en och samma plats. Till och med den stillsamme bloggaren lärde sig att busvisslingsvika biobiljetten rätt. Det du, Hjo-Hjo. Och Smör-Kalles pojke sjöng Flottarkärlek framme från estraden. Så gott det nu gick i busvisslingar och burop, någon (det var Tjoffe) kastade apelsinklyftor. Han var lite, ja... annorlunda, Smör-Kalles pojke. Men blyg var han inte. Det slår bloggaren att inväntandet av den underbara filmen måste ha tagit avsevärd tid i anspråk.

Helt naturligt, som sagt. Men sedan sjunger Kai Gullmar Ja, nu ska vi hissa segel. Och alla ungar i salongen skriker tillbaka: Aj, aj kapten! Kai Gullmar, undrar Hjo-Hjo. - Man förvånar sig. Jo, men tre år senare kom Beatles. Det du. 

Över floden in bland träden

Längs med Vättern in i staden

Elton börjar känna sig hemtam i Hjo

Har besök från Göteborg: Tompa, Helen och Elton. Hustrun lagar röding i ugn och bloggaren pressar potatis. Och Hjo-Hjo har ett sjå att hålla reda på Elton, som börjar känna sig hemtam i Hjo. Vad ska vi leka nu din lilla fuling, frågar Hjo-Hjo med sin allra vänaste stämma. Elton bjäbbar på i kraft av sin ålder. Hjo-Hjo är jättesnäll. Han är tre gånger så stor som Elton men väntar snällt på sin tur att gnaga på tuggbenet. De har varsitt men föredrar ett och samma. Vad ska vi leka nu, Elton?

Och i ån leker öringen så att det kokar i vattnet. Göteborgarna blir mäkta imponerade, mobil och iPad fram. Facebook och Instagram, hashtag Hjoån och Grebbans kvarn, okej. Hjo-Hjo hålles kopplad, utan betänkligheter skulle han slänga sig i och förstöra hela skådespelet, crawla iväg och knipa så många öringar han kom åt. Duktig vovve. Elton rullar sig i något som ser lite kladdigt ut. Göteborgarna tycker det är oerhört exotiskt i Hjo.

Älgskog och svampskog

Nu är det Hålligång i älgskogen skriver Hjo tidning på första sidan. Så nu får man passa sig och inte älga iväg med långbenen ut i svampskogen mer den här säsongen. Nu får det vara nog. Inget svårt beslut alls eftersom svampskörden varit både mager och skraler. Annat var det i Göteborg. Änggårdsbergen kände bloggaren som sin egen ficka, betade av kantarellställena en efter en. För att inte tala om taggsvampen.

Änggårdsbergen kan bloggaren sakna, det erkännes. Där beskådades både älg, knipa och hare, korp, huggorm, rådjur och – jodå, mård. Dagsens sanning, så allvarliga saker skojar vi inte om.

Nåja, i Hjo finns ju dalgången med sina berömda silkesapor. Tjipp, tjipp. Och stora fiskar, om det nu är öring eller marlin låter bloggaren vara osagt. Hjo-Hjo är skeptisk: apor och spjutfiskar, trams.

Öring - och marlin...

Frukost och armhävningar, som kändes tunga eftersom de legat gömda i den däringa malpåsen hela sommaren. Sedan ett kort men intensivt APT, i vilket beslutades att hund och husse ska streta iväg till Grebbans kvarn för att där, om möjligt, storögt beskåda den lekande vätternöringen. Detta trots gråkallt väder och halvregn. Men iväg bara.

Och nu ska ni höra. Inte stretades det förgäves i snålblåsten.

I blindtarmen vid kvarnen sprattlar den till, Fisken. Den vispar till med stjärten och hoppar så att vi ser den hel och hållen. Svart rygg, och prickig och grann är den. Den är gigantisk, nästan av Hemingwayska dimensioner, kanske rent av en marlin. Bloggaren rycker till, fipplar fram med kameran, men icket, Fisken är borta. Hjo-Hjo morrar: Hallå hallå. Här är det jag som leker.

Se det var allt en Fisk, säger bloggaren till hunden. Som visst har förläst sig på Hemingway. Det var väl en marlin, säger han. Visst var det, Santiago.

Andra året

Sådärja, då har Första året i Hjo blivit till Andra året. Åtminstone bloggen, som tjuvstartade med en övernattning på hotell Bellevue (en dag i slutet av september och det var kallt och regnigt och det kändes som om vi var fullkomligt allena på hotellet, möjligen var vi det också, och på natten spökade det – teven slog på av någon outgrundlig egen kraft eller någon annan kraft), och sedan en månad i Roquebrune/Cap Martin. Till Hjo kom vi först i november.

Namnbyte och ny header. Födslovåndor? Ja, headern, fast Andra året i Hjo har föds utan vidare våndor. Och nu är det klart, nu får det bli så här.

Ny Hjo-Hjo 1

Ny Hjo-Hjo 2

Och i februari kom hunden. Hjo-Hjo, den svarta skräcken, grr, voff voff, som från början skulle ha varit en liten gul labradorflicka. Och hade vi fått den tjejen, vilket vi alltså inte fick, hade Hjo-Hjo kanske hamnat i Söderköping eller Filipstad och hetat Buster eller Zeke. Hemska tanke, det hade vi aldrig stått ut med. Hade du Hjo-Hjo?

Strosa längs Hjovieran

Att gånga sig ner till Vättern med Hjo-Hjo kan ta lite olika lång tid beroende på vilket intressant nosspår vi hamnar i. Ibland drar han iväg med nosen mot marken som en dammsugare, då är han icke kontaktbar och då kan det gå fort. Ibland blir han stående i flera minuter och njuter lukterna som någon skön hundmadame lämnat kvar på trottoaren. Då kan det ta tid. Idag tog det åtta minuter, varken mer eller mindre. Vi strosar på längs Hjovieran och solen skiner så skönt från Hästholmen på östgötasidan. Turisterna är borta. Och för den hugade kan meddelas att badtemperaturen är 11 grader.

Och äntligen fick Patrick Modiano det stora litteraturpriset. Det ska genast erkännas att han inte tillhör bloggarens kändaste författare, och inte Hjos heller. Han stod inte att finna varken på bibliotek eller i bokhandel. Jo, men Modiano får vi ta och skriva upp på önskelistan.

Äppelsmulpaj med vaniljvisp idag till kaffet. Närodlat, åtminstone äpplena. Hjo-Hjo älskar vaniljvisp. Hallå gubben, slicka dig om nosen! Om man säger. 

x

Nostalgisk dag

Idag lagar bloggaren linssoppa och lyssnar på Bowies Pinups. Det doftar 70-tal lång väg. Bloggarens nostalgiska dag således. Linssoppa härstammar från bloggarens halvårslånga vegetariska era på 70-talet och har hängt med sedan dess. Och nu säger alla efter bloggaren: Linssoppa är så gott att det borde vara förbjudet... Skojar bara.

Pinups är covers rakt igenom, Kinks, Who, Pink Floyd och och och – Here comes the night! och då kan inte bloggaren stå stilla och blir dessutom tvungen att hämta originalet och lyssna en gång till. The angry young Them minsann. Oj, vad det svänger! Och då är nostalgin tillbaka på 60-talet.

Då tröttnar Hjo-Hjo totalt. Gubbrock. Han går och lägger sig, pratar med Fröding. Stå / grå / stå / grå / stå / grå, / stå / grå / stå / grå-å-å-å / Så är gråbergs gråa sång / Lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Men lilla Hjo-Hjogubben, Bob Hund har husse aldrig förstått sig på.

Ett sjå

Sådär ja, nu är avenbokshäcken på plats. Stå där och väx och våga inte annat, säger bloggaren och betraktar sitt verk. Överlevt har han också. Jodå. Så nu är det äntligen dags att krypa upp i det där omskrivna soffhörnet och läsa den goda boken? Nja, inte riktigt än för ikväll är det hundkurs med Hjo-Hjo, och i morgon måste äppelträden toppas med saxen. I övermorgon står gräs och löv på tur med multi-clipen. Det är ett sjå att hinna mellan morgon och kväll.

Men i soffhörnet ligger Martin Bircks ungdom och väntar. Och likaså Liknelseboken, som märkligt nog fortfarande är oläst. Enquist och Söderberg således, två favvoförfattare. Martin Birck läste bloggaren i mycket unga år och så långt kändes det inte som det bästa han läst. Nu får Martin en ny chans. Tror han tar den.

Hustrun bjuder på rotmos och grynkorv. Grynkorv är en skaraborgsk specialitet så god att den, som bekant, borde vara förbjuden för utsocknes. Hjo-Hjo håller med. Han slickar av det sista på tallriken, och jisses vad svansen går. 

Avenbokhäck och något mer

Avenbokshäcken är levererad och bloggaren gräver och planterar så att han döar sig själv på kuppen. Eller tills något går sönder, som Stefan Löfven plägar säga. Fast inte går man sönder av att plantera 40 meter häck. Och inte är det något som gått sönder i Hjo heller, inget annat än bron vid Knivsmedens backe. Fast man vet aldrig nu när RUT-avdraget, det så förhatliga, blir kvar. Det kan ta en ände med förskräckelse.

I dagarna, eller veckorna, är vårt första år i Hjo till ända. Bloggen håller inte heller på att gå sönder, men något sorts ändring får det ändå lov att bli. Ett namnbyte åtminstone. Om man ska döma av detta inlägg borde nya namnet bli Politikbloggen. Fast så roligt ska vi inte ha det. Miras Mirakel föreslog Första året med Hjo-Hjo. Tycker nog att även det blir i lustigaste laget. Så att.

Det ger sig, både med det som sönder ska gå och ändringar som ska ske. Under tiden planterar bloggaren häck. Det är lugnande för nerverna, nästan lika bra som att hugga ved.

Fåglum, Marseille eller San Sebastián

I dalgången vid Hjoån kan man om turen infinner sig få se forsärlan pinna omkring och vippa på sin långa stjärt. Kattuggla, stjärtmes och strömstare trivs i grönskan. I ån leker harr och öring. Och i trädtopparna tjattrar de från denna blogg så välkända silkesaporna – den speciella Östra Skaraborgsvarianten. Och minsann, är det inte en utter vi ser kajka omkring i forsen. Ett rött halsband har han, är det vanligt det? Men hallå! Hjo-Hjo, vart tog du vägen?

Dålig bild på uttern

Promenaderna längs ån är dagens höjdpunkt. Bloggaren känner visserligen av dem i sina gamla fötter, men hunden är lycklig. Då får man böja sig för honom och traska vidare upp på smalspåriga Hjo-Stenstorp gamla banvall. En gång knöt den samman Hjo med västra stambanan. Cykelbana nuförtiden, eller utmärkt bra promenadstråk, med eller utan hund. Ända till Stenstorp kan man vandra. Och väl där ligger alla vägar öppna. Det är bara att hoppa på tåget och ta sig vidare ut i världen. Fåglum, Marseille eller San Sebastián, det är bara att välja.

Har uttersvans och simhud mellan tårna