Stilig hund

För att komma förbi hunden har vi börjat tala i gåtor här hemma. LP betyder numera långpromenad. Men det hjälper föga. Efter frukostens sista skvätt kaffe vet han så väl: dags för dagens LP, talat eller outtalat. Och går det inte fort nog att komma iväg tar han sats från magen och berättar. Då mullrar det till, om man säger. Någon mops är han ju inte. Såja Gubben, husse kommer...

Dagens LP ägnas till stor del till att öva Sakta Och Fint. Det går så där. Eller om sanningen ska fram: vi drar åt varsitt håll, Hjo-Hjo och husse. Och två koppel fördärvade så här långt. Det är som det är. - Sakta Och Fint! Sakta Och Fint! - Tjôta gubbe. Hål i huvudet. Ja.

Men vid Knivsmedens backe kommer Samantha. Och hennes matte. - Hjo-Hjo är allt en bra stilig hund, säger hon. Och det kan inte bloggaren neka till. Nej. Så att. Och nog är det väl så att resten av vägen går han rätt bra, Hjo-Hjo. Sakta Och Fint.

Mellandagar

Sveriges mest fotograferade hund stannar förbluffad på förstubron på morgonen och beskådar snötäcket, vrider huvudet från vänster till höger. Oj! Bloggaren minns hur det var, inget går upp mot barndomens vintrar – och så mycket snö det var på den tiden. Och så kom vintern äntligen till Hjo. Hjo-Hjo drar med sig julklappsigelkotten ut, det som återstår, och inga protester hjälper. Snöpula. Var det inte så det hette i bloggarens västmanländska barndom. Jo.

Annars är det stockholmsdotter och måg som hunden favoriserar dessa mellandagar, rätt fjäskigt kan tyckas. Han svansar med både på Vätternpromenad och agilityrunda uppe vid hundklubben. Och svansen viftar oavbrutet. Som sagt.

Vid pass fyra på eftermiddagen drar sig damerna tillbaka för en liten tupplur på övervåningen. Bloggaren sätter sig för att blogga. Mågen petar in en pinne i brasan. De lyssnar på Tom Petty och har lite killsnack ihop, han och Hjo-Hjo, om jakt och militärhistoria, och brudar och sånt. Ja ja...

Dopparedan

Dan före dopparedan spatserar bloggaren så glatt tillsammans med sin hund längs Vätterns strand. Sjunger: Solens första strålar / kom genom rutans skumma glans. Och Hjo-Hjo, som kan sin Lundell på tassens fem, klämmer i: och en koltrast satt och sjöng / på ett tak någonstans. Det låter bra. Uffe var bättre förr.

Sedan hoppar Hjo-Hjo i i Hjoån. Uppenbarligen har han inte gjort klart för sig vad Dopparedan innebär. Och vattensvans, vad är det för skit?

På julafton förflyttas Sveriges mittpunkt till Hjo. Från när och fjärran färdas man, Stockholm, Göteborg, Billdal och Skövde, för att sammanstråla i den vackra lilla trästaden. Och tomten anländer påpassligt direkt efter Kalle Anka. Uggledalsbarnen gör stora ögon och är inte helt säkra på att tomten är tomten. Fast vem skulle det annars vara? Inte bloggaren i vart fall, för han gick ju iväg för att köpa Aftonbladet. Hjo-Hjo sköter sig för han får omgående en igelkott med pip. Vad säger igelkotten? Igel, igel.

Och skinkan och sillen och köttbullarna smakade bra. Och den gamle fanjunkaren får berätta om slaget vid Vrångebäck. Det har alla hört förut, men det gör inget.

Julgranen på plats

God jul i stugan! Julgranen äntligen på plats på verandan. Bloggaren håller sig undan så länge det går, vet att påklädandet av julgransljus och dito fot ofta förvandlar den annars så timide och resonable mannen till en kolerisk vettvilling. Nåja, det ordnar upp sig som det brukar. Hustrun vågar sig snart fram med röda äpplen och polkagrisar. Hjo-Hjo hoppar och är överförtjust. Vi får se hur länge granen står grön och grann.

Ännu begärligare var tomtemasken som hittade fram ur julgömmorna härom dagen. God jul i stugan, finns här någon snäll hund? undrar tomten bakom skägget och hunden får spader. Ny hundleksak, vill ha, vill ha! Genast! Och hoppa kan han ju. - Jäsiken, säger tomten och kastar iväg masken högst upp i bokhyllan, räddas vad som räddas kan. Hjo-Hjo klättrar efter till fjärde hyllplanet. Återstår att se hur tomten klarar julafton.

Och Matador, världens bästa danska tv-serie, har nypremiär i Hjo ikväll. Lite småmysigt sådär.

Självförtroende

Det sägs att folk jublade på gatorna när Jack London gav ut en ny roman. Och när bloggaren skriver ett nytt inlägg kan man väl anta att folk gör vågen ute i stugorna. Det vill till ett gott självförtroende om det ska bli något av det hela. Som Göran Perssons i Agenda härom kvällen, det riktigt lyser om karln och man är villig att tro på varje ord. Bloggaren vet, Göran Persson kunde vara en riktig buffel. Men det var inte det vi talte om.

Angående självförtroende. Hjo-Hjo gav skall klockan två i natt. Bloggaren upp med en ryslig fart. Vad är det nu som händer? Nerför trappan med ficklampan i ena handen och brännbollsträt i den andra. Hunden tassar efter, inte före. Husse lyser runt i huset, ingen tjuv, ingen våldsverkare. - Nu hörde du allt i syne, säger husse till Hjo-Hjo, som står kvar i trappan och funderar. - Du kan komma ner nu, allt är i sin ordning. Det är allt tur att vi skaffade oss en riktig vakthund. Ingen inbrottstjuv vill ha en sådan best hängande i röven.

Vättern glittrar i solen, och rosorna blommar i december. 

Vi ger oss inte

Gårdagens väljarundersökning i TV4 kan inte ha fallit många på läppen, i vart fall föll den inte bekvämt på bloggarens läpp. Och nyheterna som följer från Stora världen är så vämjeliga att. Talibaner och märkliga predikanter. Och i Frankrike, jodå, där vågar inte judarna bo kvar längre. Så i morse var det inte långt ifrån att bloggaren stannade kvar i sängvärmen – fram till midsommar ungefär. Gav upp. Hade bestämt blivit så också, om det inte varit för hunden som kältade och stod i. Nyheterna i Hjo tidning är stillsammare. Som att bron vid Knivsmedens backe är återinvigd. Men den nyheten har ju Andra året hunnit före med.

Vi börjar om igen, som Lars Gustafsson säger i Yllet. Vi ger oss inte. På med pilen Palle och ut i halkan bara, näsan rinner och Hjo-Hjo drar. I Stadsparken pinkar han, Hjo-Hjo, på en sorkhög vid hotellet. Det är rätt, det är så man får göra – pinka på eländet.

Bandol

De ljusa timmarna är få så här års och bloggarens goda humör riskerar att få sig en eller annan allvarlig törn. Har redan fått. I snålblåsten på Strandpromenaden tänker han sig bort igen, han har sina knep. Säger Bandol. Vips ser han sig sitta i solen läppjande på ett glas rött. Och betraktar yachter och jakter som guppar så lustigt i hamn. Inte obehagligt på något vis. Bandolvin är fina grejer. Ja, båtarna också, men dem kan bloggaren vara utan, men vinet, vinet... Ja ja, nu ska vi inte överdriva heller. Det blåste rejält i Bandol, och vad bloggaren åt för gott har han alls inget minne av. Vinet kanske?

Men sedan gick resan mot Villecroze och där fick bloggaren mat som hette duga. Det minns han alldeles bestämt. Se Hos slaktaren i Villecroze.

Hemma igen har hustrun lagat rödbetsbiffar med tsatsiki och stekt potatis. Underbart gott! Vegetariskt nu igen. Dock inget vin från Bandol. Men Hjo-Hjo då? Han får gårdagens barnmat, spagetti med köttfärssås. Han slickar sig om munnen länge.

Luciamorgon

Hallå, hallå! Hjo i Det Egentliga Sverige (Skaraborg) anropar övriga landet.

Luciamorgon med blötsnö, ägg och kaffe och ajvarmacka. Och Melodikrysset. -Vem är det som sjunger med Sigge Fürst? - Tja, Thoure Skougman, svarar bloggaren med munnen full av limpa. Och på skaraborgsradion rapporteras om en, ja två faktiskt, vargattacker mellan Tidaholm och Hjo. Och där i svampskogarna som Hjo-Hjo sprang lös och ledig i somras. Nu är det slut på den lilla friheten. Vargkramarna må frodas i Stockholm och Göteborg, vilket är helt naturligt, för där i storstadsenvirongerna visar sig sällan någon varg. I Fridene och Hönsa däremot.

Vad mer? Häromdagen morrade Hjo-Hjo på tiggaren utanför Systemet. Undrade kanske varför människan satt där på kalla backen. Och bloggaren anser att det är anmärkningsvärt och beklämmande. Fyra rumänska tiggare har hittat till Hjo. Hur nu det har gått till? Men det kan göra detsamma, att lotsa romer till Hjo lär knappast vara en lukrativ affärsidé. Men borde inte EU (dom där nere i Bryssel, som Löfven brukar säga) ta rumänerna i örat snart, hårt så att det känns. Jo, jättehårt.

För övrigt är julafton på en onsdag i år. Det blir många lediga dagar det. För dem som jobbar. Jaa, för oss andra också.

Bonjour tristesse

Idag är vädret sådant att bloggaren inte sticker näsan utanför dörren i onödan. För att råda bot på tristessen trycker vi in Springsteens konsert från Hammersmith Odeon i London -75 i DVD-spelaren. Springsteen med skägg och mössa, och The Detroit Medley: Devil with the blue dress, blue dress, blue dress / Devil with the blue dress on. Det är fullkomligt magnifikt. Hjo-Hjo nickar bekräftande från tv-soffan, favvoplatsen. Fee, fee, fi, fi, fo, fo, fum. Några dagar senare spelar bandet på Stockholms konserthus, in går 2000 och ut 20.000. Det är nämligen en sådan konsert som alla tycks ha varit på. Och bloggaren var också där? Inte.

Sedan sjunger bloggaren för sin hund: Någon gång måste du bli själv / Och jag väntar på dig. För ensam klarar han inte av att vara. Övning. Ytterkläder på. - Såja gubben, husse kommer snart hem. Eftersom det snöar så blött ställer sig bloggaren i vedbon och väntar. Och hör inte ett enda yl. Gott! Två minuter, på sin höjd. Duktig vovve! Oj, vad svansen går. Imorgon försöker vi med fyra minuter. 

Pepparkakshund

I solskenet beger vi oss i samlad tropp till Knivsmedens backe för att kontrollera om bron är klar. Isen ligger som nyspolad på trottoarerna och hustrun slinter och far. Undrar om inte ett par broddar skulle göra sig som julklapp. Jodå, bron är fixad och färdig. Bloggaren, hustru och hund knatar fram och tillbaka några gånger, konstaterande att hållbarheten är till belåtenhet. Mycken öring ska fortsatt kunna leka under bron.

Öringen är tillbaka i Vätternhavet vid det här laget, strömstaren huserar runt omkring Grebbans kvarn men vart silkesaporna* tagit vägen vete kattsingen. Hjo-Hjo har badförbud. Hemma åker dammsugaren fram. Det är hunden förstås, han fäller som hade vi öppnat frisersalong.

Och på mobilen kommer det ett mms från stockholmsdottern: Hjo-Hjo som pepparkaksgris, förlåt –hund.

*För läsare som undrar över aporna rekommenderas inläggen:
hanskhjo.blogspot.com/2014/08/sondagspromenad.html
hanskhjo.blogspot.com/2014/10/algskog-och-svampskog.html

Sådan husse, sådan hund

På fredagen har husse och hund huset för sig själva, matte till Göteborg på tjejgalej. Så då kan bloggaren rulla hatt halva natten om han vill. Nåja. Vi poppar pop-corn. Hjo-Hjo är skeptisk. Det smäller där bortifrån microhörnet, vaff vaff! Han vågar sig inte riktigt in i köket. Men vi myser till det framför På spåret. Och bloggaren kan marskalk Gustaf Mannerheim och Olympiska spelen 1952. Inte så mycket mer. Och nog älskar Hjo-Hjo pop-corn. Sådan husse, sådan hund.

På lördagen kommer matte och göteborgsdottern. Hundmottagandet är översvallande hjärtligt, fram och tillbaka, och upp och ner. Igen. Och pusskalas. Dottern får flest, matte är ju bara matte. Och Hjo-Hjo får en gris med pip – Lillgrisen. Men långlivad blir den inte, inte med pip. 25 minuter, varken mer eller mindre. Så är det bara.

Och idag rullar havsvågorna in mot Vätternstranden. Märkligt, för mycket till vind är det inte. Nästan ingen alls. Nyckfull sjö, Vättern. Man funderar.

Ny reflexväst. Bitvänlig.

Tv-mys

Även för hundar är det jätteviktigt med rutiner. Så efter frukost bänkar sig Hjo-Hjo, först av alla, i soffan för en stunds tv-mys med de genomtrevliga damerna i Gomorron Sverige. Tror nog att han älskar dem, hundarna, som inte så sällan dyker upp i programmet. Bloggaren läser eGP.

Sedan händer sådant som händer. Hjo-Hjo blir dumpad av Solan. Hon behagar inte dyka upp till den avtalade dejten. Men hänga läpp? Icket. Husse är lika bra som Solan, nästan. Han stampar med sin kraftiga känga i backen, och Hjo-Hjo springer. Around and around. Igen och igen och igen... Efter en kvarts stampande börjar husse få nog och hänger betänkligt med slipsen. Vi får allt hoppas att Solan dyker upp nästa vecka.

Och i TV påstår Löfven att ”de borgerliga säger att de kan tänka sig att regera med SD”. För att hans budget åkte på däng. Märklig logik. Bedrägligt beteende. En rättskaffens man? Man undrar. Rätta bloggaren om han har fel.

Göteborg

Efter dryga året i exil har bloggaren kommit underfund med att Göteborg – om man bortser från vädret – allt är en trivsam liten, stor stad. Kring Linnégatan, Järntorget och Långgatorna är det, just det, trivsamt. Bloggaren strosar gärna omkring i Linnéstaden och rör sig ogärna längre österut än till Heden. Och i väster fram till Bengans skivbutik, för sedan tar Majorna vid och det är inget bloggaren är så där vidare åpen på.

Saknar? Nja, inte mycket mer än Änggårdsbergen, Gyllene Prag och Gamberos hämtpizzor på Övre Husargatan. Spårvagnarna är ett elände, (långsamma, gnisslande och italienska, har inget av den elegans man ser så ofta utomlands) men trivsamma. Kanske. Andra Långgatan är avgjort trivsam. Den är så pass exotisk att man med lite god vilja kan tro sig vara i Toulouse. Där ligger dessutom Andra Långgatans Skivhandel (second hand)! Exotisk är också Frams kooperativa handel på Nordenskiöldsgatan. Stiger man över tröskeln där och stänger dörren befinner man sig genast i en annan tidsålder. 70-talet. Möjligen. Men trivsamt.

Nu börjar dagens skriverier likna hemlängtan, det förstår även den författande bloggaren. Så nu pratar vi med Hjo-Hjo. Och han tjiter i Göteborg. Rent ut och frankt. Så.

Och Vättern ligger ändå vid Hjo.

Vegetarisk helg

Vi hade sånär glömt Gyllene Prags panerade ost med tartarsås. Vilket kan vara praktiskt emedan krogen ligger i Göteborg och vi utflyttat till Hjo. Men när den vegetariska stockholmsdottern kommer på besök tar bloggaren tjuren vid hornen och lagar till osten på eget bevåg. Och hustrun är en fena på tartarsås. Ja, så även vid förra besöket, så så skapas en panerad osttradition i Hjo.

Om ost är vegetariskt? Tja, eftersom vi har haft vegetarianer på besök som ätit röding med glupande aptit så... Och i gengäld var dagens linsbiffar helveganska. Gott var det i alla händelser. Okött alltså, hela helgen. Inga problem. Alls. Eller hur du Hjo-Hjo?

Linsbiffarna

På julmarknaden inköpes ett par tumvantar av synnerligen hemstickad god kvalitet. Och Hjo-Hjo träffar på Solan i folk- och hundvimlet. Husse plåtar och plåtar, börjar alltmer likna herr Storch i Sällskapsresan, han som missade att ta bort linsskyddet från kameran. Fast här blev det allt några bilder, som synes.

Hjo-Hjo charmar okänd

Och här kommer Solan

Ny kompis

Frukost med Asketorpa ägg, det är gott det. Galet gott. Apropå galet så hade vi en grabb hemmavid som kallades Johnny Tupp. En lördagskväll kom han hem blodig och dan och beklagade sig: Farsan, jag har fått stryk. Varpå fadern genmälde att det skulle han haft för längesedan. Så kan det också vara.

Klockan halv tolv har Hjo-Hjo stämt träff med nya bästisen Solan, som är en taxlabbe. Kanske. De kör skiten av varandra tills tungorna släpar i marken. Och sedan är de på varandra igen. Nog har de kul så det förslår, men husse börjar frysa. Nästa vecka träffs vi igen. Samma tid, samma plats. Solan är jättefin.

Julkorv och rotmos och senap. Torrfoder.

Sedan stryker bloggaren skjortor och lyssnar på The Kinks: Daddy didn't have no toys / And mummy didn't need no boys. Bra, bra. Det var bättre förr. Sextisju, sextisju, fråga Ulf Lundell.

Sun is shining

Klubbad oxe, är det en maträtt eller? Nej, det är bloggaren i sin säng klockan åtta på morgonen när Hjo-Hjo slickar honom i nacken. Upp med ett hopp, rullgardin opp! Och minsann: Sun is shining, scoo-be-doop-scoop-scoop.

Skriver den 25 november och Hjo-Hjo badar i Vätternhavet. I böljorna de blå. Vilket alls inte var meningen, rent av förbjudet, men gjort i en handvändning då husse släpper kopplet för att föreviga hund och böljor. Simmar gör han också. Lilla Gubben, nu blev du allt kall om magen. Nåja, solen skiner wunderbart och det gäller att passa på så länge det är isfritt.

Vi fortsätter till hamnen, där änderna vid strömparterren omgående begriper att det är en pensionär i antågande. De kvackar uppfordrande efter APK-limpa. Bloggaren som trodde han såg så ungdomlig ut. Så Hjo-Hjo får till uppgift att schasa bort de där påflugna ankorna. Det gör han så gärna. Sedan följer vi Hjoån upp till Pilsnersvackan och går hem. En och en halv timme ute i solen. Sämre saker kan man ha för sig en tisdag i november.

Rapport från Hjo

Måndag i Hjo, och livet rullar på så pass lugnt och skönt som det är rimligt att det gör i vår lilla stad, som i bloggarens värld fortfarande är Hjo. Allt väl, förutom regnet. Det är en sådan dag som Hjo-Hjo verkar fundera på om det är värt besväret med långpromenaden matte envisas med. Kanske är det bättre att stanna hemma och gosa med Gockan. Och äta Tortilla-chips med husse. Han är på det humöret idag.

Och med posten kommer ett vykort från Figeac. Om inte bloggaren missminner sig har han suttit där en gång, vid den sköna floden Célé och försökt bli mätt på en Croque monsieur och en Kronenbourg – kan man inte komma i tid för le déjeuner blir det gärna på det viset. En fin trakt i alla händelser. Och i det närmaste 20 grader står det på kortet.

Le Pont d'Or, Figeac.
Bild lånad från http://www.bestwestern.fr/

Jovars, bloggaren är tillfreds med livet. Och vore det inte för alla galenskaper i nyheterna vore det ännu bättre. IS i topp, tokigare kan det väl knappast bli. I Egypten stympar man flickorna, alla så gott som, och i Indien hänger man upp dem i mangoträden. Man förvånas. Storligen. Man vet sig ingen levandes råd. Nog nu.

I Hjo är allt väl, förutom regnet.

Säkert och sol

Mörka november tär på blogghumöret och dito inspiration. Hjo-Hjo tjuvar ditten och Hjo-Hjo tjuvar datten, bloggaren lagar isterband och Vättern är vacker. Ungefär. Soltimmarna är lika med noll, sägs det.

Så lämpligt då att lördagen kom med blå himmel. Ut med kamera och hund nynnandes: Jag har en ELLE i min väska / så att det ska se ut... Hur nu det skulle se ut? Och hur hamnade den Säkertslingan i skallen efter alla år? Tja, en gång snurrade den skivan, och snurrade och snurrade igen. Så att. – Är du fortfarande arg? Men Hjo-Hjo är glad. Som en kanonkula i kopplet. Nog luktar det godare efter madamerna i dikeskanten en solig dag som idag. Vaff.

Noterar att bron vid Knivsmedens backe snart är klar. Fallera. För den blir bra att ha. Eller hur, Hjo-Hjo? När det i sinom tid blir badväder. Någon gång i februari.

Vid Stampens kvarn frestar man med Skomakarlåda. Och Vättern glittrar lördagsfint i solen.

Och idag vilar spaden. Nu lyssnar vi på Säkert: man skulle ha en kille med bil./ man skulle ha... Tralla la. Det låter bra.