Det
är synd om Sandvargen. Bloggaren, som ligger steget före Hjo
tidning i vargrapporteringen, knäpper några bilder på en klistrad
och tvingad varg och önskar snar bättring. En får tacke, svarar
han, vargen, på omisskännlig degerforsdialekt. Låter som Ralf
Edström ungefär. En gör så gött en kan.
Sedan strosar hund och husse vidare längs den vackra Hjoåns dalgång. Bättre hundpromenad finns knappast, men något färglös så här års. Brunt och grått, och grått och brunt. Och bloggaren undrar lite försynt om alla omkullblåsta träd ska ligga där de ligger. Kvar alltså. Som plockepinn. Ja men – är inte detta ett naturreservat? Inte en pinne får flyttas. Okej, bloggaren kan leva med det, och ävenledes någon rar liten hackspett. Får man hoppas.
Hemma igen vill Hjo-Hjo lyssna på Alf Robertson, han nynnar med i refrängen: Det var hundar och ungar och hembryggt äppelvin. Grr grr, voff voff voff. Var får han allt ifrån?












