Husse i ett rött snöre

Flugjakt

Hjo-Hjo tror att borsten vi köpt är en leksak, han blir oerhört desillusionerad när husse försöker borsta pälsen blank och fin. Nej, inte så. Hopp och bit och hopp. Blodvite uppstår. Husse surar en stund, grr, men snart går det över. 



Okej, okej, vi tar det en annan gång, även en hund behöver känna motivation inför uppgiften.

(Efter sådär en kvart kommer en stolt matte in och säger att gissa vem som fått borsta Hjo-Hjo.
Han är jättesöt!
Jaha, det var ju himla jättebra).

Det är så mycket en liten hund ska lära sig innan han blir stor. Fånga flugor och gå i trappor, bära tidningen och sitta still. Och gå fint i koppel. Fot Hjo-Hjo! Fot! Annars blir det som den gamle fanjunkaren brukar säga: Först kommer hunden. Sedan kommer ett rött snöre. Och släpande bakefter kommer husse.

. 

Livet enligt Hjo-Hjo

Hjo-Hjo springer runt, runt i gräset (har lärt sig av Elton) med en trädgårdshandske i munnen, slänger den upp i luften och hoppar efter (det har han lärt sig själv). Han leker och han leker.

Gurka är han inte så förtjust i, men ett tappat gurkburkslock. Vaff vaff! Fångar han på uppstuds och iväg som ett jehu genom rundgången. Tröttnar han på leken finns alltid matte att bita i knävecken. Eller hjälpa till med fönsterputsen, skvätt, skvätt och plask. Och de där vassa mjölktänderna fastnar visst överallt. Fast Lenins valda verk är svårtuggad, håller fortfarande ihop någotsånär, boken                                                                          alltså.

Men nu ska vi inte vara orättvisa, ibland slickar han husses händer så kärvänligt, särskilt om de luktar sådan där god handsalva.

Mat är gott – all mat. Utom gurka och citron.

 Humlor och kajor är farliga. 

 Igår åt han upp en daggmask.

Frukost och Hjo tidning

Dagen börjar med en god frukost och en titt i Hjo tidning. Hur mycket bättre kan det bli? Läser att nu leker harren i Hjoån. Det är en rätt häftig tilldragelse om man betänker att Hjoån mer liknar en bäck än en å, man ser fisken från landbacken. Eller bättre, från broarna vid Ånabacken. Då så, vad väntar vi på? Kameran i fickan och iväg.

Och mycket riktigt, fisken står blick stilla och väntar, väntar till och med så att bloggaren hinner knäppa ett par fina bilder rakt ner i det blöta. Fina och fina, någon som kan upptäcka harren? Nej, inte bloggaren heller. Men i verkliga livet var den där. Sant, jag svär.

Harrspaningstips i glittrande å. På med solglasögonen!

Dagens Hjo-Hjo. Hunden har lärt sig ett nytt kommando: Loss! Spotta! Han gillar att suga på stenar, går omkring och låter som värsta karamellkungen. Loss! Spotta Hjo-Hjo! Och ut kommer stenen. Duktig vovve!

Var är harren?

Hunden sover i solen

Måndag i Hjo med sol och 10 grader plus. Rabarberna nosar upp ur jorden och sädesärlan vippar i gräset. Det tar sig.

Hundpromenad runt kvarteret. Hjo-Hjo går så fint (mestadels) men kissar inte, det gör han bäst på gräsmattan eller trasmattan. Men idag är grannarna på andra sidan gatan ute med gräsklipparen och då svansar han fram och skvätter av sig i rena glädjen, rullar runt i gräset och piper.

Och gårdagens sjömansgryta räcker även till lunch idag, Hjo-Hjo slickar tallrikar med välbehag. Nu har han somnat i solgasset på vardagsrumsmattan.

Annars ska här grävas litet potatisland. Och det är litet som ska betonas. Men dock ett land, och potatisen är dansk och heter asparges (sparris). Vitsordas av bloggaren som en riktig liten delikatess. Stort A. En krusbärsbuske, röd Hinnomäki, måste inköpas eftersom man inte klarar sig utan krusbärschutney. Men Herre Gud karl, sitt inte här och tjôta. Ut och gräv istället!